Milanesas

19. Farfarn zappade med butter min. Det var en kort bastant man med stor rund mage, vita buskiga ögonbryn, vit munkflint och en tjock nikotinmissfärgad mustasch.
Han fyllde en liten maskin med tobak, satte i en tom cigaretthylsa och drog fram och tillbaka. Sen slog han cigaretten mot bordet, rev av toppen och satte ner stumpen i ett gammalt marlborocigarettpaket som var rivet på mitten. Han verkade inte alls ta notis om monologen som utspelades i rummet.
– Borges talar om Martin Fierro som en besegrad, pratade pappan. Saramago har en föreställning av besegrad som inte Borges har. Saramago pratar om de besegrade änglarna och Jesus som också blev besegrad. De förlorade kriget, men deras kamp fortsätter.
Raul låg på soffan och lyssnade ouppmärksamt. Man hörde ljudet från köket där farmorn förberedde maten. Kanariefågeln kvittrade i balkongen.
– Vi är förlorare, fortsatte pappan, eftersom vi förlorade kriget och det har drabbat flera generationer. Oss, han pekade på sig själv, er, han pekade på Raul, och mamma, han pekade ut i köket, och det kommer kanske också att drabba generationen som kommer efter er.
– Ha comer ! ropade farmorn. Ha sentarse! Ahora!
– Vamos , ropade farsan.
Raul reste sig upp och gick mot köket.
– Du sitter här som vanligt, sa farmorn till Raul och snöt sig med utsidan av handen, och du Ernesto där brevid farfar.
På den vitgrönrutigaduken var det serverat Milanesas , potatismos, fyllda tomater, rysk sallad, hemmagjord majonnäs, sallad, bröd, vin och sangria.
– Så kom och sätt dig nu, sa farfarn till farmorn.
– Ät du! Jag kommer, sa farmorn med sitt underbett.
– Sätt dig! kommenderade farfarn.
– Ät! Vem ska servera maten om jag sätter mig.
– Maten är serverad, sa farfarn.
– Hade ni hjälpt mig lite så hade jag kunnat sätta mig också.
– En applåd för maten, sa farsan och klappade.
Brorsan klappade med, Raul klappade lätt två gånger. Farfarn hade redan börjat ta några tuggor.
– Det finns kyckling och soppa för dem som inte tycker om maten, sa farmorn.
– Den som inte tycker om maten får två portioner, som farbror Pocho brukade säga, sa pappan.
– Servite! sa farfarn och höll upp en milanesa med gaffeln.
– No comes Raul?. Que ta pasa? sa farmorn.
– No tengo apetito .
– Este anda mucho de noche me parece , sa farfarn.
– Hm, kom det från farmorn.
Farsan pratade med brorsan på andra sidan bordet.
– Tar du hand om din hälsa? frågade farmorn.
– Si, abuela!
Den gamle mannen hällde upp vin till pappan och lite mindre till farmorn ur karaffen.
– Vino? frågade han Raul.
– No gracias.
Farfarn hällde en stråle vin i Rauls glas.
– Okej tack, sa Raul
– Ett glas vin om dagen gör att blodet rinner bättre. Det är vad läkarna säger i alla fall, sa farfarn.
Raul skar en bit milanesa och bredde på en klick potatismos. Farmorn satte sig.
– Martinez körde min faster till sjukhuset, sa hon och drog med kniven i handen tummen över näsan. För åderbrock.
– Det kan inte ha varit han. Han var från El Cordon, sa farfarn.
– Miguilete–Sierra ligger i La Aguada några korsningar från El Cordon, insisterade hon.
– Wallentin Martinez…, började farfar.
– Dogomar Martinez! rättade farmor. Wallentin Martinez är ett vin. Dogomar var en bra man.
– Ja, det var en bra man och en bra boxare. Jag serverade honom på krogen. Kommer du ihåg det? När jag arbetade på Boliche de Garcia. Han kom dit och spelade Tutte Cabrero . Han brukade också gå på Boxningsakademin i La Humeda . Vilket namn – La Humeda. Kanske kalla dem det så för att där var så fuktigt. Där var verkligen fuktigt, nu när jag tänker på det.
– Det var Archimour som nockade Dogomár! sa farmorn igen.
– Han nockade inte. Le dio una palisa , men Dogomár stod alla femton ronderna.
