Illmatic

13.
Raul hade precis kommit in genom dörren. Det var musik på. Teven stod också på, men det var ingen som uppmärksammade den. På de sandfärgade väggarna hängde en oljemålning föreställande ett torg med bes1öjade kvinnor som kantades av murar i stora vita stenblock. Det hängde också en tavla med en koraninskrift och ett foto föreställande en vithårig man som satt med kritrandig kostym och en cigarr i handen.

– När man pratar om djävulen, sa Osman som satt tillbakalutad i ett vitt linne. Han såg bra ut, hade ett pojkaktigt utseende med mattsvart, kort, rakt hår och ett litet skägg på hakan. Armarna var tränade med tatueringar över båda axlarna.
– Men jag borde egentligen inte prata med dig, fortsatte Osman.
Amir och Ismael var också där.

Raul slog sig ner. Fjus var på väg runt.
– Kan du inte dra tillbaka gardinerna, så det kommer in lite jävla ljus i det här jävla rummet? sa Raul och vände sig mot pojkansiktet. Héj! Osman! Hör du? Vem fan tror du jag snackar med?
Osman förde rökat högstämt mot munnen, satte läpparna över tummen och pekfingret och drog koncentrerat in röken med slutna ögon. Han höll röken i lungorna några sekunder och blåste sedan sakta ut den. Han upprepade rörelsen, men den här gången lät han röken samlas i munnen, för att sedan släppa ut den och andas in den genom näsan.
– Lite dagsljus för helvete, upprepade Raul.
– Jag pallar inte med det grå jävla ljuset, sa Osman och andades ut det sista av röken.
– Föredrar du det här jävla kontorsljuset? Passa skiten istället! sa Raul och vände sig mot Amir.
– Ta det lite lugnt, okej?
– Är du säker på att du ska röka? avbröt Osman.
– Vad snackar du om? sa Raul irriterad röst.
– Du skulle ju sluta.
– Jag har slutat… och börjat igen?
– Så varför är du så irriterad?
– Irriterad? sa Raul återigen med en irriterad röst.

10. Raul ställde sig upp, satte på sig ett par gula gummihandskar och började diska. Amir fortsatte väga och packa.

– Det är annorlunda när vi två snackar. Man relaxar på ett helt annat sätt. Raul stod med ryggen emot, tittade bak och nickade. Annars är det alltid massa stirr. Massa skitsnack. Okej, vi snackar också skit, allt snack är skitsnack, men vi har en skitsnack på en högre nivå, fattar du?
– Ja.
– Men fattar du?
– Ja–ja–ja–ja, jag fattar!

11. – Hur går det själv med Emma annars? frågade Raul. Han vände sig om och lutade sig tillbaka mot diskbänken.
– Hon gör sin grej och jag gör min.
– Vad betyder det, ärligt talat? Ni träffas fortfarande?
Amir nickade.
– Jag vet hur det är, sa Raul.
– Det är inte det.
– Man kan inte ha allt! Du vet: i nöd och lust, snackade Raul.
– Man måste kunna vara sig själv åtminstone.
– Ärligt talat så vet jag inte, sa Raul, gjorde en gest med den gula handsken så att skummet flög i luften och vände sig mot disken.
– Jag har sagt till henne hur jag är. Jag kan inte gå bakom hennes rygg. Om hon inte kan acceptera hur jag är, så kan hon ju alltid dra. Jag är trött på att gå och smyga. Det kommer aldrig att funka så.
– Har hon inte accepterat dina saker då? sa Raul och tittade över axeln.
Amir gjorde en gest: det hade hon visserligen gjort.
– Då så! Vad är problemet? Att du blir fuckt up när du röker och inte pallar med henne?
– Är det inte meningen att det ska bli vi, så är det inte meningen.
– Amir, du vet att det inte funkar så! Hon kommer inte sitta och vänta på dig hur länge som helst. Hon är en smart tjej.
– Du fattar inte hur jag är mot henne, sa Amir. Du skulle ha sett henne innan vi träffades. Kolla som hon är nu. Du vet hur vi är mot våra tjejer.

