Avsked

57. I efterhand är det svårt att exakt avgöra under hur lång tid dessa händelser utspelade sig, man kan också fråga sig om allting verkligen gick till eller sades precis så som det berättas. Att en del av historien skapas inom en själv gör den inte mindre verklig, men desto svårare att uttala. Tiden kan ibland också göra minnet ovisst, för att det som en gång kändes som av avgörande betydelse, kan i eftertankens klara ljus kännas löjligt. Som de tecken som gav sig till känna den sista tiden om att saker skulle förändras.
När Rauls lägenhet började brinna var det liksom en föraning om något förutväntande. Det var också början till en distansering från den andra.
– Varför kommer inte dina kompisar och hjälper till, hade Ernesto sagt.
– Så är det, hade Amir sagt. Det är ett tecken att vi måste förändras. Det är många signs som kommer på en gång.
För det var flera anmärkningsvärt slumpmässiga händelser som tillsammans talade om en förberedelse till något annat. Som samtalet från Femi som Raul hade träffat någon gång i Lund, men som han sen tappat kontakten med, plötsligt bara hade ringt från London.
– Du ska inte vara rädd för att förolämpa någon för att du vill ta tag i ditt liv. Hur gammal är du Raul? hade Femi frågat.
– 25!
– Det är en bra ålder att ta tag i saker. Det är inte så lätt. Man måste göra sina saker hårt. Jag menar inte att det är för sent nu. Att du måste stressa. Men det är bra att börja ta tag i sina saker. Be easy with the girl, hade han också sagt.
Att försöka förklara såna här saker för mycket göra att man ofta missar de väsentligaste. Allting är inte heller precis så som man vill minnas det. Några år senare påminde Leila honom om att han hade mått dåligt när hon för första gången hade framfört att hon skulle åka.

Begravningen

52. De satt alla tre i bilen. Ismael, Osman och Raul.
– Ska vi äta? undrade Ismael.
– Vi hinner väl inte äta innan? sa Raul.
– Osman äter ändå snabbt som fan, sa Ismael.
– Fan, jag vet i fan om jag kan sticka ditt såhär orakad. Kolla! sa Raul.
– Va´fan? Du ska bara dit och visa att det var en kompis, sa Ismael.
– Jag fattar inte. Det är så jävla modigt asså, sa Osman.
Prästen mötte upp vid kyrkans sidodörr. Han skakade hand med var och en.
– Välkommen min vän, sa han till Raul som gjorde en vänlig mjuk gest.
– Det kom inte riktigt lägligt, var det någon som sa. Det var så oväntat. Det fanns så mycket som jag ville berätta, som jag ville visa.
I kapellet hade det redan samlats ett förtiotal personer. Tystnaden avbröts av snyftningar. Ingen tittade på varandra. Raul satte sig på den första tomma platsen. Osman och Ismael gick vidare och satte sig längre fram. Deras svarta hår stack ut i mängden.
Folk anslöt sig. Några hade blommor med sig.
Prästen gjorde en åtbörd att vilja inleda. Det uppmärksammades och han började tala.
– Vi har samlats här idag till minne av Ossian. – Efter samtal med fadern och andra närstående har jag förstått att det var en öppen kille som vågade visa sina känslor.
En kvinna klappade förbi. Skorna ekade och överröstade prästens stämma.

