Han skyndade sig ner för trapporna och ut på gatan. Det hade börjat regna ordentligt. Vinden slog regnet i ansiktet på honom.
En svart van rundade hörnet vid mattaffären och stannade precis framför honom. Raul öppnade dörren och satte sig i framsätet. Killen pratade mobil, nickade till Raul och började köra sakta fram.

– Pitchca ti matrina! sa han när han lagt på.
– Har du problem med bruden?
– Ah, jag sa till henne. Du vet. Man måste respektera varandra, du vet. Jag har sagt till henne att jag inte gillar visa saker. Man kan dra på visa gränser. Man är ju människor, eller hur? Det måste finnas lite, du vet, och ta på. Men det finns också en gräns och den går här. Han hackade sin hand med den andra. – Efter det, det går inte.
– E hon svensk?
– Ja, hon e.
– Det kan alltid vara lite svårt mellan…
– Det är alltid svårt. Man kan inte skylla på det eller det. Man måste vara öppen. Någon gång måste man ändå bestämma sig.
– Vadå bestämma?
– Skit i det mannen. Du vet vad som har hänt?
– Ni vet, han Nino som hängde med Ismael och dina andra polare. Han blev skjuten precis.
– Han med tjugokilos halsbandet.
– Ja, han.
– Du flippar?
– Två skott i huvudet!
– Två skott huvudet! Du flippar med mig? E han död.
– Nej, han verka ha överlevt de första timmarna.
– Men vet du inte varför?
– Jag vet inte mannen. Jag fick reda på det precis, förmodligen har han inte varit helt rättvis nånstans.
– Han skulle börja skärpa sig och hade barn på väg.
– Jag vet. Jag träffade han häromdagen hos Amir.
*
Nino reste sig upp en bit för att hälsa. Det var en stor vältränad snubbe. Han huve nästan gick ihop med kroppen.
– Det var ett tag sedan, sa Raul till Nino.
– Det var inte går, sa Nino med ett lätt trevligt leende.
– Ta en stol från köket, sa Ismael.
Han gick ut i köket, tog en stol och slog sig ner brevid Nino.

Bonnie & Clyde
– Tror du på oss, viskade Leila och tog ett bloss. De satt i mörkert på vindstrappan och tittade ut genom fönsteret som avslöjade husen på andra sidan gården.
Han sträckte ut handen.
– Passa! sa han.
Hon tog ett bloss till. Glöden lyste upp hennes ansikte.
– Vad menar du? sa Raul.
– Om du tror på oss?
– Hmm. Bonnie & Clyde-stil, typ. Eller som Sartre och Simone de Beauvoir.
– Vem är det?
– Bonnie och Clyde robbade banker. Sartre och de Beauvoir var tänkare! Det var hon som har skrivit den boken som jag ville köpa till dig. De är superpar.
– Tror du vi hade kunnat bli det?
– Jag hade gjort min grej och du hade gjort din och en dag hade vi gjort något fett tillsammans. Vi kanske hade kunnat arbeta på allt utomlands. Vi hade haft vår egen lägenhet och somnat bredvid varandra varje natt. Jag hade kanske skrivit och gjort musik och du hade arbetat på din film grej eller vad som helst, och en dag hade vi kanske kunnat göra något jävligt fett tillsammans. Jag hade kanske skrivit manuset och valt soundtracken och kanske haft med några av våra låtar.
– Jag kommer att dedikera vissa scener till dig, sa hon. Oh! Det kommer att bli så fett! sa Leila.
– Kommer jag att märka det?
–Hundraprocent kommer du att märka det, eller, ja, du kommer att märka det.
– Kan du inte säga något?
– Jag vill men, nä.

