Illmatic

13.
Raul hade precis kommit in genom dörren. Det var musik på. Teven stod också på, men det var ingen som uppmärksammade den. På de sandfärgade väggarna hängde en oljemålning föreställande ett torg med bes1öjade kvinnor som kantades av murar i stora vita stenblock. Det hängde också en tavla med en koraninskrift och ett foto föreställande en vithårig man som satt med kritrandig kostym och en cigarr i handen.

– När man pratar om djävulen, sa Osman som satt tillbakalutad i ett vitt linne. Han såg bra ut, hade ett pojkaktigt utseende med mattsvart, kort, rakt hår och ett litet skägg på hakan. Armarna var tränade med tatueringar över båda axlarna.
– Men jag borde egentligen inte prata med dig, fortsatte Osman.
Amir och Ismael var också där.

Raul slog sig ner. Fjus var på väg runt.
– Kan du inte dra tillbaka gardinerna, så det kommer in lite jävla ljus i det här jävla rummet? sa Raul och vände sig mot pojkansiktet. Héj! Osman! Hör du? Vem fan tror du jag snackar med?
Osman förde rökat högstämt mot munnen, satte läpparna över tummen och pekfingret och drog koncentrerat in röken med slutna ögon. Han höll röken i lungorna några sekunder och blåste sedan sakta ut den. Han upprepade rörelsen, men den här gången lät han röken samlas i munnen, för att sedan släppa ut den och andas in den genom näsan.
– Lite dagsljus för helvete, upprepade Raul.
– Jag pallar inte med det grå jävla ljuset, sa Osman och andades ut det sista av röken.
– Föredrar du det här jävla kontorsljuset? Passa skiten istället! sa Raul och vände sig mot Amir.
– Ta det lite lugnt, okej?
– Är du säker på att du ska röka? avbröt Osman.
– Vad snackar du om? sa Raul irriterad röst.
– Du skulle ju sluta.
– Jag har slutat… och börjat igen?
– Så varför är du så irriterad?
– Irriterad? sa Raul återigen med en irriterad röst.
– Snacka! sa Ismael. Han stod med uppsträckt hals och nickade koncentrerat till en röst som svepte över en tung basgång.
– Eller hur? sa Raul. Han snackar som om han fick betalt.
Raul tog några snabba, korta bloss och passade den till den svarte mannen.
– Hur är det med din dotter? frågade Raul med lugnare röst.
– Det är bra.
– Bekymmer?
– Både och! Hon snackar som fan nu, vet du. Frågar om allting. Varför, varför, varför, varför…
– Tiden går, sa Raul.
– Jävligt snabbt, svarade han.
– Com´on man, skrek Osman. Kan du passa den vidare, eller?
Ismael tog ett bloss till.
– Vad händer ikväll? sa Raul.
– Vad som händer ikväll? Osman skrattade. Förmodligen kommer vi att gå och köpa lite mer weed.
– Jävligt fett! sa Raul sarkastiskt.
– Ärligt talat! Vad finns det att göra här? sa Osman, tittade sig omkring och såg äldre ut för ett ögonblick. Ärligt talat! Varje dag här är en bortslängd dag. Det spelar ingen roll vad du gör här. Du kommer ändå aldrig att bli lycklig. Kolla bara på människorna. De är som maskiner, avundsjuka, sociala missfoster. Häromdagen skulle jag hjälpa en kärring med hennes kassar. Fatta vad kärringen gör. Hon försöker gömma kassarna såhär!
Osman vände ansiktet åt vänster och satte båda händerna vid sidan om kroppen på andra sidan.
– Hur fan kan man bara göra så? Fy fan… Och sen så vill dem att man ska vara normal.
– Har du tänkt på att du är turk, sa Raul.
– Raul! Man måste sticka, sa Osman allvarligt. Man slösar bort sin tid här, förstår du?
– De är sant! instämde Amir. Man måste uppleva saker. Göra saker.
– Jag vet inte varför du är som du är, fortsatte Osman, om det är på grund av dina erfarenheter eller vad det är, men jag lovar dig om du sticker härifrån kommer du bara, swish, go way beyond, fattar du vad jag menar? Det är fett att läsa, man lär sig saker och så, men det är inte det som är riktiga livet.
– Precis! sa Amir.
Raul smekte ögonbrynen med tummen och pekfingret.
– Var fan kom läsandet in i bilden?
– Jag menar bara att man måste gå igenom vissa saker för att kunna bli fullständig, sa Osman. Om man inte gör vissa saker nu kommer man att vilja göra dem senare. Man måste prova på saker för att kunna veta vad man diggar och inte diggar, förstår du vad jag menar? Du fattar inte hur lätt man har det här. Man behöver inte oroa sig för ett skit. Det gör att man inte tar hand om saker, eftersom det ändå fixar sig på något sätt.