Återuppståndelsen
51.
Mamman lät ena handen glida längs med trappräcket då hon gick upp för trappan med släpande steg. Hade det inte varit för den dåliga hållningen så kanske hon hade sett något yngre ut än hon var.
Hon var klädd i en olivgrön pullover med en matchande scarfs, skotskrutig ylle kjol, svarta stövlar och runt halsen hade hon ett dubbelradigt pärlhalsband som hängde ner över bröstet.
Hon nådde fjärde våningen och ringade på dörren med baksidan av fingrarna så att hennes filmstjärnenaglar lade sig som blodröda små brickor.
Raul öppnade i kalsongerna.
– Hola mamá!
– Ligger du och sover? sa mamman.
Den unga mannen svarade inte.
– Hjälp mamma med kassarna!
– Du behöver inte handla med dig nått.
Han tog emot kassarna och bar in dem i köket.
– Har du ätit något idag? Du ser alldeles utmärglad ut, sa mamman. Han pustade och kastade irriterat med huvudet. Hon ignorerade rörelsen och beklagade sig istället över disken och började genast plocka i köket.
Han gick tillbaka till sitt rum och kastade sig på den obäddade sängen.
– Kan du inte komma ut i köket och vara hos mamma när hon väl kommer hit? Ni är så otacksam allihop.
Raul reste sig upp från sängen och klädde på sig. Han lutade sig mot karmen på köksdörren.
– Jag har offrat allt för er. Kan ni inte ge mig någon tillfredställelse!? Allt ni kan ge mig är bekymmer.
De började gräla.
– Ett ord till och jag går hem, sa hon hotande.
– Men gå hem då för helvete! Vad fan bryr jag mig! Gör det du känner för, sa Raul, kastade med händerna i luften och tog samtidigt ner huvudet.
Det blev en ögonblickslång tystnad. Mamman tog fram en fylld pajform ur den bruna papperskassen som hon hade haft med sig.
– Visste inte Pablo att jag skulle komma?

50. Raul låg på Amirs skinnsoffa. På bordet låg det kladdiga folier, servetter och tomburkar. Amir hade tänt en rökelse som låg instucken i en snidad trähållare.
– Den tröjan är jävligt back in the days, sa Amir och syftade på tröjan Raul hade på sig. Den påminner mig om ditt lilla rum, de två gaddroberna till höger, sängen, skrivbordet och bokhyllan. Och i den mellersta hyllan hade du aftershaven så: dish. Amir ritade upp rummet i luften och avslutade med att hacka med båda händerna i luften.
– Tror du på Gud? fortsatte Amir efter en stunds tystnad.
– Jag vet inte om jag tror på Gud, men jag respekterar. Jag utmanar inte på något sätt. Jag försöker hålla mig på god fot.
– Man måste tro på något. Människor som inte tror på något… På något måste man tro på, menade Amir.
– Det är svårt att definiera detta något.
– En tanke, en idé kanske…
– Det handlar inte om logik heller, sa Raul. Logiken finns där, men verkligheten går inte att definiera, alltså: Ingen logik, antog Raul.
Amir gav ifrån sig ett hm ljud, men så sa han som om han inte tänkte bara:
– Logiken definierar inte hela verkligheten bara.
– Vilket skitsnack jag kommer med egentligen, tyckte Raul till sist.
– Klart det är skit snack. Allting är skitsnack. Det handlar bara om tjäna pengar på sitt skitsnack.
– Det fanns, en rysk författare som heter Tsypkin eller något sådant. Han skrev utan en tanke på att publicera. Hans potentiella läsare var typ hans fru och barn. Ändå skrev snubben.
– Idag gör folk sitt shit för pengarna och det är accepterat. Det är okej att inte ha någon moral. Det är okej att inte ha ett skit att säga. Tjänar man tillräckligt mycket med pengar så är det okej.

51.
Natten började gå över i grå gryning.
– Min morsa, beklagade sig Amir. Jag klar inte av den panikstressen. Vad ska jag göra?
Raul spände ögonbrynen.

