James Wire från Uganda anser att ljus är en grundläggande mänsklig rättighet. Han har just fått ett lån på 10000 Euro genom MYC4 för att expandera sin distribution av lampor drivna av solenergi till människor i Ugandas landsbygd som inte har tillgång till el.
"Med allt solsken vi har i Uganda, är det bra att nyttja solenergi när det blir mörkt. Det skapar möjlighet för barn att läsa läxor och för vuxna att arbeta trots mörkret.” förklarar James.
Mer om James affär:
www.myc4.com/Portal/WebForms/Opportunities/ViewOpportunity.aspx?Opportun...

Min pojkvän och jag gjorde slut. Det var så tungt men av någon svårförklarig anledning ändå det enda möjliga. Vi kom på att vi måste ändra vår relationsstatus på facebook..”Våga inte göra det innan mig” svor jag lite matt och vi kom överens på telefon om att göra det samma dag. Jag satte mig framför datan och startade processen. Men något blev fel. Jag tryckte och tryckte, datan hängde sig och när jag väl fick ordning på den igen såg jag min profilsida..Över h e l a sidan stod det ”X is no longer in a relationship” varvat med ”X is in no longer single” , in a relationship – single, in a relationship – single...åh mitt hjärta stackars mitt hjärta. Jag började gråta medan jag deletade och deletade, delete delete. Mail började plinga in i inkorgen. Folk jag inte pratat med på flera år, folk jag inte känt sen gymnasiet frågade vad som hänt, hade vi gjort slut, nej åh vad trist och det blir säkert bra igen..Jag grät och grät. Hela dagen gick åt till att svara på mail och telefonsamtal från folk som ville förstå. Jag som inte ens själv förstod.
Nu vet jag i alla fall att man kan ta bort relationsstatus-funktionen på sin profil.
Av ”MalmöLisa”

Vadå kram? Vadå hej? Hur har du det? Som nån sorts catching-up. Ser du, jag kommer ihåg vad vi pratade om förra gången, och nu nickar du instämmande. Lägger huvudet på sned. Du är en hund för mig. Insinuerar att du bryr dig, att du vill ses, att du vill va fan som helst för mig, men det är andras ögon som ser det, registrerar, påpekar och jag säger det är lögn alltihop. Vi går hemåt och de går hemåt och jag säger det är lögn alltihop. Tillbaka i min kammare. Trygg på något vis för jag är fortfarande rädd. Rädd för din famn. Rädd för glittrande ögon. Rädd för alla löften som ges i och med att jag lyssnar, att jag hör dem innan de finns, innan allt blir av. Jag är rädd för dig och bara för att jag under begränsad tidsram, en kväll only inte visade det, utan kastade mig in, med hull och hår in, med dödsförakt i bakfickan eller snarare i den alltför vågade tandraden, i röda läppar, i dödsförakt, baby! Ny frisyr och fina skjortan på, i satan kom hit, att jag kände det, igen och igen, och jag satt där och försökte inte ens dölja. Hur kunde jag? Öppen som en nyfödd, som en bambi, och det gjorde dig snabb.
Du högg av den. Halsen. Högg djupt i den. Hälsenan. Bet tag i den, den svajande nervtråden som jag gömt så illa, väl för dig, men illa för mig. Och jag föll genom natten, genom drömmar där jag mötte dig, igen och igen och ingenting var längre insinuerat. Nej, allt stod uttalat. Tydligt att läsa och dagen efter, kraftansträngningen, förgäves. För det är alltid förgäves med dig. Du är skyddad bakom solglasögon. Bakom ditt namn. Bakom din oskakade stolthet. Det var aldrig du som föll. Remember? Yes, I remember now. Det var jag som föll, och jag som måste fortsätta borsta av mig. Detta damm är av ondo, är av evighet. Vadå vi kommer förmodligen att ses? Vadå om inte där så på Arvika? Vadå kram? Vadå hej?
Det var mina händer, fingrar som strök, remember?

