6.
Det tjöt i rören i den tysta lägenheten. Dammsugaren låg slängd i hallen bland skorna. Han gick förbi spegeln, brorsans lilla rum och in i det nästan kubiska vardagsrummet. Mot väggarna stod ett par skivspelare, mixerbord, sampler, portastudio och en dator. En soffa trängdes med en säng och tre fulla bokhyllor där det förutom böcker låg cd-skivor, videofilmer, pärmar och tidningar. På golvet stod också ett par högtalarlådor. Förutom två mindre monitorer som hängde ovanför musikutrustningen var väggarna fyllda med akvareller – en på en stol, en annan med fiskar - ett träsnitt med ett kyssande par, litografier på jazzspelare, fotografier, teckningar i tusch på kvinnor och en plansch av Van Gogh´s nattcafé.
Han drog ut en vinylskiva och satte den på skivtallriken
You runnin’ n’ you runnin’ n’ you runnin’ a-way[1]. Huden på lår och armar knottrade sig. You runnin’ n’ you runnin’ n’ you runnin’ a-way, but you cant run away from you’ self. Kläderna lät han ligga som dem kom ur han. Every man think his burden is the heaviest.
Han skyndade in duschen och satte på vattnet så det ångade.
Who feels it knows it all.More…
Ljudet fyllde toaletten.
You must have done something wrong.
Han riktade ansiktet mot vattenstrålarna och lät dem massera ansiktet.
Why you can´t find where you belong.
Länge.

7.
Det hade börjat duggregna. Stiftet hoppade på innerspåret. Raul rotade bland minidiskar och satte in en i spelaren. Man hörde precis regndropparna mellan de loopade pianoslingorna. Han sjönk ner i skinnsoffan med en tidning på magen. Nickandes långsamt till takten fuktade han en cigarrett med tungan. Han förde en låga över pappershylsan med snabba rörelser, bröt den och smulade ner tobaken i en hög. Med samma rörelser förde han sen lågan över den bruna biten och smulade av en del med tummen och pekfingert. Han blandade kornen med tobakshögen, föste ner blandningen i ett rispapper, rullade en sticka, tände och sög i sig den gula röken med en grimas.
Han klottrade ner några ord, ”utan tro är de bästa de sämsta”[2], blåste ut röken med en suck och strök över meningen.

8.
Raul lät dörrklockan ringa en andra gång innan han reste sig för att öppna. Det var Amir. En stor kille. Bredaxlad, välbyggd och med ett huvud som var stort även för hans storlek. Avlångt, med skarpa konturer, framåtstickande haka och en lång karikatyrisk näsa. De tjocka hårstråna i skägget bildade en mörk skugga som på en seriefigursdetektiv. De mörka påsarna under valpögonen var ett släktdrag. Hans kläder passade inte riktigt kroppens proportioner och var något korta i armarna.
– Så du tar dig upp hit?
– Hur e läget? frågade Amir.
– Allting är som vanligt, svarade Raul. Själv?
– Chillin like Bob Dylan, svarade han glatt. Vad gör du? Du ser rätt så förstörd ut.
– Jag är helt förstörd. Jag har inte ens gått och lagt mig än.
– Så vad fan är det med dig då? sa mannen.
– Inget särskilt. Som vanligt. Vad ska jag säga?
– Så du stänger in dig för att inte göra något? frågade han.
– Ah, jag håller på med mina små saker, men jag pallar ärligt talat inte träffa någon, sa Raul.
– Det handlar bara om mindcontrol. Bestämmer du dig för att gå ner dig, så gör du det. Det är lika bra att du kommer ut lite och träffar lite folk.
– De är möjligt att jag behöver det.
– Har du käkat? undrade Amir.
– Jag har juice om du vill ha.
– Det hade varit övergrymt just nu faktiskt.
De fortsatte in i köket.
– Hur fan pallar du att bo såhär. Jag hade fått spel.
– Du får gärna diska om du vill, sa Raul.
– Det är bara att diska snabbt efter sig varje gång. Det tar två sekunder. Jag fattar att din brorsa får spel.