Något att leva för

48. – Sätt på en skiva, sa Raul. Ta den med Mingus, The black saint and the sinner lady.
Amir släckte ner och tände ett stearinljus som var nerkört i halsen på en spansk vinflaska som stod på golvet. Raul sneglade ner mot Amirs ansikte vars ena sida stod i skugga av de orange–gul–röda strålarna från det levande ljuset. Varje gång Raul knäppte på tändaren framträdde skinnsoffan och hans koncentrerade ansikte ur mörkert.
– Ska vi sticka ut och smoka den, sa Raul.
Amir reste sig utan att säga något.
– Det är ändå skönt att smoka ute, eller hur?
De gick ut på den asfalterade gården som lystes upp av ett svagt ljus inifrån trapphusen. Det luktade fuktig jord. Under ett plåttak stod det packat med cyklar. I mitten stod ett träd vars grenar sträckte sig mot fönsterna på andra våningen.
– Akta dig så att det inte är blött.
Amir förde handen över bänken varpå han satte sig.
– Amir, man! Du måste rycka upp dig mannen. Du kan inte hålla på såhär!
– Jag pallar inte snacka om det. Antingen gör man det eller så gör man det inte.
– Vad ska du göra?
– Jag pallar inte ens med den här skiten. Tre månader till så är jag out of here.
– Så du sticker?
– Det är en jävla waste av talang här. Man går omkring som en jävla zombie. Men det du gör hade man kunnat leva fett varfanstanssomhelst. Folk hade ryckt i dig, men här… Fuck detta!
Raul tände jollen som han hade haft i handen. Han tog några bloss och passade den till Amir.
De rökte under tystnad.
– Är den död? frågade Raul och avbröt tystnaden.
Amir kastade fimpen.

Pub 25

47. Det flesta stolarna var upptagna i puben i hörnet av Ystadgatan-Falkenbergsgatan. Barcelona spelade mot Manchester United i Champions League. Längst fram i lokalen projicerade man matchen på en duk som tog upp hela väggen. Mot ena långsidan stod där flera enarmade banditer. Då och då kastade hasarderna mörka skuggor på duken.
Raul hälsade på Kwame och Lorenz som båda höll kvar blicken på matchen. Arvid hälsade mer uppmärksammat.
– Läget Raul? Vad gör du då?
– Inget särskilt. Tar det lugnt.
– Var har du de andra luffarna då?
– Ingen aning. Jag har försökt nå dem på mobilen hela dagen. De springer väll omkring. Vad står det?
– Nollnoll. De började precis, svarade Arvid.
– Det är grymt med sån storbild.
– Det är grymt som fan. Du skulle varit här häromdagen när Kranc spöade Roberto. Det var helt packat. Folk stod så runt om. Det var för mycket.
– Fett! sa Raul. Hur spelar Veron?
– Han är grym! Han arbetar. Han är överallt.
– Det e fett.
– Sicket köp Manchester United gjorde med han. Det trodde man ändå inte… att han skulle gå dit.
– Varför inte det? frågade Raul.
– Man skulle kunna tänka sig Spanien eller något annat Italienskt lag, men vem fan skulle säga att han skulle hamna där.
– Barca då? Har du checkat in Saviola. Han övergrym.
– Och Patrick Andersson är stark i försvaret!
– Jag ska inte dissa Bjärred. Vad kosta den portionen föresten?
Raul och pekade ner på en halvt uppäten spaghetti och köttfärssås.
– Trettionio. Grymt stor! De har fisk med potatis också!
En kvart senare kom kocken själv ut med en stor portion pasta och köttfärssås. Han var parodiskt klädd i svartvitrutigabyxor, vita tofflor, fläckigt förkläde och en vit huvudbonad. Raul reste sig för att för att ta emot talriken.
– Den är varm, sa kocken, ryckte bort talriken från Rauls mötande hand och la den rykande på bordet. Har du tagit bestick?

