10. Raul ställde sig upp, satte på sig ett par gula gummihandskar och började diska. Amir fortsatte väga och packa.

– Det är annorlunda när vi två snackar. Man relaxar på ett helt annat sätt. Raul stod med ryggen emot, tittade bak och nickade. Annars är det alltid massa stirr. Massa skitsnack. Okej, vi snackar också skit, allt snack är skitsnack, men vi har en skitsnack på en högre nivå, fattar du?
– Ja.
– Men fattar du?
– Ja–ja–ja–ja, jag fattar!

11. – Hur går det själv med Emma annars? frågade Raul. Han vände sig om och lutade sig tillbaka mot diskbänken.
– Hon gör sin grej och jag gör min.
– Vad betyder det, ärligt talat? Ni träffas fortfarande?
Amir nickade.
– Jag vet hur det är, sa Raul.
– Det är inte det.
– Man kan inte ha allt! Du vet: i nöd och lust, snackade Raul.
– Man måste kunna vara sig själv åtminstone.
– Ärligt talat så vet jag inte, sa Raul, gjorde en gest med den gula handsken så att skummet flög i luften och vände sig mot disken.
– Jag har sagt till henne hur jag är. Jag kan inte gå bakom hennes rygg. Om hon inte kan acceptera hur jag är, så kan hon ju alltid dra. Jag är trött på att gå och smyga. Det kommer aldrig att funka så.
– Har hon inte accepterat dina saker då? sa Raul och tittade över axeln.
Amir gjorde en gest: det hade hon visserligen gjort.
– Då så! Vad är problemet? Att du blir fuckt up när du röker och inte pallar med henne?
– Är det inte meningen att det ska bli vi, så är det inte meningen.
– Amir, du vet att det inte funkar så! Hon kommer inte sitta och vänta på dig hur länge som helst. Hon är en smart tjej.
– Du fattar inte hur jag är mot henne, sa Amir. Du skulle ha sett henne innan vi träffades. Kolla som hon är nu. Du vet hur vi är mot våra tjejer.
– Så du gör henne en tjänst? Hon borde vara tacksam? Det är du som offrat dig för henne och lärt henne allt om livet? Amir, jag har varit i exakt samma situation. Det är som att se sin jävla historia spelas upp igen.
– Det är inte samma sak. Hon är inte som dem andra. Trust me!
– Okej! Vad ska jag säga? Hon kanske inte är som alla andra brudar för dig, men er historia är som alla andras.
Amir tittade på honom.
– Jag menar, fortsatte Raul, att det inte går att fly från problemen. Du bara drar ut på tiden. Kom igen Amir! Ta tag i det. Ta det dit du vill.
Amir lutade sig tillbaka och tände en cigarett.
Raul diskade klart och torkade bänken.
– Varför passar du inte på att ta skiten mellan plattorna, sa Amir.
Raul torkade.
– Det blev snyggt, eller hur? tyckte Raul.
– Du borde ha det så alltid. Man mår mycket bättre.
Amir räckte fram ett cigarettpaket mot Raul som satte sig så att de hade bordet mellan sig. Raul drog ut ciggen och tände den med tändaren som Amir kastat på smulorna.
– Du borde sätta upp en tavla där, Amir.
– Eller en klocka.
– Hm.