Bussarna passerar utanför. De rullar in vid hållplatsen och knycker på axlarna innan de fortsätter mot ändstationen. Avstigning för samtliga och de stora fordonen niger för människorna. Här föds hela flockar ibland. Maskinernas skap öppnar sig som pärleportar och vi vandrar vaggande som pingviner. Det är som om vi hela tiden vill gå lite snabbare men folkmassan hindrar. Så vi vaggar lite, tittar stint i nacken på dem framför eller över axlarna på framförvarande för att se hur långt köerna sträcker sig. Tar ut de små frustrationerna, bärandes våra själar i fosterställning på ryggen. Vagg. Vagg. Vagg. Tröst.

Vissa bussar är speciella. De tar mig långt bort. Ibland är långt bort egentligen närmare hem. Dit åker jag ibland, för att andas godare luft och då är det som sex när jag stiger på bussen. Ett enda långt mentalt knull där själen får vila i det faktum att kroppen är på väg hem. Som människor trodde förr färdas själen långsammare än kroppen. Med tanke på hur jag flängt, om än i mindre grad än många andra, är min själ fortfarande kvar i familjens hamn. Bussar tar mig dit och bussar för mig tillbaks dit jag bor nu.

Det var i Danderyd, i trakten kring Älmhult i Småland. Där bodde en lång, smal man vid namn Sven. Det sägs att han var så lång att han grävt ett hål i marken i sin stuga där han kunde stå upprätt, men trots det, hade han med tiden ändå blivit kutryggad av att böja sig så mycket.Så folk skrek över byn:
– Din jävla puckelrygg.
Så en dag gick han och dog. Och så spikade man en kista för honom, men så visade sig att han hade en massa pengar.
Så vad skulle de göra med dem?
– Vi gör en fest!
Så det ställde till en jävla fest. Men Sven skulle närvara och var så puckelryggig att han satt upp och kollade på sina gäster på begravningsgillet. Och det var inte så kul. Så var det någon som kom på den finurliga idén att man skulle binda fast honom kring både fötter och bröst. Och det gjorde man och satte två kopparslantar på ögonbrynen så att inte gästerna skulle känna sig uttittade.
Så började festen och det var ett jävla festande och tjoande. Men så fick prästen reda på festen och kom farande in och han sa något om ”in med gud och ut med jävulen” och hur vågade man. Man hade kallat Sven den ”jävla puckelryggen” och nu festade man på hans pengar. Vad var det för sätt?
Men så plötsligt mitt i alltihop så går repen upp och Sven reser sig, koppar mynten trillar och samtidigt går luften ur Sven och han tittar på alla med ett stort stön.
Vettskrämda springer alla ut genom fönster och dörrar. Prästen springer också för sitt liv, men prästkappan sträcks bakom prästen då den fastnat i en krok och prästen skriker.
– Släpp mig din puckelryggige jävel!

Om JAG ägde internet, skulle porren betalas för med ANDRAS skimmade visa-kort. CIA- world fact book skulle vara en nöjes sida under jokes.com och alla "avtal" som är för långa för att läsa... skulle finnas som film...och bara som film. Pallar du inte se filmen, får du inte bli medlem!
Om jag ägde internet, hade det inte bara funnits facebook utan det hade fan funnist en bok för varje jävla kroppsdel... för alla har inte sitt ansikte som den kroppsdel som man är mest nöjd med.
Om jag ägde internet, skulle FRA scanna ALLA och allt dom hittar, skulle läggas upp på FRA.se och OM du besöker den sidan... får du inte din A-kassa, för TYDLIGEN har du för mycket fritid.
Om jag ägde internet skulle det vara möjligt att klicka i "ingen reklam tack" knappen på din browser och då skulle alla popups hamna hos dom som skickar direktreklam till ditt hem. Pedofiler skulle bara få runka till bilder av varandra... som barn.Ordet Asian skulle vara förnkippat med kultur och mat och inte med tjejer med kroppsform som småpojkar. Micorsoft skulle byta namn till Megahard när du porrsurfa och samma killar som designar din favoritporr-sajt, skulle få designa din internet-bank.
Om jag ägde internet skulle alla musiker, regisörer och artister som gnäller över fildelare, bli uteslutna och aldrig mer få surfa. Killen som hitta på det där jävla "uh-hu" ljudet på MSN skulle hängas ut med namn och foto och adress och alla instruktioner till allt skulle behöva godkännas av Ozzy Osbourn innan dom får läggas upp. Istället för "varning, du måste vara 18 för att se detta" och "sidan kan innehålla känsligt material" så skulle det bara finnas en enda universal disclaimer som skulle säga "Vi ber inte om ursäkt för att ha förargat eller förolämpat de som är lättretliga. DU VÄLJER ATT SURFA SÅ DU FÅR TA DET PÅ DITT EGET SAMVETE OCH ANSVAR!"