30. Servitrisen hade bett om sista beställningen. De sista gästerna hade lämnat restaurangen. Hon kom fram igen, tog tomglasen, log och sa att de stängde för kvällen. Hon hade arbetat sen tolv, sa hon.
– Då är du trött? sa Ismael.
– Jättetrött, svarade den mörka servitrisen.
Ismael dröjde kvar medan de andra sökte sig mot utgången.
– Du vet vad Robert De Niro säger i Casino till Sharone Stones före detta? sa Raul när det samlades upp precis utanför restaurangen.
– Vad säger han? Jag får höra, sa Amir.
– Be a man, not a pimp.
– Och vad menar han med det?
– Vad han menar? Han menar det: Var en man.
Lorenz stod med händerna i fickorna och loskade på asfalten.
– Så vad är planerna för ikväll? undrade Raul.
– Jag vet inte! Vi ska förmodligen sticka hem till Arvid och sen kanske vidare till Etage, sa Lorenz.
Ismael kom ut med ett leende på läpparna.
– Jag är jävligt hungrig ska jag säga, sa Amir.
– Då sticker vi och käkar något snabbt.
I tyst samstämmighet gick de mot intergrill. Ismael la armen över Raul.
– Hur e läget mannen, sa Raul.
– De är bra!
– Mycket galna tankar i sin ensamhet.
– Sjuka idéer, sa Ismael. Jag lovar dig Raul, sjuka idéer.
– Det är hårt, sa Raul. Men det kommer att bli bättre. Och skulle det bli sämre så skulle man klara av det också.
– Kolla! Jag har en liten dotter, inget jobb, ingen utbildning; man känner sig…
– Jag fattar.
– …så gör man såna jävla fuckt upp saker.
Ismael ursäktade sig för något, kanske.
– Jag vet hur det är. Man mår bull, man har ansvar, man har så jävla mycket bekymmer, så blir det som om man bara tänker på sig själv. Man blir så fuckt up uppfylld av en själv. Man har ingen kärlek att ge. Men det är man själv som har hamnat där. Du vet, man får ta de chanser man får. Det kommer inte hela tiden.
– Jag vet! Jag vet! Man börjar ändå bli gammal.

Arbetsförmedlingen

25. Han satt på arbetsförmedlingen med blicken på en informationsaffisch. ”För att lyckas måste du ha en arbetsplan. Vi på arbetsförmedlingen hjälper dig med det”. Han reste sig, gick, tittade i broschyrer och läste platsjournalen i en halvtimme tills det blev hans tur. Han gick fram till kvinna som stod bakom en lång bänk.
– Gomiddag! sa Raul. Kvinnan som stod bakom en lång bänk tittade på honom. Jag skulle vilja skriva in mig.
– Har du varit här förut? svarade kvinnan torrt.
– Nej, sa Raul.
– Då får du prata med den mannen därborta. Kvinnan pekade mot andra hörnet. Där finns kö just nu, men det går bra att vänta.
En kvart senare satt han mitt emot en man.
– Damen därborta sa att jag skulle prata med er. Jag ville bara skriva in mig.
– Har du varit här förut?
– Nej, jag ville skriva in mig. Det är första gången jag är här, sa han med något mindre trevlig röst.
– Är du arbetslös?
– Ja!
– Har du någon erfarenhet eller utbildning?
– Ursäkta, men jag behöver inte er hjälp. Jag är bara här för att skriva in mig eftersom det är ett krav då man ansöker om ekonomisk bidrag, sa Raul.
– Vi har vissa rutiner som vi måste följa. Dessutom är det lättare för oss att kunna ge er ett lämpligt arbete om ni fyller i dessa uppgifter.
– Alltså, sa Raul, mina planer är att jobba och plugga samtidigt. Jag vill ha ett jobb så att jag slipper ta studiemedel, eftersom man inte kan gå på socialbidrag när man studerar.
– Du vill alltså ha ett halvtidsjobb.
– Jag vill ha vilket jobb som helst; deltid, halvtid, fulltid, vad som helst.
– Men ni ville ju studera samtidigt.
– Ja, jag vill studera samtidigt och jag vill ha ett jobb så att jag kan försörja mig med under tiden, sa Raul upprörd.
– Men du kan ju inte både ha ett fulltidsjobb och studera samtidigt. Man kan inte vara på två platser på samma gång, förklarade mannen.

