Leila

21. Regnet slog mot fönsterbrädet. Lågan mellan hans fingrar fladdrade i draget. Det blixtrade till. Hon satt mitt emot honom på madrassen. Raul satt med benen i kors på golvet. Ett bullrande hördes långt bortifrån den svarta horisonten.
– Du måste ha varit indian i ditt förra liv, sa hon.
– Vad pratar du om? sa han milt. Han rullade långsamt och omsorgsfullt och tittade upp då och då med huvet på sne.
– Jag kan se dig i skenet från en lägereld. Lägga glöden till rätta. Har du indian blod i dig?
– Vad snackar du om? Ser det ut som det?
– Man kan se det runt ögonen.
– Jag vet inte! Mamma skulle förneka det helt. Pappa brukar säga att det är han som är hövdingen, så jag vet inte. Kanske.
Han reste sig upp, öppnade fönstret och lutade sig ut för att känna regnet. Fyra våningar ned slog vattendropparna mot asfalten och bildade en matta av tillbakastudsande strålar.
Cigarettändaren klickade.
– Det här är jävligt fett, sa hon. Jag ska ha med denna scenen i min film.
– Har du också den känslan av att du är med något som kommer att sluta jävligt fet, som en film, som om du är med något jävligt speciellt.
Han blåste ut röken.
– Du är med i något fett, sa hon.
– Kanske det.
– Det är vad man själv gör det till.
Han suckade och tog ett bloss.
– Du måste ha tro, sa hon.
– Det brukar min mamma också säga.
Han blåste ut röken.
– Jag får, sa hon och sträckte ut handen.
– Nej!
– Vad pratar du om?
– Varför ska du röka? sa han samtidig som han förde stickan mot hennes mun. Hon tog några bloss.
– Ta bara lite nu! Okej? Du behöver inte röka så jävla mycket, du blir fotad ändå. Du hörde vad Ismael berättade? När vi började röka var vi alltid en åtta stycken. Man tog två bloss och passade den vidare. Hade man en jävla tur så kunde den komma tillbaka nån gång, men man blev alltid så jävla fotad ändå.
– Varför slappnar du inte av lite? Jag vet vad jag gör!
– Jag bara säger det, och förresten så vet du inte ett skit, okej? Du har fan inga gränser. Hade jag inte sagt något så… Fan, skit i vilket!
– Raulsito! Du borde veta att jag gör som du säger vid det här laget. Kan du inte bara prata lite snällt.
Han log. Raul tittade henne i ögonen. Hon såg i hans.
– Jag tror inte på kärlek, sa han till sist.
– Dina ögon säger något annat, sa hon.
– Min farmor brukar säga till mig att man ska titta på en människa minst lika mycket som man lyssnar till henne.
– Man kan se mycket genom att titta folk i ögonen. Det kan va både skrämmande och pinsamt.
– Farmor har bara gått två år i skolan. Vet du vad hon sa om Dostojevskij?
– Nej!
– Att han beskrev människornas utseende för ingående.