46. – Vem fan är det såhär dags? Raul reser sig upp för att gå och öppna. De var mörkt i rummet.
– Nä, skit i det. Det bara några av luffarna som tror dom ska få röka gratis.
De kröp fram till fönstert och tittade ut bakom gardinerna.
– Ser du vem det är? frågade Raul.
Amir kollade ut genom det fönstert i sovrummet. Till sist gick han och öppnade ytterdörren för att se vem det var. En snubbe stod och ringde på alla dörrklockorna på andra sidan porten.
– Öppna till han! viskropade Raul.
– Det finns väl någon anledning till att ingen har öppnat.
Amir stängde dörren och gick och satte sig på soffan.
Det fortsatte att ringa.
– Ska jag gå ut och säga till han? sa Raul.
– Gå!
Raul gick ut i strumplästen.
– Ärligt talat vad är det du håller på med? Vet du vad klockan är?
Killen sluddrade något och trängde sig förbi.
– Bor du här, eller?
Killen fortsatte sluddra och gick runt och letade efter något. Raul gick in igen.
– Släppte du in han?
– Vad fan skulle jag göra?
– Det finns väl en anledning till att ingen släpper in han?
– Det är väl inte vårt problem?
Det kom ljud från gården.
– Vad håller snubben med? Ska du gå ut och säga till han?
Plötsligt ringde det på dörrklockan. De såg förvånade på varandra. Amir gick och öppnade. En spinkig kille med tunt slitet långt hår, lila skjorta, vita shorts och knäskålar tjockare än låren sa:
– Är det din kompis som står där ute?
– Nej! svarade Amir och började gå mot den andra snubben som gått ut igen och börjat ringa på alla dörrklockor.
– Bor du här eller? frågade Amir. Fattar du inte att du väcker alla grannar? Stick nu! Du får tio sekunder på dig att sticka annars slår jag skiten ur dig.
– Det är lugnt, jag ska gå sa den berusade räddarrogante snubben.
– Säg förlåt och stick!
– Förlåt! Jag ska sticka.
– Och kommer du tillbaka hit så slår jag ihjäl dig, fattar du?

TREDJE DELEN
Schack & Svarta kråkor

44. De kvastade bort löven i hörnet utanför Bagdad livs. Det var nersläckt i affären. De tomma plastbrödlådorna stod på varandra på trottoaren. En lastpall stod lutad mot väggen.
Rauls mobil ringde.
– Läget? svarade Raul. Jag har försökt ringa dig hela dagen… Inget. Är bara på väg upp. Ska du komma förbi.
Raul gick över gatan förbi raden parkerade bilar med nycklarna lekandes genom fingrarna. Han slog koden till porten och gick in genom den mörka gången. Ett par tända fönster syntes på andra sidan ovanför silhuetten av ett högt buskage.
En stund senare satt de i Rauls kök. De avspeglades mot de mörka fönstert, så när som på en gårdslampa som reflekterade sig mot de röda tegelstenarna och spred sitt sken över några gamla cyklar.
– Var fan ska vi fixa det klockan tolv?
Amir stoppade handen i fickan efter mobilen.
– Ring ingen nu. Det är fan onödigt.
– Onödigt för vem? sa Amir irriterat.
– Vem ska vi ringa?
– Någon som vill tjäna pengar.
– Som du vill. Du vet att jag inte har några cash.
– Ahh!
– Amir slog ett nummer och ringde.
– Läget mannen? Ja, precis. En gubbe. Samma ställe som förra gången. Hej.
Han la på.
– Om en kvart vid x-gränden.
– Ser du sånt grymt mönster ljusen gör i mörkert. Det är grymt eller hur? sa Raul när de kommit ut på gatan.
Gatulamporna krönte vägen med sitt vita ljus. Raul följde dem med blicken tills sista ljuspunkten där gatan krökte sig och ljusen gick ihop.
Plötsligt slirade en svart Volvo in på gatan. De spelade så högt att basgången ekade mellan husfasaderna. Den bromsade in några meter framför dem.
– Vad är det här för snubbar? tänkte Raul högt.