24. Det stod några kartonger i trappan på tredje våningen på väg upp till Rauls lägenhet. Aronsson. Hans brud var strippa hade någon sagt.
“Vem sa nu det? Som den bruden på stationen idag med jättepattarna. Och den tjocka horan nere på gården. Undrar om hon tar emot när barnen är hemma. Nej. Det kan hon väl inte göra.”
– Farfar! utropade Raul överraskat. Farfarn stod med ena handen mot väggen och hämtade andan med ljudliga andetag.
– Dessa trappor! sa farfarn med irriterad röst. Ni flyttade inte längre upp för att det inte går.
Raul kysste honom på kinden.
– Här! sa farfarn och gav Raul en kasse. Det här är från din farmor.
Raul öppnade dörren och lät farfarn, som tog av sig sin rutiga keps gå in först.
– Och här bor ni? sa han och tittade sig omkring i den lilla hallen som om han aldrig varit där förut. Han skakade på huvudet.
Raul gick in i köket och satte den varma påsen på matbordet. Frukosten låg fortfarande framme. Margarinet hade smält. Osten svettades.
– Sätt in det i kylskåpet, sa farfarn som andades häftigt. Han torkade svetten i pannan.
– Ett glas vatten?
– Ja, ett glas vatten, svarade farfarn.
Raul drog ut en stol. Farfarn stödde sig på sina lår och satte sig. Han la kepsen i knäet, tog glaset och drack med ljudliga klunkar.
– Ett till?
– Está bién!
Raul lutade sig mot diskbänken.
– Cómo handan las cosas? sa farfarn. Vad har du gjort idag? Har du fått jobb ännu?
Raul skakade på huvudet. Farfarn skakade besviket efter.

Leila

21. Regnet slog mot fönsterbrädet. Lågan mellan hans fingrar fladdrade i draget. Det blixtrade till. Hon satt mitt emot honom på madrassen. Raul satt med benen i kors på golvet. Ett bullrande hördes långt bortifrån den svarta horisonten.
– Du måste ha varit indian i ditt förra liv, sa hon.
– Vad pratar du om? sa han milt. Han rullade långsamt och omsorgsfullt och tittade upp då och då med huvet på sne.
– Jag kan se dig i skenet från en lägereld. Lägga glöden till rätta. Har du indian blod i dig?
– Vad snackar du om? Ser det ut som det?
– Man kan se det runt ögonen.
– Jag vet inte! Mamma skulle förneka det helt. Pappa brukar säga att det är han som är hövdingen, så jag vet inte. Kanske.
Han reste sig upp, öppnade fönstret och lutade sig ut för att känna regnet. Fyra våningar ned slog vattendropparna mot asfalten och bildade en matta av tillbakastudsande strålar.
Cigarettändaren klickade.
– Det här är jävligt fett, sa hon. Jag ska ha med denna scenen i min film.
– Har du också den känslan av att du är med något som kommer att sluta jävligt fet, som en film, som om du är med något jävligt speciellt.
Han blåste ut röken.
– Du är med i något fett, sa hon.
– Kanske det.
– Det är vad man själv gör det till.
Han suckade och tog ett bloss.
– Du måste ha tro, sa hon.
– Det brukar min mamma också säga.
Han blåste ut röken.
– Jag får, sa hon och sträckte ut handen.
– Nej!
– Vad pratar du om?
– Varför ska du röka? sa han samtidig som han förde stickan mot hennes mun. Hon tog några bloss.
– Ta bara lite nu! Okej? Du behöver inte röka så jävla mycket, du blir fotad ändå. Du hörde vad Ismael berättade? När vi började röka var vi alltid en åtta stycken. Man tog två bloss och passade den vidare. Hade man en jävla tur så kunde den komma tillbaka nån gång, men man blev alltid så jävla fotad ändå.