22. De satt tysta och tittade ut genom fönstret. Åskan kommer närmare. Himlen var rosa. Plötsligt lät det som om något bröts på mitten och rasade samman och så blev det plötsligt tyst och regnet tog över igen. Det var som om tusen fingrar slog mot fönsterbrädet.
Raul tittade på glöden, tog några bloss och lekte med röken.
– Tror du på Gud? frågade han.
– Ja. Hon gjorde en lång paus. Min morfar är min Gud. Han tänkte aldrig på sig själv.
– Förut förnekade jag Gud helt…
– Det betyder bara att du är ett steg ifrån tron.
– Det är det jag och Amir snackat om. Jag har gått från att inte tro till att tvivla. Det kanske låter sjukt, men ibland inbillar jag mig att jag står nära honom.
– Det låter inte sjukt. Gud finns inom dig.
– Ibland när jag tänker eller gör vissa saker som jag vanligtvis tycker är för stora för mig så får jag ilningar genom hela kroppen, just då känns ingenting omöjligt.
– Gud visar dig vägen, men du måste ha tro för att kunna välja den.
– Är det vägen eller tron som är det viktiga?
– Det går inte att skilja det ena från det andra. Den likgiltige har ingen tro. Han och tänker inte ens på sånt. Det spelar ingen roll vad som sänds ner till honom. Han kan inte se det. Hon pustade besvärat. Ditt problem är att du saknar tro.
– De som inte tror vill ha bevis, sa han.
Hon sa inget.
– Det står i Predikaren, sa han och såg bekymrad ut.
– Är du den ofrivillige golfaren? frågade hon.
– Va fan menar du med det?
De skrattade åt sättet han svarade på.
– Att du fått en ofrivillig roll som du egentligen inte vill ha. Fattar du?
Han nickade.
– Vad sa jag då?
– Att jag fått en ofrivillig roll som jag egentligen inte vill ha.
– Att vi dragit ner dig i den här världen fast du egentligen inte vill vara här.
Raul skrattade.
- Så vad säger din farsa? Sa han.
- Om dig menar du?
- Han kan väl inte vilja att du umgås med en snubbe som jag; inget jobb, inga pengar, ingen riktig utbildning.
- Han säger väl ingenting.
- Det är klart att han säger. Tror du att jag är dum?
- Han kanske inte är helt positiv, men han tycker att du har stil och sådär, tycker du verkar trevlig. Han säger att du är en sån snubbe som verkar modern men som i grunden är konservativ.
– Vad?
– Du fattar?! Jag fattar i alla fall vad han menar.
– Hm, sa han.
– Ska vi se om det finns något att käka? Undrade hon.
– Vi har inte så jävla mycket att välja emellan, sa han efter att ha öppnat kylskåpsdörren. Det är kall, kokt potatis. Det är skitäckligt.
– Det är övergott med lite salt!
– Ska du ha ett glas Coca till det? Eller O´boy!
– Har du is?
– Is? grimaserade han.
– Is, det är överfett med is nu när man är…
– När man är vad?
Hon log flickigt mot honom.
– Måste du säga “över”, “över” hela jävla tiden; “det är överfett”, “det är över”… Det är överbull att höra det hela jävla tiden, som en korkad jävla stanare.
– Jävla, Jävla, Jävla. Måste du säga “jävla” hela tiden.
Hon åt potatisarna ur skålen och saltade efter varje tugga.
– Är det gott? frågade han.
– Mmmh, svarade hon.
ANDRA DELEN

Bagdadlivshörnet

23. Raul mindes en reproduktion av Van Goghs ‘Sovrummet i Arles’när han tände ciggen i hörnet utanför affären. Med ena foten uppdragen mot väggen rökte han tittandes i alla fyra riktningarna i korsningen tills han till sist kastade ciggen och i farten undvek kontakten med en mötande lillkille vändandes överkroppen i nittiograder.
– Jag ville bara dansa med henne, men hennes kompis försökte rädda henne ifrån mig, pratade killen i mobilen.
Mindre än en minut senare tryckte Raul in gatuporten in till Amirs gård med axeln. Dörren till Amirs lägenhet var olåst. Amir sov inne i sitt rum med trädörrarna stängda och Osman låg på soffan med ett täcke över sig.
Raul tog ett snabbt bloss från en fimp och var på väg att dra vidare.
– Var ska du? undrade Osman med ena ögat.
– Jag har lite saker att göra, sa Raul.
– Vad?
– Bara lite grejer. Inget särskilt.
Schackbrädet stod i matt på bordet som den lämnats kvällen innan.
*
Osman flyttade tyst tornet som skymdes av bonden åt sidan. Han tittade motståndaren i ögonen och sen ner på brädet. Amir, som inte spelade, böjde sig fram över bordet.
– Är du inte skid har du inte anledning att sätta dig på folk, sa Teno som också var i rummet.
– Det är ett surrogat för lycka, sa Raul. Mår du kasst måste du sätta dig på folk.
– Det finns ett turkiskt ordspråk som säger alla får hängs till slut upp i sitt eget ben.
– Och var fan har det med detta att göra, frågade Raul med aggressiv nyfikenhet.
**
– Vi ses sen, sa Raul.
Osman hade redan lagt huvet i kudden.