30. Servitrisen hade bett om sista beställningen. De sista gästerna hade lämnat restaurangen. Hon kom fram igen, tog tomglasen, log och sa att de stängde för kvällen. Hon hade arbetat sen tolv, sa hon.
– Då är du trött? sa Ismael.
– Jättetrött, svarade den mörka servitrisen.
Ismael dröjde kvar medan de andra sökte sig mot utgången.
– Du vet vad Robert De Niro säger i Casino till Sharone Stones före detta? sa Raul när det samlades upp precis utanför restaurangen.
– Vad säger han? Jag får höra, sa Amir.
– Be a man, not a pimp.
– Och vad menar han med det?
– Vad han menar? Han menar det: Var en man.
Lorenz stod med händerna i fickorna och loskade på asfalten.
– Så vad är planerna för ikväll? undrade Raul.
– Jag vet inte! Vi ska förmodligen sticka hem till Arvid och sen kanske vidare till Etage, sa Lorenz.
Ismael kom ut med ett leende på läpparna.
– Jag är jävligt hungrig ska jag säga, sa Amir.
– Då sticker vi och käkar något snabbt.
I tyst samstämmighet gick de mot intergrill. Ismael la armen över Raul.
– Hur e läget mannen, sa Raul.
– De är bra!
– Mycket galna tankar i sin ensamhet.
– Sjuka idéer, sa Ismael. Jag lovar dig Raul, sjuka idéer.
– Det är hårt, sa Raul. Men det kommer att bli bättre. Och skulle det bli sämre så skulle man klara av det också.
– Kolla! Jag har en liten dotter, inget jobb, ingen utbildning; man känner sig…
– Jag fattar.
– …så gör man såna jävla fuckt upp saker.
Ismael ursäktade sig för något, kanske.
– Jag vet hur det är. Man mår bull, man har ansvar, man har så jävla mycket bekymmer, så blir det som om man bara tänker på sig själv. Man blir så fuckt up uppfylld av en själv. Man har ingen kärlek att ge. Men det är man själv som har hamnat där. Du vet, man får ta de chanser man får. Det kommer inte hela tiden.
– Jag vet! Jag vet! Man börjar ändå bli gammal.
– Så jävla gammal är man ändå inte.
– Raul, innan hade jag alltid pengar. Jag hade kunnat ha hur mycket pengar som helst. På den tiden ringde det hela tiden i min telefon Jag bodde hos min mamma. Hon frågade varför det ringde hela tiden. Jag bara det är polare. Det var på den tiden innan mobiltelefonerna. Jag hade alltid shit på mig. Alla rökte gratis. Kommer du ihåg det?
– Jag hängde inte så mycket mer er då?
– Men du vet att det var så. Men jag vill inte gå den korta vägen. Det är inte den rätta vägen, förstår du?
– Det är så jag tänker.
– Vi måste komma till toppen någon gång, sa Ismael, om än så bara för en kort stund.
– Man ska vara där permanent Ismael. Man ska sikta ditt i alla fall. Men din topp är inte min topp. Det finns en höjd för var och en. Förstår du?
Ismael hade en stolt gång. Han gick ut med bröstet och huvudet högt.
– Eh, rasta! Ismael man! hojtade en snubbe lutad mot en stolpe. Han hade dreadsen i en knut, halssmycken, pösiga militärbyxor, stickad tröja och en väska över bröstet. Han snackade till Ismael på wolof.
Amir presenterade sig genom att nicka och sträcka fram handen. Killen tog den utsträckta näven med ett lätt tag. Lorenz nickade.
– Du vet, vi ska hem och ta det lite lugnt, sa Amir och slog två fingrar mot läpparna.
– Det är klart vi har weed. Direkt från Gambia.
– Från Gambia? Kom igen! sa Ismael.
– Ya man! Direkt från Gambia. Det kom idag, man.
Ismael var skeptisk till kvalitén.
– Jag lovar man! Om det är dålig, imorgon du får pengarna tillbaka.

31. Hela klanen förutom Osman var uppe hos Arvid. Några satt på soffan i köket. Andra satt eller stod runt det låga soffbordet. Fönstert var öppet och någon hade lagt sig på taket precis utanför. Man såg långt över staden.