– Jag också, sa Raul.
– Så du har börjat röka, sa mannen och sträckte sig efter ett hopskrynklat cigarettpaket på köksbordet. Och Pall Mall också. Dom är ruffa som en motherfucker.
– Jag visste inte att de var utan filter, sa Raul. Jag fick bara för mig att jag skulle ha ett mjukpack. Det påminner mig om när man var liten, du vet, vuxna, fläckiga dukar med brödsmulor, vinkorkar, halvt urdruckna glas, mycket folk, familj och sånt.
Raul diskade några muggar. Amir räckte över några smutsiga glas, tallrikar och bestick som låg på bordet.
– Du har máte?
– Jag har precis druckit, men om du vill ha kan jag fixa en till!
Raul satte en kastrull med vatten på spisen och öppnade fönstert. Han tömde máten på innehållet igen och hällde i lite mer jerba.
– Hur går det med Leila, undrade Amir. Är ni tillsammans?
– Jag vet inte, faktiskt.
– Du har inte snackat om henne på ett tag. Du verkade ju digga henne.
– Hm, sa Raul.
– Du vet vad My hade sagt till Emma?
– My? Vad sa hon? Jag får höra? Det kommer komma något jävligt fuckt up nu. Bara säg det! sa Raul.
– Hon trodde inte du skulle klara det.
– Klara vad?
– Vad vet jag! Klara livet.
– Du skojar med mig? Hon sa inte så!
– Hon sa så!
– Fy fan! Du vet varför hon sa så, va?
– För att du rullade en joint framför henne.
– Exakt. Hon hade precis varit i Amsterdam så jag tänkte, va fan.
– Du är naiv också, sa Amir.
– Det är möjligt, men hon kommer att få äta upp det.

9.
Vattnet kokade häftigt. Raul fyllde termosen. Amir reste sig och hämtade ett brunt paket från sin väska.
– Fy fan, vad det luktar, sa Raul.
– Det är grym jerba[3]. Det är därför jag säljer det för tvåhundraspänn. White–muthafucking–widow! Ingen bullshit! Du tar ett bloss och du blir stenad för livet.
– Tvåhundra?
– Handlar dem för en släng så blir de fuckade, för då fuckar dom med mig också, förstår du vad jag menar?
Raul hällde upp en máte och tog en sipp. Amir hade plockat fram en liten platt digital våg. Han satte en enkrona[4] på den, ställde in den och tog sen fram en knippe med små plastpåsar.
– Hörde du om vad som stod i tidningen? frågade Raul.
– Nhh! Vadådå!
– Det stod att de hade hittat en maja odling utanför Svedala.
– Det var Bruno, sa Amir.
– Jag kommer fortfarande ihåg när vi satt upp hos honom och han bara: ”Första gången jag provade så var det bara. Jag vet vad jag ska göra: lära mig odla”.
– Jag misstänkte det var Bruno, fortsatte Raul. Det stod att det behövdes en koppling till jordbruksnäringen för att “ro hem ett sådant projekt”.
De skrattade.
– Jag tänkte på Bruno och hur han brukar sitta och snacka om ph, avknoppning och jordnäring.
– Hm.
– Skulle ni inte hjälpa han att skörda? frågade Raul.
– Jo!
– Polisen hade stått och vaktat i fyra veckor. De trodde att de skulle kunna få dem på bar gärning.
– Saken var att Bruno väntade några veckor. Det var fint väder, så han skulle låta det växa till sig.
– Så då var det jävligt nära alltså?
– Hm.
Amir koncentrerade sig på vägningen.
– I samma artikel stod det att någon hade fått sju år för insmuggling av hash, fortsatte Raul.
– Sju? Det låter jävligt mycket. Hur mycket hade de blivit tagna med?
– Det var några kilo. Det hade varit fuckt up om ni hade blivit tagna.
– Jag blir inte tagen, avfärdade Amir. Jag sätter skiten i såna högar så sätter du in dem i påsarna.
– Då tar jag femtio procent av profiten.
