Min mormor och morfar bodde i Blekinge, i Bräkne Hoby och fick femton barn. Tretton som levde. Morfar han köpte upp grisar. Han körde med häst och vagn ut till lantbrukarna, till bön´erna som man sa. Morfar hade nämligen telefon, men inte många hade det på den tiden. Han hade det så att han kunde höra om Andersson och Petterson hade fått smågrisar den och den dagen.
– Då kommer jag, sa morfar, då kommer jag och köper upp dem.
Så hade han ju häst och vagn och så hade han ju bås till var och en gris. Sen så sålde han dem till husägare. Alla hade ju en hushållsgris på den tiden. Då köpte dem en gris genom morfar. Så slaktade de en på våren och en på julen.

Men så när morfar var ute hos lantbrukarna, så träffade han en man, ett hjon. Och det är en sån som inte har ett hem precis. Han gick och jobbade hos dessa bönder som morfar kom till och köpte grisar av. Då hade han en jordkällare, som var hans boende. Så morfar lärde känna han, Hjona Pelle. Där låg han ju i stallen. Så fick han ju mat och så hjälpte han bönderna med lantbruken. Och de blev så moss att varje julafton kom Hjona Pelle till mormor och morfar. Var vi hos mormor och morfar på julafton, så knabba det på dörren, så hörde man knack, knack.
- Det är Hjona Pelle, hörde jag mormor sa.
Då hade hon två stora grytor med vatten som stod och kokte och kvick som en vissla for hon ut med det till han i dörren. Han fick inte gå in förrän han hade tvättat av sig. Mormor och morfar hade ju ett hus där de hade dessa grisar som han köpte upp. Och där fick han ta vatten med sig ut och tvätta av sig. Och sen fick mormor på honom rena kläder, för att han var full med loppor och lus. Sen fick han komma in bland oss andra och vara med på julen.
Berättat av Asta Friberg

Thursday, December 4, 2008
Igår var det redan ett år sedan min far dog. Jag tänkte på det nu igen då jag låg i badet. För ett år och en dag sedan låg jag ungefär vid samma tid och tittade håglöst framför mig i badet, bara timmarna efter farsans bortgång. Jag kände mig alldeles tom, men samtidigt på ett märkligt vis lugn eftersom katastrofen då var skedd. Aldrig mer behövde man haja till när telefonen ringde på konstiga tider. Och det är bra skönt att tiden går när det gäller händelser som denna.

Annars hektiskt vecka. Gjort massa intervjuer i samband med uppsats. Blev bjuden på sex och kaffe av trevlig dambekant, hjälpte en kollega att bygga e-klassrum. Ska, så fort jag är klar med den stora uppsatsen, börja skissa på en mindre uppsats om demoner i samband med mina religionsstudier. Har köpt ett antal julklappar redan. Planerar inför december då man troligen utöver julfirande ska hinna med lite umgänge med familj och vänner. Jag hoppas inte på något annat än ett lugnt slut på 2008.
Posted by Baudelaire at 2:35 PM 0 comments
Ur http://baudelairish.blogspot.com/

Häromdagen sprang jag längs strandpromenaden, den europiska sorten som är upphöjd till en mur. Senare efter den mentala balansering som löpning ger, fick man längtan för vänner, så att man sedan ringer sin vän i Sverige. Pretentiöst och osäker bablar man skit om hur bra vän man var, sedan avslutas detta med ett barnsligt, saknar dig, älskar dig, med falskhet. Två minuter efter undrar man om vännen bryr sig, eller om man har koll på tiden för snart börjar man jobba. 17.30: hemma från universitetet, utbildningen tar sin rätt, handelsutbildningens stress har tagit över ens värld. Men om hyran ska betalas så måste man jobba. Mitt är som diskare och börjar 19:00. Det är vansinnigt. Kockarna är svenska kröka och röka. Managern är fransk, men förmodligen mer fransyska. Kaxig och ful som stryk och hatad. Ägaren australiensisk, har något 80-talets sunkband som lever på skitroyalty, knullar och super 45-55 åringar genom att ha en restaurang där han uppträder och tycker det är coolt. Det vita dammet kastas upp och mina 20-åriga iran-fransyskor från skolan, som är gudligt vackra, nördiga, pretentiösa och freaks, vill att vi alla ska ta oss till havet. Vi lyssnar på Maxwell i bilen. Så soft det känns med sprit, röka och sexualitet. Ångan som dominerar luften.
Av Den Halte

I dag lever vi i en värld där människor arbetar hårdare än de borde
we live now in a world where people work harder then they should be working

för att tjäna mer pengar än de behöver
in order to make more money then they really need

för att köpa saker de inte vill ha
in order to buy things they don't really want

för att imponera på människor de inte gillar
in order to impress people they don't really like

det här leder till en reaktion
this will lead to a surtain reaction

som kommer att återge oss nån form av frivillig kollektivism
and this reaction will bring back some kind of voluntary collectivism