– Det kommer jag ihåg, sa farsan. Jag var kanske femton år. Var inte Archimour mycket äldre än Dogomar?
– Dogomar var trettiotvå och Archimour var en femtio år, sa farfarn torrt.
– Som Foreman, lade farmorn in.
Farfarn skakade på huvudet. Raul genomborrade en milanesa med en tomatbit spetsad i gaffeln.
– Och Burgos var också en bra man, fortsatte farmorn.
– Vad har han med detta att göra? undrade farfarn.
– Han dog i en bilolycka.
– No! utbrast farfarn och gjorde en grimas.
– Pillar Astillas blev skjuten i El Cerro, sa farmorn.
– No ves lo que digo? Du bara blandar ihop allt. Burgos blev rörmakare. Pillar Astillas var livvakt. Han var med i den där politiska maffian.
– De sa de om Bonavena också, sa farmorn trotsigt.
– Det var riktiga mafiosos. Han åkte till Förenta Staterna och blev skjuten. De är alla mafiosos i den branschen.
– Folk älskade han. De ville ha han till alla teveprogram, sa farmorn.
– Han brukade ju jävlas med folk. Det visste alla. Han brukade säga: ”Vet du vem jag är? Jag knockar dig, så är det åt helvete med dig”.
– Han stod i alla fall alla femton ronderna mot Muhammed Ali i Las Vegas, sa farmorn.
– Boxning, det är bara lurendrejeri. Skojare! Mafiosos!
– Folk pratar, fortsatte farmorn och viftade med kniven och gaffeln. Som med Monsón . De säger att han kastade ut sin fru från balkongen. Men det tror jag inte på. Han var så snäll.
– Du kände väl inte honom? menade farfarn.
– Jag har sett honom flera gånger. Monson var mästare i femton år, utropade farmorn.
– Monson var mästare från sextiofem till sjutio.
– Rocky Marciano…
– Det går ju inte prata med dig,sa farfar.
De andra följde samtalet med intresse. Fadern med ett leende på läpparna.
– Är det bara du som ska prata? Rocky Marciano var en bra boxare.
– Rocky Marciano var en knockare – ingen boxare, fortsatte farfarn, efter honom kom han som aldrig förlorade… sedan kom Walker som vann över Joe Louis.
– Och de var också mafiosos eller?
– Hela boxningen är en enda stor maffia.
– Alla är maffia för dig. Jag skulle vilja att du definierade det någon gång.
Farfarn tog upp en bit av bordsduken och torkade sig runt munnen.

20. Raul vaknade på soffan av att farmorn ställde fram en bricka med te på vardagsrumsbordet.
– Ufsh! Vad är klockan? undrade han och drog händerna genom håret. Jag måste börja bege mig.
– Ta lite te innan du går. Jag har lagt i tre skedar socker och lite mjölk precis som du vill ha det.
– Tack farmor. Hur länge har jag sovit?
– Jag ville inte väcka dig. Du sov så djupt. Det behövde du. Du måste försöka börja sova om nätterna.
– Har inte farfar vaknat än?
– Han sover siesta så länge nu för tiden. Sedan är han uppe till långt in på natten.
Farmorn gick fram till honom och ville stoppa en sedel i hans ficka.
– Det behövs inte farmor.
– Det är mina pengar. Pengar som jag har sparat. Dom gör jag vad jag vill med.
– Det behövs inte. Jag har pengar.
– Jag tror att du har börjat bli inblandad i lite skumma saker, fortsatte hon. Jag är gammal. Gammal med erfarenhet. Mig kan du inte lura, sa farmorn utan minsta spår av förebråelse.
– Jag kommer ihåg när jag hittade en pistol i din pappas rum, fortsatte hon. Det var då som jag förstod att han hade gått med i rörelsen. Men jag blev aldrig arg. Jag visste att de aldrig skulle göra någon orätt. Sen ville han att jag skulle gå med också.
