24. Det stod några kartonger i trappan på tredje våningen på väg upp till Rauls lägenhet. Aronsson. Hans brud var strippa hade någon sagt.
“Vem sa nu det? Som den bruden på stationen idag med jättepattarna. Och den tjocka horan nere på gården. Undrar om hon tar emot när barnen är hemma. Nej. Det kan hon väl inte göra.”
– Farfar! utropade Raul överraskat. Farfarn stod med ena handen mot väggen och hämtade andan med ljudliga andetag.
– Dessa trappor! sa farfarn med irriterad röst. Ni flyttade inte längre upp för att det inte går.
Raul kysste honom på kinden.
– Här! sa farfarn och gav Raul en kasse. Det här är från din farmor.
Raul öppnade dörren och lät farfarn, som tog av sig sin rutiga keps gå in först.
– Och här bor ni? sa han och tittade sig omkring i den lilla hallen som om han aldrig varit där förut. Han skakade på huvudet.
Raul gick in i köket och satte den varma påsen på matbordet. Frukosten låg fortfarande framme. Margarinet hade smält. Osten svettades.
– Sätt in det i kylskåpet, sa farfarn som andades häftigt. Han torkade svetten i pannan.
– Ett glas vatten?
– Ja, ett glas vatten, svarade farfarn.
Raul drog ut en stol. Farfarn stödde sig på sina lår och satte sig. Han la kepsen i knäet, tog glaset och drack med ljudliga klunkar.
– Ett till?
– Está bién!
Raul lutade sig mot diskbänken.
– Cómo handan las cosas? sa farfarn. Vad har du gjort idag? Har du fått jobb ännu?
Raul skakade på huvudet. Farfarn skakade besviket efter.
– Om jag hade varit ung idag i detta landet, mijo . Jag hade gjort mig en förmögenhet. Med den kraften man har när man är ung, och ni bara ligger där. Vilket slöseri! Det är hedervärt att titta tillbaka på sitt liv och kunna säga att man tjänat sitt uppehälle på ett hederligt sätt, genom riktigt arbete. Då kan man känna sig stolt, Raul. Vid din ålder, eller ännu yngre, arbetade jag i fjorton timmar. Och när jag var ännu yngre arbetade jag ännu mer. Que reglas ni reglas? Det fanns inga regler om begränsade arbetsdagen eller något i den stilen. Hera solamente bancárselas ! Man fick ingenting gratis och man var glad om man hade ett arbete. Under visa perioder vaknade jag på morgonen och visste inte ens om jag hade jobb för dagen. Det gällde att gå upp i gryningen för att få möjlighet att få de jobb som delades ut i hamnen. Hade man tur så fick man ett dagspass. Vet du vad det innebar, hamnarbete?
Raul nickade.
– Man bar dessa tygsäckar, såhär, över axlen och när dagen var slut så hade man sår i öronen. Lönen räckte till en liter mjölk och lite bröd. Men ni verkar ha förakt för hederligt arbete, sa han samtidigt som han kastade upp ena handen i luften och gjorde en äckel grimas. Vet du hur många gånger jag har gått hungrig och drömt om en bit bröd. Vi slogs med måsarna om det vita brödet som båtarna slängde ut. Ni vet inte vad ni har här, vilka möjligheter. Du borde satsa på data. Det är framtiden. Alla som har läst data idag lever bra.
– Jag ska fixa ett jobb. Jag var precis på väg till arbetsförmedlingen, sa Raul.
– El arbetsformedling! Sen när har arbetsförmedlingen förmedlat jobb? Man måste ut själv. Gå runt och fråga. Kommer du ihåg när vi precis hade kommit till Sverige. Jag kunde inte prata ett jota på svenska. Du var såhär liten, farfarn peka en meter över golvet, och du fick tolka. Kommer du ihåg? Vi var här på den städfirman precis här utanför. Vilka svin! Människor som utnyttjar andras utsatthet. Jag arbetade där i två dagar. Hijos de puta! Och sen så fick jag jobb på mjölfabriken.
– Jag måste dit för att kunna få bidrag. Är man inte arbetssökande så får man inget bidrag.
Farfarn skakade på huvudet.
– Det är fint att kunna ta hand om sig själv. Jag har aldrig gått till någon för något. Ingen kan säga något annat. Att jobba betyder inte att man inte kan ha några sådana där hobbys. Det är bara trevligt, men man kan inte gå omkring som en bohem hela livet. En femtioårig bohem ser inte alls bra ut.