Jag hade hunnit bo mer än hälften av mitt liv i Sverige utan att ha upplevt denna stora högtid på nära håll. Johan, en av mina närmaste polare, tyckte att det var hög tid för mig att lämna denna limbo. Han bestämde sig för att bjuda in mig till sin familjs julfirande på Värmdö. Det var en stor grej att bli inbjuden utan att vara släkt eller flickvän, så mycket visste jag. Detta var ingen familj där man såg på julen som ett nödvändigt ont. Au contraire. Denna familj hade ett välbevarat recept, överfört från generation till generation, på hur en idyllisk jul ska smaka, dofta, och garneras. Tills de fick mig på besök.
Mitt första klavertramp var att jag inte riktigt hade fattat att bussar går var tredje timme på julafton och kom försent. Jag stövlade in med min prasslande bukett, genomfrusen och flåsig som en skägglös jultomte till ett redan färdigt upplagt familjefoto.
Julproceduren hade redan gått av stapeln och det gällde att lyckas glida in och glida med. Min strategi: agera i bakgrunden, härma vad andra gjorde, upprepa vad andra sa, inte improvisera. Komma in i det mjukt. Min strategi gick upp i rök i samma stund som Johan upplyste mig om att jag, som hedersgäst, fick äran att inleda varje nytt moment i julprotokollet.
– Inleda hurdå? frågade jag och hoppades att ingen såg min darrande haka.
– Enkelt! Alla kan detta. Det är kul!
Som hedersgäst, fick jag till och med presenter från nästan alla i familjen. Även Johans mormor hade tänkt på mig, jag fick fina gamla svenska träbestick och ett kort med hjärtliga lyckoönskningar. Jag kände att min present, bukett och praliner, var för opersonlig, alldaglig och till och med ohövlig i sammanhanget.

Pascal hade alltid haft det svårt med tjejer. I skolan när alla andra killar fick chans på tjejer, vågade han knappt tala med tjejerna i hans klass. Det var inte så att han var ful eller så, han var bara allmänt blyg och asocial. Det blev en grej som satte sig i Pascals huvud under hela hans barndom, tonår och påbörjade vuxenår. Du vet, han var kanske med någon tjej när han var full och så men han hade aldrig varit i närheten av att ha en relation eller nära kontakt med en tjej.
En fredag var Pascal ute på en klubb med sina polare, det var som vilken annan kväll som helst, en random fredag som bara skulle avverkas.
Men den här kvällen blev annorlunda. En tjej hade ögonen på honom de första timmarna. Blickar som Pascal inte hade mött på jäkligt länge.
Hon kom fram och tog i hand och presenterade sig som Andrietta och berättade att hon studerade statsvetenskap på Universitet. Pascal var också intresserad av politik och läget i världen så han tyckte det var en bra början. Det var så lätt att prata med Andrietta, de pratade i flera timmar. Sedan dansade de, Andrietta köpte en drink till Pascal.
Det hade han aldrig fått förut. Pascal och Andrietta blev fulla. De åkte hem till Pascal och hade sex i hans säng, två gånger. Medan Andrietta somnade låg Pascal vaken med armarna runt henne och kände sig helt pirrig i magen och så upprymd att han ej somnade långt efter Andrietta.

På morgonen vaknade Pascal av att Andrietta skakade på honom. Ge hit mina 350 euro! Ta fram dom!" skrek hon hysteriskt. Pascal blev först förvånad och fattade ingenting. Han ruskade på huvudet. Vadå 350 euro? För vad? Ett lån? Var hon i akut knipa? Pascal bara tittade på henne medan hon stod och skrek och viftade mot honom. Hon var redan fullt påklädd, men Pascal ville gå upp och laga frukost. Ge mig mina pengar nu! Annars råkar du illa ut! Pascal bad henne att lugna sig.

Första gången jag träffade henne var hon tystlåten, jag upplevde henne som mystisk fastän jag skrattar åt det nu. Hon var nog mest blyg den dagen. Det var nere på Blå området, det kallades så på grund av de ljusblå taken, och det var vår för de hade sin årliga gårdsfest med öltält, liveband och långa grillar där korvarna och flintastekarna låg uppradade. Svensktoppsmusiken hördes över hela radhusområdet. Även kidsen från de närliggande höghusen och villaområdet ovan sökte sig hit. De hängde mest bakom tältet eller smet ibland in för en på-skämt-dans bland någon polares fullglada föräldrar. Ibland blev det bråk, jag tror t.o.m. det var därför de la ner det årliga eventet till slut. Men tillbaka till Jennie. Hon hade precis flyttat till området. Hon bodde med sina kusiner, grannar till min kompis Carola. Lars-Göran hette pappan, han var hennes morbror. Han jobbade på posten. De hade väldigt stökigt hemma kommer jag ihåg.
Jennie började i min och Carolas klass. Hennes mamma hade gått bort och hennes pappa hade fått en propp som förvandlat honom till ett förvirrat barn i en gammal mans kropp, även i min barnversions ögon oförmögen till föräldraskap. Hennes bror bodde dock kvar med honom, jag har glömt hans namn.
Med tiden blev Jennie mer rastlös. Hon flyttade tillbaka till sin pappa. Socialen gjorde ett besök och nu var hon åter skriven på sin fader. Han bodde i Sjöbo och vi tog nu bussen dit på helgerna för att ostört få dricka sprit och röka. Jennies pappa var som en tokig skugga i köket med nerpissade byxor och tovigt hår. Vi försökte glömma att han fanns, en pinsam fläck på mattan. När helgen var över tog vi bussen tillbaka till stan för att äta och duscha av oss misären. Jennie var redan hemma.