– Du kan ta in femtioprocent av den här i munnen om du kan, log Amir som syftade på kuken.
– Vem fan tror du att du är nu? Don Corleone, eller? Montana doing fucking business, spelade Raul med accent. – Héj! Du borde visa lite respekt.
– Ärligt, håll käften och packa!
– Du måste säga snälla.
– Snälla, kan du packa in den skiten innan du får en fet jävla smäll.
– Du måste alltid säga något hårt efter du sagt något snällt. Du kan inte bara säga något snällt, då känner du dig mesig. Säg som det är bara!
Amir log.
– Hur mycket har du köpt för här? frågade Raul.
– Fyratusen. I vanliga fall köper jag det för trettiofem och säljer det för en släng. Men detta är annorlunda. Du borde testa.
Raul packade in de små högarna som Amir vägde upp omsorgsfullt. Båda satt lutade över bordet med pannorna tätt intill varandra.
– Du tjänar alltså sexhundrafemtio på tio gram, sa Raul. Det är för fan mat för mig i två veckor.
– Det gäller att inte röka upp det själv. Man har en liten stash till sig själv, men sen så säljer man resten. Ni borde börja odla i er lägenhet. Det är Malmös bästa lägenhet för det. Den hade varit perfekt, kläddkammaren där.
Amir pekade ut mot klädkammaren i hallen.
– Vad?
– Ni hade kunnat odla. Tio veckor och tvåhundrafemtiotusen i handen om ni pushar det själva.
– Inte en chans!
– Varför inte? sa Amir med en oförstående ton.
– Pablo diggar inte ens att jag röker. Jag har tagit upp att jag skulle börja sälja, men han diggade det inte alls, så det är helt uteslutet.
– Det är det va? sa Amir med uppgiven ton.
– Jag har pratat med honom om det, men han är helt emot det. Det går inte.
– Jag ska prata med honom. Din lägenhet är perfekt. Varje gång jag ska ut från min lägenhet så är det: Ah, han ska sälja gräs. Förstår du vad jag menar? Kamerorna på Möllan.
– Fattar du hur bra det hade varit för mig att starta en liten business just nu, så broke som jag är. Och så många som man känner som röker hade man fan kunnat sälja tio gram i veckan bara genom att sällskapa lite.
– Minst! Jag säljer detta på några dagar. Men måste ha mer. Vi har många storkonsumenter bland kunderna och om man ger dom dålig service går de till andra leverantörer. Service är det viktigaste idag. Man måste alltid kunna leverera och på ett trevligt sätt. Gärna i en snygg förpackning.
– Företagsekonomin har börjat ge lite utdelning.
– Skulle jag bara tänka på profiten hade jag sålt koks istället. Då börjar man komma upp i summor. Många säljer för att kunna göra sin grej. Det finns dom som sticker till Colombia, tar med sig fem kilo kokain och sen bygger upp en karriär på det. Man måste vara professionell. Jag snackar om att man måste vara elit, fattar du? Som dem snubbarna vi brukar köpa av, de blir tagna om två veckor med den stilen.
– Varför köper du av dom då?
– Fuckit! Tänker du på börja sälja, eller?
– Det är klart man tänker på det, men samtidigt kan jag lätt få tretusen kronor på att skriva en artikel som tar två dar att skriva, förstår du vad jag menar? sa Raul.
– Du kan skriva och sälja så tjänar du femtusen på två dagar.
– Jag vet inte.
– Varför tar du inte ett jobb då? undrade Amir.
– Hade jag ansträngt mig så hade jag nog kunnat fixa så jag klara mig.
– Men varför anstränger du dig inte då? Ta ett jobb!
– Vad förändrar små pengar? Då kan jag lika gärna gå till sos.
Raul tittade på honom och spärrade upp ögonen. Amir tittade tillbaka, skruvade huvudet åt sidan och gjorde en min. Raul suckade.

[1] Bob Marley ”Running Away”, Kaya
[2] Yeats
[3] llerba betyder ört på spanska. Där av Amirs användning av ordet.
[4] En krona väger 7 gram.