12. Raul tog en tätt packad marijuana klump som klibbade sig fast på fingert. Han lyfte den och tittade på klumpen tills den släppte och föll ner på bordet.
– Jag meckar en, sa Raul torrt.
– Do that shit man, do that shit man, do that shit man, halvsjöng Amir och fortsatte väga upp sina påsar. Raul drog isär gräset för att en stund senare slut konen genom att rulla ihop toppen till en liten svans.
– Va e de? frågade Amir. Du är ju helt tyst.
– Ah, det är inget, svarade Raul med blicken fäst vid stickan han rullade mellan fingrarna.
– Ska du inte tända den? sa Amir.
Raul förde jollen mot munnen. Amir sträckte sig över bordet och knäppte fram eld åt honom. Raul tog några bloss, passade den och reste sig upp för att öppna fönstert mot gården.
– Jag är trött på hela den här skiten, sa Raul. Jag kommer sluta.
– Men inte idag.
– Inte idag, men jag behöver inte den skiten. Jag vet fan inte ens varför jag röker.
– För att du diggar det, sa Amir med ett snett leende.
– Jag diggar det inte längre. Jag får inte ett piss ut av det. Jag blir knappt stenad längre. Jag blir för fan bara nojad.
– Men då är det inte lönt du röker denna.
Raul svarade inte.
– Ska du sluta är det lika bra att du gör det med detsamma, sa Amir. Varför stressar du så mycket över weeden ärligt talat. Du gör ju ditt skit.
– Gör mitt skit?
– Du har nästan tagit din examen, du får lite småjobb då och då. Allting är okej. Det är lugnt att röka lite då och då. Skit i det. Om du vill sluta så sluta, men noja inte om det.
De rökte under tystnad.
– Vad tänker du på? frågade Amir. Jag vet att du tänker på något särskilt.
– Bara tänker, svarade Raul och pillade till några brödsmulor med lillfingret samtidigt som han blåste ut röken.
– Säg vad du tänker bara! Jag fattar inte varför du respekterar tystnaden så jävla mycket. Vad fan spelar det för roll om du snackar eller inte?
– Jag försöker bara låta bli att ge mig in i diskussioner med idioter, sa Raul.
Amir tittade indignerat på honom.
– Jag syftade inte på dig asså… Men jag kan prata, det är lungt. Du har ju själv sagt att du vill låsa in dig i ett rum för att få dina saker gjorda. Det är samma sak som med mig. Istället för självbehärskning så väljer man ensamheten. Men det är inte du.
– Jag har gjort det, sa Amir.
– Du borde göra det nu. Låsa in dig. Om det är det du måste göra för att få dina saker gjorda. Du slösar bort din tid på idioter. Och tiden går så jävla fort.
– Det är kanske sant, sa Amir.
Han mosade fimpen med tummen mot en assiett.
– Vad fan vet jag? fortsatte Amir. Men det är så att jag inte pallar något annat heller. Inte nu för tillfället i alla fall, och jag är inte orolig heller. Alla behöver sin tid. Jag skulle inte banga för att bara koksa i tre år, skita i allt och sedan get shit done.
Raul gjorde en liten hög av brödsmulorna.
– Vet du vad? Jag känner mig bara riktigt bekväm när jag är med dig, sa Amir.
Raul blev generad. Mumlade något om att han var bekväm med honom också.
– Det var länge sen jag träffa Pablo, fortsatte Amir. Hur går det för er?
– Allt är som vanligt fan.
– Jag menar musiken och sånt.
– Ah, fan. Det ska inte gå på något särskilt sätt. Vi bara gör det, sa Raul.
– Vad är det för skitsnack? Ni vet väl fan vad ni gör?
– Det är inte hundra mellan oss just nu. Jag gör mitt och han gör sitt.
– Det är some bullshit. Du är grym. Din brorsa är grym. Vad fan gör ni inte något för? Ni har ju skitmånga färdiga låtar. Det är bara till att spela in dem och skicka iväg dem. Eller tryck upp ert eget skit. Det bara till att fixa att ni får det gratis genom sponsring. Ni får studiotid, eller det ni nu vill ha, och så sätter ni upp deras logga på affischerna till era spelningar. Eller också på omslaget till skivan. Det är skit enkelt. På det sättet behöver ni inget kapital för att trycka. Sen kan ni fortsätta att fixa spelningar, och så kan ni sälja skivorna där. Till sist kommer ni ha så mycket pengar att ni kan trycka en hel skiva.
Raul bara lyssnade.
– Så det är bara raka vägen till framgång. Sen kan jag och Osman hjälpa till… Management och sånt. En sak till som jag har tänkt på är att ni borde spela in låtarna precis när du har skrivit dem. För att ha samma känsla kvar som man skrev dem i och det är alltid det fetaste…
Amirs mobiltelefon ringde.
– Fan!
Han förde den mot örat.
– Ja… Om fem minuter.
Han la på.
– Måste ut och fixa lite saker.
– Det är lugnt. Kan du hooka upp mig med en piece[1] till senare.
– Hur mycket ska du ha? frågade Amir som hade blivit stressad.
– Bara en liten bit till ikväll.
– Det är lugnt. Jag har alltid en personal stash! sa Amir.
– Vi ses ikväll, eller?

[1] bit