– Jag vet i fan om det är så jävla lätt här, ärligt talat, sa Raul. Visst fan finns det mycket möjligheter och man får en del chanser, men det är ändå upp till en själv att ta dem.
– Jag vet i fan om det finns så jävla mycket möjligheter för oss. Tror du Ismael skulle få jobb med dem dreadsen? fråga Osman.
Ismael verkade inte tagit notis om kommentaren.
– Det är precis det jag menar, sa Raul. Livet är så jävla fullt av lidande att du inte behöver kämpa för att söka upp några jävla erfarenheter. Tids nog kommer skiten att söka upp dig ändå. Du lär dig inte ett skit av att bara göra massa grejer. Det handlar om att börja kämpa precis därifrån du står för ögonblicket. Dedikerar du dig inte kommer du aldrig se glädje i nått. Det är som och rida. Det är först när du lärt dig och kan slappna av som det är kul. Då kan du uppskatta landskapet. Raul red lufthäst och tittade sig omkring. Förstår du? sa han.
– Jag fattar vad du menar, sa Amir, men då måste man också ha hittat något som man vill spendera den tiden på.
– Tänker man så gör man aldrig något åt det. Man får göra det som finns att göra för tillfället. Jag tror inget är så jävla fett att man bara: ”fan, detta är så jävla övergrymt. Det är detta som jag vill göra hela livet”.
– Var och en gör som dem vill, okej! sa Ismael. Sätt på en grym låt istället.
– Man måste ha en idé, sa Raul. Och bryta mönster. Det går inte att snacka om en sak ena dagen, vara fullständigt övertygad och envis för att nästa dag ha glömt bort det.
– Idén är att tjäna pengar, sa Amir.
– Det är ingen jävla idé, sa Raul. Idén kommer före pengarna.
– Man får ju se var pengarna finns först, sa Osman.
– Om du gör det bara för pengarna så är du fuckt. Jag säger det bara.
– Pengar är frihet. Det är inte för pengarna i sig, utan för vad man kan göra med dem.
– Du förstår inte vad jag menar. Du måste börja nånstans. Som Rockefeller, ro den jävla båten. Men du måste ha en idé. Något som förbättrar människans liv som de är beredda att betala för.
– Vad säger du Ismael? fråga Amir.
– Om vad?
– Om det här?
Han gjorde en min som att han inte visste eller brydde sig.
– Något måste du ju tycka, kom igen mannen, ge lite av dig själv.
Amirs lur ringde.
– Det är bara att komma förbi, sa han. Jag är hemma.
- Sätt på en låt, sa Ismael igen.
– Vilken då? undrade Raul.
– Välj själv! En grym!
Raul reste sig, bläddrade i den svarta cd–pärmen, bytte skiva och kastade sig på nytt ner i soffan.
Represent, represent.
Represent, represent.
Yo,
they call me Nas, snubben som hänger med kriminella,
vodka drinkande, marijuana smokin street dweller,
who’s always on the corner,
rollin up blessed.
Ett jävla ess, When i dress, its never nutin less den gueess
Ögon blir röda när feta glöder, dimslöja, vissa röjer,
sköld mot livets böld, tankar i strid jag hör röster”,
sitter ensam fast i samma mönster, med ett liv som monader utan fönster.”
Publiken skrek. Emmceen lyfte på händerna och människomassan följde med i rörelsen.
Det blev tyst. Bara musiken hördes. Raul satte ihop två Rizzla papper, rev av en bit från förpackningen och rullade till ett filter.
– Är du inte stukad? undrade Osman.
– Jag vill bli ännu mer.
Osman sträckte sig efter vattenbongen.
– Jag rullar hellre en, sa Raul.
– Vi rullar också, sa Osman kort.
Amir smulade sönder en bit packad skunk och Osman laddade bongen.
Ismael hade satt sig ner och låg bakåtkastad över soffan. Hans långa, tjocka dreads dolde en del av det svarta ansiktet. Ögonen var koncentrerade vid något. Raul studerade scenariot omkring sig medan han sakta rullade de sammanklistrade rispapperna till en sticka. Han tittade på Osman. Hans ögon såg bekymrade ut.
– Vill ni höra en historia? undrade Raul.
– Berätta!
– Det är en berättelse om när farsan satt inne, sa Raul. Han och en annan hade blivit torterade, så de låg på golvet totalt köttade. Jag vet inte om det var mörkt eller om rummet var avskilt på något sätt, men den andra trodde i alla fall att farsan var död. Detta berättade han för farsan tjugo år efter händelsen då de träffades för första gången igen. I alla fall, han trodde farsan var död så han skrek ”Anibal! Anibal! Hur mår du?” och min farsa som var totalt köttad han viskar ”bra, hur mår du?”, och den andra svarar, ”om du mår bra så mår jag också bra”.
– Grym berättelse! utropade Amir.
– Och kolla på oss. Vad fan gör vi? sa Osman.