På Mc Donalds får man köpa Emmenthaler hjärtan för bara 10:- vid köp av Västgöta kloster QP menyn. Bara det är ju roligt. Men som om det inte var nog, så finns det en ganska kort man med rakad hjässa och head-set, som bossar på Mc Donalds vid Maxi. Han har stuns i stegen och vet hur en slipsten ska dras, om jag säger så. Han betraktade min person med viss avsmak. Jag min fåne i bångstyrigt hår och hängmage, ingen vacker syn för en man som vet vart skåpet ska stå.
Jag beställde en Västgöta kloster QP meny och Emmenthaler hjärtan. Han snurrade runt så där snitsigt på ena klacken och rafsade till sig QPn och ropade något in i mörkret bakom disken.
Nu uppstod, som man säger, grus i maskineriet.Här var den situation man helst inom hela koncernen velat slippa. Dålig tajming helt enkelt.Nu höjer mannen rösten och sträcker lite på sig mot mörkret bakom den inre disken.Han ropar med märkbar irritation i rösten;
– Har vi inga hjärtan?
Inget svar.
– Borde vi inte ha hjärtan?
Fortfarande inget svar.
– Varför har vi inga hjärtan då!?
Det sista med en besvikelse i rösten som gav ropet en klang av vädjan. Ett svagt ohörbart mummel från den inre disken till svar. Han snurrar tillbaka sitt snitsiga varv på ena klacken fast denna gång med en lite mer osäker hållning och vänder sig mot mig.
– Jaha, vill du ha pommen och hjärtana nu eller? Ja, det tar tre minuter med QPn.
Han höjer ögonbrynen och nickar svagt med huvudet i takt som om han lyssnade till någon för mig ohörbar musik. Han har fixat fram hjärtan uppenbarligen. Han har kirrat det hela.
Jag tar pommen och hjärtana så länge och sätter mig att vänta på min QP vid ett fönsterbord.
På brickan ligger en liten påse med tre stycken ströbrödsknastriga hjärtan av ost samt en påse pommes.
Ja, där hade jag nog tur. Egentligen.
AV:Roger Nyström

0,7 promille rinner i blodet. Ett hjärta pumpar gamla minnen. 185 slag i minuten. Framför dig ser du ditt liv i spolas förbi gånger 4.
Ett suddigt vinterlandskap någonstans i östra delen av stan. En villa utan staket där adventsljusen alltid lyser.
Små händer rycker dig i benet och skriker pappa precis i den stunden du stängt ytterdörren. Små röster med fjorton historier som de bara måste berätta just för dig.
Kvinnan med de drömmande ögonen betraktar det tillfälliga kaoset i farstun. Hon dansar bort mot köket nynnandes på en dålig poplåt. I andra versen ungefär där vid ett gitarrsolo kommer kyssen. Då minns du varför du älskar henne.
Mitt i maten frågar hon dig om du kommer ihåg hur ni träffades. Barnen skrattar när du svarar att du nog glömt det, men att det va länge sen och att hon är lika vacker nu som då. Lillen tittar storögt på er bara för att sen tappa en köttbulle på golvet. Hon slår dig på armen och antyder nåt om gammal charmör.
– Ligger i familjen, säger du.
Klockan är snart tre på julafton. Den dagen passerade förbi fort. Julklappspapper flög i luften, kaos och stress blandat med ett lättöls leende från släkten.
– Fan ta dig, Gud! Fan ta dig! Inte här och inte nu!
Kylan tränger in i märgen. Blodet pumpas sakta genom kroppen.
På ett ögonblick är du tillbaka i en fult inredd studentkorridor. En tjej kastar armarna om din hals och du känner dig för tillfället mer levande än någonsin. Hon säger nåt ohörbart och du ger henne en fundersam min, den som du brukar ge när du inte riktigt vet vad du ska säga. Hon kysser dig. Hennes läppar smakar gamla minnen.
Från stereon hörs Ed Harcourt, han sjunger om hur man försvinner bort i kärlekens ögonblick.
Promenaden genom stan då ni gick hand i hand, festkvällen framför en namnlös trottoar då bara ni två hörde en stad somna in i vintermörkret, och en fult inredd lya som hon gjorde om.