Det sägs att gubben Mazzetti brukade sitta och supa med Mats och att de sedan gick ut och letade efter skatten i Helge å. Skatten hade otvivelaktigt legat där i 250 år, kanske ännu längre. Det var i Snapphaneland precis i gränsen mellan Skåne och Småland. Man visste att skattkistan var en exakt kopia av den som låg uppe i Hallaryds kyrka. Det hade man sett sist man försökte ta upp kistan. Då hade någon, vem den nu var, gjort flera tappra försök att med grodmän och en kran få upp den. Men det visade sig att ju närmare kistan kom ytan, desto mer kokade vattnet runt omkring och till sist när kistan kommit precis över ytan, så svallade ån upp och drog med sig kranen i vattnet. Man hade lyckats få bildbevis och sett att kistan såg mycket nyare ut än den som stått uppe i kyrkan.
Det hade gjorts tidigare försök att få upp kistan. Också bonden Tölp skulle göra ett försök med ett nät, men hans hus hade brunnit ner precis när han gick i tankarna och markägaren försökte aldrig mer sig på några försök.
Nu för bara några månader sedan hade någon köpt tomten och stugan som stod på den för 5 miljoner. Ett överpris, men förmodligen är de ute efter skatten.
Berättad av Gösta Almbjerg

När jag var yngre hände det att jag i min ensamhet begav mig ut på Österlen för att inta LSD. Tanken var väl att söka efter en djupare självinsikt eller kanske att finna en och annan djupare förklaring till varför saker och ting stod till som de gjorde i mitt huvud. Ceremonin var enkel. Jag packade en matsäck bestående av några folköl, lite whisky, kanske några kex och någon frukt samt en flaska vatten. Några minidiskar drogs ihop, ”sanningsserumet” intogs och sen gav jag mig ut på landsvägen på min cykel. Under en dag intogs bländande natur, vacker musik och tankarna kom och for all världens väg. Ibland susade jag fram på min cykel med musiken pumpande i öronen, ibland gjorde jag en avstickare in i skogen. Hjärnan spann på högvarv och sinnena var vässade. Humöret levde sitt liv och svängde från salig glädje till sorg.
Men någon mental frälsning eller upplösning av de egna mentala barriärerna blev dock aldrig verklighet. Dock slutade dessa sommardagar ofta på liknade sätt. Mot eftermiddagen dämpades hjärnans fart något och stående i någon skogsglänta landade uppmärksamheten slutligen på mig själv. Moloket stirrandes jag ner på mina slitna skor och smala vader.
Detta blev och fick bli mitt ”sanningens ögonblick”. This is it. Detta luggslitna jag är det enda jag har och ingen kan eller kommer någonsin att kunna ändra på det. Man kan fylla sitt liv med ett skyddande täcke av vänner, familj, kläder, musik, prylar, karriär, religion etc, etc.
Men när du står där i skogen och skölden för ett kort ögonblick är nere, då jävlar är du inte så tuff längre. Det är en ganska skakande upplevelse. Att stå öga mot öga med det som verkligen är du. Att inse att utan attributen är det liksom inte så mycket kvar. ”You go in alone and you go out alone” som en väninna till mig brukade säga. Och visst hade hon rätt. Det fick bli min högre sanning det. Ganska bull – eller hur?/Av Anonym

Letar ord. Den kokta knäckens ord. Både smet och deg känns oprecisa för att beskriva knäck i det stadie den befinner sig innan den stelnat i pappersformarna. Har ägnat några timmar av mitt liv åt att göra knäck i microvågsugn. Det är mycket enklare än att göra i kastrull på spisen. Dock kom jag på mig själv med att låta knäck-[vadå?] stelna i kannan innan, försjunken i fundering över vad jag skall kalla knäcken innan den blivit... knäckt.

Undrar vad de stora poeterna skulle ha svarat om jag hade möjlighet att fråga dem.
- Fred på jorden är viktigare än ett precist ord för ofärdig knäck.
Förmodligen något sådant, storsint och storslaget i all sin subtila enkelhet. Själv funderar jag över ordet för ofärdig knäck. Det är så konstigt./Tobias Mattsson