Milanesas

19. Farfarn zappade med butter min. Det var en kort bastant man med stor rund mage, vita buskiga ögonbryn, vit munkflint och en tjock nikotinmissfärgad mustasch.
Han fyllde en liten maskin med tobak, satte i en tom cigaretthylsa och drog fram och tillbaka. Sen slog han cigaretten mot bordet, rev av toppen och satte ner stumpen i ett gammalt marlborocigarettpaket som var rivet på mitten. Han verkade inte alls ta notis om monologen som utspelades i rummet.
– Borges talar om Martin Fierro som en besegrad, pratade pappan. Saramago har en föreställning av besegrad som inte Borges har. Saramago pratar om de besegrade änglarna och Jesus som också blev besegrad. De förlorade kriget, men deras kamp fortsätter.
Raul låg på soffan och lyssnade ouppmärksamt. Man hörde ljudet från köket där farmorn förberedde maten. Kanariefågeln kvittrade i balkongen.
– Vi är förlorare, fortsatte pappan, eftersom vi förlorade kriget och det har drabbat flera generationer. Oss, han pekade på sig själv, er, han pekade på Raul, och mamma, han pekade ut i köket, och det kommer kanske också att drabba generationen som kommer efter er.
– Ha comer ! ropade farmorn. Ha sentarse! Ahora!
– Vamos , ropade farsan.
Raul reste sig upp och gick mot köket.
– Du sitter här som vanligt, sa farmorn till Raul och snöt sig med utsidan av handen, och du Ernesto där brevid farfar.
På den vitgrönrutigaduken var det serverat Milanesas , potatismos, fyllda tomater, rysk sallad, hemmagjord majonnäs, sallad, bröd, vin och sangria.
– Så kom och sätt dig nu, sa farfarn till farmorn.
– Ät du! Jag kommer, sa farmorn med sitt underbett.
– Sätt dig! kommenderade farfarn.
– Ät! Vem ska servera maten om jag sätter mig.
– Maten är serverad, sa farfarn.
– Hade ni hjälpt mig lite så hade jag kunnat sätta mig också.
– En applåd för maten, sa farsan och klappade.

Minsta brorsan

18. Det låg ett askfat, en pizzakartong, tidningar och smutsiga kläder på golvet. Persiennerna släppte in ett svagt ljus. Raul låg i ett hörn av rummet och tittade ut i intet med halvslutna ögon. Det ringde på dörren. Han föste de smutsiga lakanen åt sidan och satte sig upp i madrassen. Det ringde igen. Han tryckte sig upp. Postinkastet öppnades och en mörk röst skrek:
– Hallå! Ska ni öppna eller ska jag sparka in dörren?
Raul öppnade.
– Sover du? Vet du vad klockan är? sa den unge mannen, som såg något yngre ut än Raul, var kortare, fast med breddare hals, fyrkantigare huvud och större öron. Det hände att folk tog miste på bröderna, kallade Raul för Ernesto och viceversa.
– Jag bara vilade lite, sa Raul.
– Klockan är tre på eftermiddagen. Du borde kanske vara uppe och försöka fixa ett jobb.
– Jag har funderat på det, sa Raul lugnt.
– Du kan ju fundera sen när du betalt tillbaka dina skulder, sa Ernesto. Ska du gå till farmor så?
Ernesto tittade ner på Rauls kläder han hade legat och sovit i. Själv var han klädd i en fodrad svart skinnjacka, en ljus stickad tröja, ett par matchande manchester byxor och skor i ljus mocka.
– Du kan väl duscha och raka dig i alla fall? Du luktar. Var är Pablo, förresten?
– Han är väl hos sin brud, svarade Raul.
– Han pallar väl inte ens vara här längre! Det är inte så konstigt. Man tröttnar.
Raul klädde av sig och stod med handduken runt livet och rakade sig.
– Kolla som du ser ut; som ett jävla skelett.
Raul hoppade in i duschen. Brorsan satte sig i köket.