6.
Det tjöt i rören i den tysta lägenheten. Dammsugaren låg slängd i hallen bland skorna. Han gick förbi spegeln, brorsans lilla rum och in i det nästan kubiska vardagsrummet. Mot väggarna stod ett par skivspelare, mixerbord, sampler, portastudio och en dator. En soffa trängdes med en säng och tre fulla bokhyllor där det förutom böcker låg cd-skivor, videofilmer, pärmar och tidningar. På golvet stod också ett par högtalarlådor. Förutom två mindre monitorer som hängde ovanför musikutrustningen var väggarna fyllda med akvareller – en på en stol, en annan med fiskar - ett träsnitt med ett kyssande par, litografier på jazzspelare, fotografier, teckningar i tusch på kvinnor och en plansch av Van Gogh´s nattcafé.
Han drog ut en vinylskiva och satte den på skivtallriken
You runnin’ n’ you runnin’ n’ you runnin’ a-way[1]. Huden på lår och armar knottrade sig. You runnin’ n’ you runnin’ n’ you runnin’ a-way, but you cant run away from you’ self. Kläderna lät han ligga som dem kom ur han. Every man think his burden is the heaviest.
Han skyndade in duschen och satte på vattnet så det ångade.
Who feels it knows it all.More…
Ljudet fyllde toaletten.
You must have done something wrong.
Han riktade ansiktet mot vattenstrålarna och lät dem massera ansiktet.
Why you can´t find where you belong.
Länge.

7.

Vesslans lya

1.
Kvarteret lystes upp av ett svagt orange sken från gatuljusen som svängde mellan husen. Han gick mitt på Ängelholmsgatan på väg över Möllevångstorget. Väl över torget, vid trappan upp till den nästan dolda zigenargården möttes han av en något kutryggad yngling som drogs fram av ett gläfsande djur.
– Läget Raul? sa den mötande med vässlande röst. Det var ett tag sen man såg dig.
– Det är lugnt. Själv?
– Det är lugnt. Är du på väg upp, eller?
Höghusen reste sig bakom dem där de stod på trappstegen.
– Jag skulle bara ha en liten bit, men jag har lite bråttom, sa Raul.
– Du får ringa innan du kommer. Du vet, jag har fått tre varningar nu. Får jag en till så blir jag vräkt. Det springer för fan folk här hela tiden.
– Jag är ledsen Arvid. Du vet att jag alltid ringer, men pengarna på mobilen var slut.
– De är lugnt. Men så att du tänker på det bara! Du vet att dem har span på hela gården. De satt i morsans kök och drack kaffe och kolla över gården, så in i trapporna.
– Jag fattar! De är lugnt.
– Så du har börjat puffa igen? undrade Arvid.
– Börjat och börjat, svarade Raul. Är du ensam uppe, eller?
– De´jag, Lorenz, Ismael, Diego och Kwame. Gå du upp så länge så kommer jag.
– Var ska du?
– Hon ska bara pissa, sa Arvid och nickade mot hunden.
Raul gav pitbullen en hård smäll i pannan med handflatan.
– Matar du inte den eller? Man ser revbenen på den för fan.
– Dom ska vara så.
– Ska du verkligen se ut så? sa Raul och tog den om nosen.

2.
Det var Diego som öppnade. Han var nästan ett huvud mindre än Raul, hade rakad skalle och en tändare hängde runt halsen i ett läder snöre. Han mötte Raul vänligt om än med allvarlig uppsyn.

Jerba har varit ett arbete i ständig förvandling som olika läsare trängt in i och blivit medförfattare till. Det har alltså inte funnits endast en författare i verkets fåfänga strävan efter en slutgiltig utformning.

Trots Jerbas lokala och dokumentära stil har ambitionen inte varit att föreviga ett begränsat eller förgånget skede, utan snarare att gå över rummets och tidens dimensioner och väcka tankar om framtidens värld och livets grundläggande problematik.

Jerba speglar en livskris och är i verkligheten det katalyserande elementet bort från den. Blicken är riktad framåt mot de ännu osedda dagarna som bara måste komma. Därav berättelsens messianska, revolutionära och apokalyptiska karaktär. Visionen består i en tid då huvudpersonernas gåvor och färdigheter ska kunna slå ut i blom. Författarna vill få oss att handla, att inte stanna i idéernas och möjligheternas förtrollade trädgård utan att skrida till verket. Även om berättelsen och dess huvudpersoner är låsta i verkligheten strävar de att uppnå ett mål som överskrider denna. Utgången eller verket tillhör dock inte romanen. Den är så att säga var och ens egen möda och kan därför inte nedtecknas.