43. De gick med brisen i ansiktet. Polissirener hördes mellan gatorna.
– Kolla som han ser ut nu, sa Osman. Värsta skjortan, perfekt till jeansen och skorna. Jag kommer ihåg för tre år sedan när du hade den mörkblå skugghuggarmössan med såna stora öronlappar, sa Osman. Kommer du ihåg den? Snubben brydde sig inte ett skit.
– Fattar du!
– En flickvän kan göra bra saker med en snubbe. Du borde klä dig så lite oftare, sa Osman.
– Ska vi ner till Lilla Torg?
– Whatever man. Vi bara går så ser vi var vi hamnar, snackade Osman.
De rundade Chokladfabriken bort från de röda tegelstenshusen på Möllan.
– Det var den här lokalen Amir ville köpa , sa Raul.
De skrattade.
– Han är otrolig, sa Osman.
– Som den idén med att hyra en lägenhet, gräva ut parketten och fylla den med jord. Och när man kommer med några lika korkade invändningar, så har han de där grymma svaren. Som när jag sa att fukten skulle börja komma ner till grannarna, han där bara: ”det är lugnt, det är bara till sätta plastpåsar i mellan.” …fast jag tror faktiskt att han hade lyckats bra om han verkligen gjorde något, sa Raul.
– Det klart att han hade lyckats. Det är ingen snack om det. Vi borde göra något tillsammans.
– Som vad? frågade Raul.
– Hyra en lokal. Kanske inte just den här så klart. Vi hade kunnat ha en studio där. Ni kunde hålla på med er musik, vi hade kunnat starta en tidning, designa kläder. Allting i samma lokal. Så hade vi kunnat filma och…
– …och sätta upp en kamera på toaletten, sa Raul.
– Men ärligt talat! Tänk all den tiden som vi spenderar med varandra. Tänk om vi hade gjort något under tiden.
– Det är bara till att göra det om man vill, som sagt.
– Vill man göra det så får man ta ett beslut, utforma en strategi. Klara mål. Det räcker inte med att bara ha en vision. Har man inte en plan så kommer man aldrig någonstans.
– Vi har ju en del av teorin klar i alla fall.

Mjukisbyxor & Träningslinne

41. Raul tryckte lätt på knappen till porttelefonen.
–Jaa! svarade Ismael irriterat.
–Izzmael! skrek Raul tillbaka.
Dörrlåset öppnades med ett klick. När han kom ut ur hissen på den åttonde våningen stod Ismaels dörr stod på glänt. Det doftade luktspray ända ut i trappen. Raul steg in och lutade sig mot dörrkarmen in till vardagsrummet. Osman reste sig för att hälsa. Ismael satt kvar i mjukisbyxor och träningslinne och kliade sig på kuken med blicken på TV:n.
– Var är Amir? undrade Raul.
– Han har inte varit här i varje fall, sa Osman.
– Han sa att han skulle fixa några grejer och att han sa att han skulle komma hit sen, sa Raul.
– Det var ju han som ville gå ut, sa Osman.
– Ja, jag vet inte. Var skulle ni någonstans?
– Bara ut. Ska du med?
– Victoria sover! sa Ismael.
– Ska vi två ut själva? Jag skiter nog i det om ingen annan ska med, sa Raul med dämpad röst.
– Var ska du sticka istället? sa Osman.
– Hem.
– Hem? Vad ska du göra hemma, fortsatte Osman.
– Inget särskilt.
– Kom igen! Häng med ut! sa Osman.
– Vad fan ska vi göra ute?
– Det kommer bli skit fett, jag lovar! sa Osman.
– Jag pallar inte.
– Kom igen! Smoke some thingz. Träffa lite brudar. Youknowwhatimsaying.
– Vi två? Vart då?
– Var du vill? sa Osman. Bara ta det lugnt. Är det bull så sticker vi hem.
– Jag vet redan att det kommer att bli bull, dessutom kan jag kan ändå inte gå ut dessa kläder. Jag har inte ens duschat på jag vet inte hur många dagar.
– Vi sticker hem till dig, du kan duscha, byta om, jag meckar några spliffar, sen drar vi ut!
Ismael glodde in i TV:n.
– Vad är det I? frågade Raul.
– Det är inget, jag bara tittar på TV.
– Kan vi stänga av teven så att vi kan snacka när vi ändå sitter här tillsammans?