– Det är inte alltid allting blir som man tänkt sig! sa Raul.
– Det är bara till att fortsätta fram. Men, ja, ja! Farfarn avbröt sig och tog fram fram några papper som han räckte mot Raul. Kan du se vad det här är för något?
Raul läste igenom det.
– De behöver tillgång till lägenheten nästa tisdag mellan åtta och tolv. Dem ska sätta dit några prylar till telefonjacket. Det heter bredband.
– Ja, Ja. Det kostar inte något? Inget att betala?
– Det kostar inget.
– Är du säker på det? insisterade farfarn. Jag tyckte att jag såg några siffror. Vad är det då! han pekade och läste:
– Kosta hundrafemti.
Raul ögade igenom dokumentet en gång till för att övertyga farfarn.
– Det är om ni inte skulle vara hemma så, får ni betala en avgift på hundrafemtio kronor. Men ni är ju alltid hemma vid den tiden.
– Ja,Ja. Har du ätit någon frukost?
– Jag klarar mig!
Farfarn reste sig och tittade i kylen. Han skakade på huvudet.
– Vi får gå ut och köpa något!
– Farfar, jag klarar mig. Jag har pengar! Pablo har pengar. Jag har farfmors mat.
– Och frukost imorgon, eh? Farfarn nickade frågande. Vi få gå till bageriet!
– Jag måste göra en del saker idag faktiskt. Jag har inte så mycket tid.
– Vad är viktigare än att äta, eh?
Några minuter senare steg de in på specerihandlaren Palmyra vid korsningen Ängelholms–Kristianstad.
– Buen dia, como handa usted, sa farfarn med stark vänskaplig röst.
– Bien, bien, sa syriern bakom disken och log brett.
– Hoy me voy a llevar una jerba.
– Una, dos, sa assyriern och visade samtidigt upp en, två fingrar.
– Me voy a llebar una.
– Una!
– Si una!
Assyriern vände sig om och tog ett paket jerba.
– Det är till din farmor! sa farfarn till Raul. Det är lika bra att köpa medan det finns. Det kan gå flera månader innan de får in igen och så står hon där utan jerba.
– No vengo tan seguido, sa farfarn nu till assyriern, se me a roto el coche y tengo miedo de usarlo mucho.
Assyriern nickade och log.
– Han sa att hans bil gått sönder och därför kommer han inte hit så ofta nu för tiden, översatte Raul.
– Si el entiende! Entiende! Han förstår. Han har bott i Spanien i flera år, sa farfaran.
Assyriern nickade:
– Si, si, si. Espania.
Farfarn log, betalade, tackade och gick ut. Raul följde efter. De satte sig i den vita golfen som farfarn parkerat på andra sidan gatan. Den doftade varm bil.
Farfarn pustade och vred på ratten som grävde sig ner i magen. Han tittade stressat i backspegeln, vände sig om för att titta, men kom inte riktigt runt. När de till slut körde ut höll de på bli påkörda. Bilen tutade och farfarn beklagade sig:
– Pero sera posible .
De körde femtio meter och parkerade intill Möllevångstorget för att gå in i charkuteriaffären i hörnet. De tog kölapp. Farfarn beställde mortadela och kokt skinka. De satte sig i den lilla Golfen igen och körde runt hela kvarteret för bara hamna på andra sidan torget.
Raul satte foten på asfalten och stängde bildörren med ett gnissel.
– Varshogo! sa bagaren på den persiska bageriet.
Farfarn pekade på två baguetter. Bagaren tog två. Farfarn pekade på nytt. Killen tog de rätta bagetterna och stoppade dem i en påse så att en tredjedel av baguetten stack fram. Farfar irriterade sig. Han fick bröden, dela dem och stoppade dem i påsen.
– Vill du ha något annat? sa fråga han Raul.
Raul tittade över Wienerbröd, småkakor, gaz , baklava, frallor och sesambröd.
– Det är bra, tack!
De gick tysta tillbaka mot bilen.
– Ska du med och äta lunch? frågade farfarn.
– Jag måste till arbetsförmedlingen och fixa detta med bidraget.
Farfarn rev av en bit av baguetten, där på trottoaren, öppnade den och satte in en vikt skinkbit. Folk gick förbi dem på båda sidorna och han hörde farfarns ansträngda andning.
– Okej, sa farfarn med butter min. Glöm inte bort att hälsa på din farmor.