Jag är nitton och året är 1989.
Jag älskar livet.
Jag har långt hår.
Jag älskar lila.
Jag lyssnar på Dylans "Highway 61 Revisited".
Jag hänger på Bros Jazzcafé.
Jag skriver egna sånger.
Jag spelar med Andi Almqvist i gången under Lunds centralstation.
Jag samlar till en Indienresa.
Jag jobbar på Tvättmans smutstvättssortering.
Jag har en förman som heter Sigge.
Jag har en kollega som heter Pedro.
Han är från Barcelona.
Han älskar disco och Paula Abdul.
Han är kortväxt.
Han har markerat käkparti.
Han har spetsig näsa.
Han har hockeyfrilla.
Han vill alltid ta en rökpaus med mig.
Han frågar om jag sett "Easy Rider".
Jag svarar ja.
Jag undrar hur så.
Han frågar om jag vet vad "tripi" är.
Han frågar om jag vet vad LSD är.
Jag vet vad LSD är.
Han berättar att han tagit LSD med sig från Barcelona.
Han berättar att han tagit LSD med sig till jobbet.
Han plockar upp en liten pappersbit.
Han håller den framför näsan på mig.
Han flinar med hela ansiktet.
Han väser "tripi, tripi, tripi".
Han ber mig gapa.
Jag stirrar på väggklockan som visar 08.15.
Jag tänker på att jag hatar Tvättman..
Jag tänker på att jag hatar Sigge.
Jag tänker på Dylan.
Jag gapar.
Han lägger trippen på min tunga.
Jag sväljer.
Han gör likadant.
Han flinar brett.
Jag flinar brett.
Vi är nu ett.
Vi är spända.
Vi är glada.
Vi är på Tvättman.
Vi är på LSD.
Vi börjar skratta högt.
Vi börjar göra ljud med munnen.
Vi börjar kramas.
Vi börjar ta små danssteg.
Vi peakar.
Vi har varsin hörlussnäcka från Pedros Walkman.
Vi kickar Paula Abdul.
Vi sjunger med i "Straight Up".
Jag ser förmannen Sigge komma emot oss.
Han ser arg ut.
Han ser ut som en gorilla.
Han svettas.
Han har huggtänder.
Han dreglar.
Han vrålar.
Jag hör honom viska högt i mitt öra att "han från Barcelona är duktig på tvätt".
Jag blir glad.
Jag ropar "Lennart".
Jag drar Pedro i hockeyfrillan.

Från början växte Julstjärnorna fritt i Mexico. Men någon gång på 60-talet tröttnade handeln på att sälja Julstjärnor som snittblommor och utvecklade tillväxthämmande medel.
Effekten av medlet gav reultat och Julstjärnan blev till en krukväxt. Detta gjorde den mer lätthanterlig och långlivad. Så kanske är det just detta som gör julstjärnan så pass attraktiv som juldekoration.
I växtboken som jag snott all information av står det " Önskemål är att det blir en året-om krukväxt", jag har alltid tänkt att julstjärnan borde klara sig till nästa jul igen om den får stå i mörker?!
För så vitt jag vet hade min faster ställt sin julstjärna i en låda på jobbet och året där på när hon plockade fram den var den betydligt högre och levande. Men nu börjar jag betvivla detta påstående.
Kanske var det världens sämsta Lantmännen-humor.