Farmorn fortsatte:
– Du sköter inte din hälsa. Du behöver inte säga något, men jag är åttio år. Jag ser sånt. Du har ingen anledning att hålla på med sånt. Eller? Berätta för farmor om det är något. Jag svär på det heligaste jag har, och den person som någonsin betytt mest för mig, min mors minne, att jag varje gång jag inte har hört av dig på ett tag, så tänker jag på vad du håller på med. Men jag bevarar mina tankar för mig själv. Och jag vet att det är dina vänner som har dragit in dig i detta. Jag vill inte prata ont om dina vänner. Jag tycker om dem för att jag vet att du sätter dem högt, men likväl är det dem som fått in dig på det här levernet. Jag tror att du har lite svag karaktär. Att du inte gör som du själv vill, utan att du är väldigt lättpåverkad. Du måste ha mer karaktär Raul. Det är folk här som tycker om dig. Du vet att din mamma dör för dig och din pappa ska vi inte tala om; han snorar ner sig när han pratar om dig. Och farfar tycker också om er på sitt sätt. Du vet hur han är. Min mamma sa alltid: du ska se när du får barnbarn. Man tycker alltid mer om sina barnbarn än sina barn.
Hon gjorde en liten paus och fortsatte:
– Du kommer aldrig mer på morgonen och dricker máte. Jag får sitta där ensam med den lilla fågeln som sällskap. Varför besöker du inte din farmor nu för tiden? Har jag gjort något fel för att du inte ska komma? Man vet ju aldrig vad man kan ha gjort? Jag vill ju alltid det bästa.
– Det är inget farmor.
– Någonting. Man vet ju aldrig. Det kan bara vara någonting litet.
– Jag tycker inte om att du gör skillnad mellan oss bröder, sa Raul till slut.
– Jag har hört det innan, men jag gör ingen skillnad. Det är bara det att man får mer kärlek av visa. Du har alltid gjort de små sakerna. Det kanske inte är så mycket, men för oss är det ändå viktigt. Som den gången du bjöd oss på det caféet. Det där glömmer man inte. De andra ringer knappt, även om Pablo på sista tiden börjat komma mer. Och vi blir lika glad varje gång. – Vad du aldrig har förstått är vi inte är som farmor och sonson, utan själsfränder. Det har du aldrig förstått, sa farmorn, blev rörd och ställde sig upp igen.
– När går din buss? frågade hon efter en stund.
– Det kommer bussar hela tiden. Jag bara går ut och väntar.
– Och mamma?
– Det är som vanligt. Hon arbetar mycket. Stressar.
– Y el Negro? frågade farmorn. Hon frågade efter Ismael.
– Han gör ingenting.
– Spelar han inte längre. Han som var så lovande.
– Jag vet inte. Han tyckte han fick för lite betalt, så han tyckte inte det var lönt. Dem tränade ju varje dag.
– Jag tyckte nog att han hade började tappa lite det senaste året ni spelade tillsammans. Han brukade springa som en häst.
– Ja, kanske, svarade Raul.
– Och Amir då? Han som är som ett flygplan utan styrroder.
– Vi träffas, kanske inte lika ofta som förr men…
– Ni som var så bra vänner.
– Vi är bra vänner. Vi gör olika saker bara, men han är schysst.
– Es bueno como el pan. Pero no tiene ninguna conducta.
– Sköter du din hälsa? kunde farmorn istället fråga ibland så precis innan han skulle gå. Håller du fortfarande på med sånt på kvällarna?
– Jag kanske inte sköter den helt hundraprocent, kunde Raul svara och le.
– Har du pengar till bussen, sa farmorn när de höll på att ta adjö i hallen och pressade ner en sedel i hans jacka.
Den här gången protesterade han knappt.
– Det är match i ikväll, sa farmorn. Det är mitt lag som spelar. Han där inne, sa hon och pekade in mot sovrummet där farfarn sov, tycker inte om att jag tittar. Jag blir för upprörd säger han. Men jag tycker ju om det, sa hon och avfärdade farfarn med en handrörelse som om han var där framför dem. Han tycker dem är överbetalda, att det finns för många utlänningar i spanska ligan, att det inte längre är spanska lag. Ja, det finns ingen gräns på eländet.
– Det är Real mot?
– Deportivo! Han retar sig så mycket på Raul, att han är överskattad, att han inte springer. Det är klart han inte kan göra mål i varje match. Gå nu så att du inte missar bussen. Och glöm inte bort att hälsa på farmor, sa hon slutligen. Tänk på att jag är åttiotre. När som helst kan jag bara ligga där bland fiskarna.