Minsta brorsan

18. Det låg ett askfat, en pizzakartong, tidningar och smutsiga kläder på golvet. Persiennerna släppte in ett svagt ljus. Raul låg i ett hörn av rummet och tittade ut i intet med halvslutna ögon. Det ringde på dörren. Han föste de smutsiga lakanen åt sidan och satte sig upp i madrassen. Det ringde igen. Han tryckte sig upp. Postinkastet öppnades och en mörk röst skrek:
– Hallå! Ska ni öppna eller ska jag sparka in dörren?
Raul öppnade.
– Sover du? Vet du vad klockan är? sa den unge mannen, som såg något yngre ut än Raul, var kortare, fast med breddare hals, fyrkantigare huvud och större öron. Det hände att folk tog miste på bröderna, kallade Raul för Ernesto och viceversa.
– Jag bara vilade lite, sa Raul.
– Klockan är tre på eftermiddagen. Du borde kanske vara uppe och försöka fixa ett jobb.
– Jag har funderat på det, sa Raul lugnt.
– Du kan ju fundera sen när du betalt tillbaka dina skulder, sa Ernesto. Ska du gå till farmor så?
Ernesto tittade ner på Rauls kläder han hade legat och sovit i. Själv var han klädd i en fodrad svart skinnjacka, en ljus stickad tröja, ett par matchande manchester byxor och skor i ljus mocka.
– Du kan väl duscha och raka dig i alla fall? Du luktar. Var är Pablo, förresten?
– Han är väl hos sin brud, svarade Raul.
– Han pallar väl inte ens vara här längre! Det är inte så konstigt. Man tröttnar.
Raul klädde av sig och stod med handduken runt livet och rakade sig.
– Kolla som du ser ut; som ett jävla skelett.
Raul hoppade in i duschen. Brorsan satte sig i köket.
– Du kan snacka med oss, skrek han från köket. Du behöver inte sitta med dina kompisar och tycka synd om er själva. Ni sitter där och röker och tycker att allt är så jävla bull och tror att ni förstår varandra och att ni är så jävla bra, men gör allting tvärt emot vad ni säger. Har du inte märkt det? Vem är det som hjälper dig när du är i skiten? Dina kompisar? Du har så jävla höga krav, men sen slutar det ändå med att du ber alla att fara åt helvete.
– Har du tänkt hur dina kompisar är! skrek Raul från duschen.
– Jag vet var jag har mina kompisar. Jag går dit ett par timmar, har lite ball, spenderar några timmar, men sen går jag hem.
– Men jag är inte så! skrek Raul i ljudet från vattenstrålarna.
– Det är för att du har ärvt morsans och farsans sämsta sidor. Du har ingen balans.
Duschljudet försvann. Ernesto fortsatte med något mer dämpad ton.
– Och varför börjar du skrika på Pablo? Det är han som hjälper dig ur skiten. Du vet ju hur han är. Han gör sina saker i sitt tempo. Skriker du på honom så fastnar han. Och så är det detta snackandet på amerikanska hela tiden. Det låter jävligt löjligt.
– Det är bara flipp!
– För dig kanske, men de tror på det. Ser du upp till dem, eller?
– Det är dem som ser upp till mig, skrek Raul.
– Det märks inte i alla fall. Du kan fan läsa en bok på två sekunder. Kan du inte utnyttja det på något sätt?
– Ni blandar ihop allting. ”Läsa en bok på två sekunder”, upprepade Raul med irriterad röst från toaletten. Ni ser allting från er jävla lilla värld. Tror du det funkar så? Om jag gör någonting överhuvudtaget så är det ren jävla vilja. Varenda lilla sak är ett jävla helvete.
– Kan du inte röka på lite mindre då?
– Där är precis vad jag menar. Ni blandar ihop allt.
– Kan du inte bara röka på lite mindre, som belöning lite då och då. Du behöver ju inte bli som dom förlorarna du umgås med. Det var dem jävla luffarna som fick dig såhär. Varför umgås du med Osman så mycket till exempel?
– Han är schysst.
– Ni röker ju bara på tillsammans, sa Ernesto.
– Men det var inte därför vi började umgås. Jag tilltalades av hans goda egenskaper.
– Men de snackar ju skit hela tiden. De har gjort det och det och de har haft de så svårt.
– Alla snackar, menade Raul.
– Men det finns en gräns.
– Innerst inne vet han när det är skitsnack och när han gör bort sig. Raul kom ut med handduken runt livet.
– Man har val, och man gör dem, fortsatte han. Dessutom så är de inte så jävla korkade som du tror.
– Tiden får utvisa. Men tror du de skulle ställa upp för dig om det hände något? De skulle fan inte ens märka om du behövde hjälp.
– Ibland måste man stanna upp, sa Raul, tänka på vad man håller på med. Det går inte att fortsätta i samma spår som en idiot.
– Har du inte haft nog med paus nu? Man blir som de man umgås med. För ett år sedan var du ett flygplan, nu är du som en gammal hästkrake. Du är skyldig pengar. Du kan inte fortsätta såhär. Jag hörde om ett jobb på la Hestancia. Det är bara att ringa. De behöver folk.
– Jag får se vad som händer.
– Det är inget att se. Det är bara att ringa. Jag träffade din ex häromdagen föresten, sa Ernesto.
– Vad sa hon då? frågade Raul nyfiket.
– Inget särskilt.
– Nått måste hon ha sagt.
– Hon frågade bara vad jag gjorde och att jag skulle hälsa till dig. Hon hade sett dig i stan med en tjej. Har du en ny tjej?
– Har och har, men skit i henne. Kusinen var här idag.
– Vad ville han då?
*
– Vad gör du? sa kusinen och kysste han på kinden.
– Du väcker mig halvtio! sa Raul.
– Jag tänkte bara om jag kunde låna telefonen. Ska ringa Socialen.
– Har du inte fått svar ännu?
– Nhäe, sa kusinen med likgiltigt ton.
– Har du gett dom alla papper de vill ha? För varje gång du glömt något tar det en månad till, så det är lika bra att ge dom allt skit från början. Ska du ha en kopp kaffe förresten?
– Ska du ha?
– Jag ska ha.
– Jag kan ta lite. Har du mjölk? Socker?
De utbytte några ord och kusinen drog några skämt medan Raul rökte en cigg.
**
– Sen så stack han och så gick jag och la mig, sa Raul.
– Snabba dig, sa brorsan. Farsan är hos farmor och farfar och han sticker nog snart.
– Han kan sticka om han vill.
– Så låter det nu, men så fort du har något problem så ringer du upp han.
– Fan vad han har hjälp till mycket då!
– Snabba dig i vilket fall som helst. Jag är hungrig. Jag går ner och väntar. Två minuter, så kör jag!