Timme Noll

15. Han steg in i lägenheten utan att tända. Kylskåpsmotorn brummade. Från hallen såg Raul grannen på andra sidan gården som lutade sig ut med en cigarett och tittade tillbaka på honom.
Fullmånen reflekterade det vita ljuset rakt ner i köksgolvet. Han tände en cigg, fortsatte in i lägenheten och satte på Piazzollas Hora Zero.Han kollade sina mejl och lyssnade av telefonsvaren: Hej Raulsito. Ring mig när du kommer hem, okej? Puss. Inkom fem–ton och trettio–sex. Han tryckte fram nästa meddelande. Hej grabbar. Det är Josef. Hoppas allt är bra med er. Raul du kan väl ta och ringa mig när du hör detta? Annars kan du väl bara komma förbi. Annars syn vi, väl? Hej. Han tryckte fram. Hej det är mamma. Jag vill att ni bokar tid till mig hos frisören nedanför er på lördag. Sista timmen. Los quiero mucho. Bueno, un beso. Chao. Han tryckte fram igen. Hej. Det är My. Jag hade gärna träffat dig ikväll. Kan du slå mig en signal?
Han lutade sig ut genom fönstret mot Möllevångsgatan och askade. Visarna på Johanneskyrkan stod på ett och femton. Staden lyste upp natthimmeln i cerisegrå. En fladdermus flög förbi som en svart miniskugga precis under honom. Någon kom gående på gatan. Han tog ett sista bloss på cigaretten och kastade ut fimpen som träffade asfalten så att glöden fördelade sig fontänisk.
Ytterdörren öppnades.
– Hallå, sa Raul glatt.
Det tog några sekunder innan brorsan svara.
– Fan, här luktar skit.
– Jag rökte ut genom fönstret, sa han lugnt.
– Det luktar över hela huset och här ser för jävligt ut. Det ser ut som en knarkkvart för fan. Måste du kasta all skit över allt?
– Dina saker ligger också där.
– Där ja, men inte mitt i.
– Vad spelar det för jävla roll om de ligger där eller där.
– Det spelar roll, sa brodern och sparkade undan skon åt sidan. Fattar du inte att du drar in smuts?
– Ärligt talat; det förstår jag inte, sa Raul.

14.
– Raul! Vad är klockan? skrek Amir med stressad röst. De hade slumrat till på soffan. Ismael hade somnat på golvet.
– Tror du det har gått mer än tio minuter sen det ringde.
– Mycket mer, svarade Raul.
– Fan jag glömde helt att de hade ringt.
Amir reste sig upp och tittade ut genom fönstret.
– Héj, dem står här ute! Ska jag kalla in dem?
– Varför inte? Är de inte lugna? sa Osman.
– Jag har bara träffat dem en gång innan.
– Jag vet i fan! Vad gör det om de kommer in? Har du färdiga påsar? sa Raul.
– Nej, så det är lika bra att de kommer in.
Två smala killar under medellängd kom in genom dörren. Den ena hade keps med svart hår som stack ut på sidorna och skägg. Den andra hade nästan rakat hår med skäggstubb i samma längd.
– Kolla vem som kommer in här! utropade Raul. Hur fan känner ni varandra?
– Genom Ismael, sa Amir.
Raul reste sig från soffan och mötte upp dem strax innan de kom in i vardagsrummet. De skakade hand.
– Det är min kusins polare, sa Raul. Polarna log och nickade mot de andra i rummet. Ismael reste sig upp, hälsade snabbt och kraschade ner på golvet igen. Osman verkade sova.
– Hur mycket ska ni ha? frågade Amir och gick in mot köket. En släng?
De nickade ”ja”.
– Den här snubben är kriminell. Ni måste se upp för honom, skämtade Raul.
De log och följde efter ut i köket.
– Vill ni prova rökat? frågade Amir.
Killen med stubb tittade på snubben med kepsen som ryckte på axlarna.
– Det kan vara fett, fortsatte Amir, gå härifrån stenade.
– Jaa, sa den snaggade tvekande och tittade på den andra som inte verkade sätta sig emot, varför inte?
– Ni har aldrig varit här tidigare? undrade Raul.
– Nej, inte här, sa killen med stubben. Men det är en schysst lägenhet, fortsatte han och tittade sig runt.