– Ser du dessa brudar, sa Kwame och pekade ett vykort som satt fast på kylskåpsdörren med en magnet. Kolla in hennes röv.
– Ei, Arvid ska du inte ta en bit till mig, sa Amir.
– Jag var precis på väg, svarade han.
Arvid bet av en bit av den chokladbruna kakan och klämmde fast den på vågen.
– Vad säger ni?
Han höll upp den hängande biten.
– En femma direkt, sådär på första.
– Det betyder att man hållit på ett tag, sa Raul.
– Eller så är det tur, sa Amir.
– Förresten har inte ni passat mig nu? sa Raul.
– Du stod ju där innan, sa Amir.
– Men ska man inte hålla sig till the rotation? Passa åt vänster?
– Du skojar?
– Ja, sa Raul och gick ut från köket. Han satte sig breve hunden som låg på soffan i vardagsrummet. Några tjejer dansade.
– Är du redan slut Raul? sa en stor rödhårig tjej med så tunga pattar att man kunde se bh-banden klämma djupt in i ryggen genom den tajta tröjan.
– Jag bara sätter mig ner för att kolla läget.
– Okej, så det är så det låter? sa hon.
Arvid kom in och Raul bad honom att sätta på något överfett.
– Jag skulle precis sätta på något för dig.
– Vad händer då?
– Jag inte kan hitta det.
– Jag bli jävligt besviken. Särskilt när jag tror jag vet vad som kommer.
Arvid bläddrade i skivbacken och drog till slut upp ett svart konvolut med en vit etikett. Han snurrade vinylen ett halvt varv, la försiktigt nålen på spåret och föste över ljudreglaget på mixern. En nasal röst gled över raspiga Premier -aktiga-beats som en örn som styr ner mot sitt byte, öppnar klorna och: plack, drar iväg med rovet från marken.
– Vem fan är detta? sa Raul som redan hört beatet många gånger.
– I’M som proddar och Nas som flowar.
– Det övergrymt. Fy fan. Det var bland det bästa jag har hört på skitlänge. Det är sånt skit som påminner en om varför man en gång började lyssna på den här skiten.
Raul sprang in i köket.
– Det är det fetaste. Lyssna på denna! Amir lyssna på detta!
En glödande pinne gick runt.
– Så ni sitter här och passar utan att säga till. Det kallar jag kamratskap. Skit i vilket! Jag får ta en snabb på den. Amir! Amir! skrek Raul. Skit i vilket jag kommer tillbaka. Raul dansade ut i vardagsrummet igen.
”When I atack”. Scratch. ”Nas”. Scratch igen. ”aint´t nothing that can strike back”.
Kwame kom in.
– Ska vi inte sticka?
– Det har jag sagt hela tiden, sa bruden med de feta pattarna.
– Vem ringer en taxi? skrek Arvid.
– Har du ringt? fråga någon.
– Vem fan ska ringa då? skrek en annan.
– Vi sticker bara ut och tar en svarttaxi så är det inte mer med det, sa Amir.
– Tänk om där inte står någon, sa bruden.
– Det är klar det gör det, sa Arvid.
– Det är onsdag.
– Annars finns bilarna på andra sidan gatan, sa Arvid och syftade på taxihållplatsen vid torget.
Till slut tog de hissen ner i källaren, gick igenom cementgången med de inpackade rören strax ovanför Amir´s huve och sedan upp för en spiral trappa där det luktade riktig piss.
Klockan var över två på natten när de kom ut på gatan igen vid Posten .
– Ei rasta!
Snubben med dreadsknuten satt i en bil.
– De´ funka elle´ hu´?
– Det var okej, svarade Ismael.
– Tillräckligt bra, eller? Har du en cigarett man?
Ismael tog fram ett paket.
– Rasta har du två.
Ismael gav dem tre.
– Tack rasta.
De gick i följe över torget.
– Varför kan det a l d r i g finnas en taxi när man behöver, sa bruden som var som bruden i cowboyfilmerna.
– Jag har redan ringt. Den ska vara här när som helst, sa Arvid.
Efter en liten stund rullade en bil in framför dem. Alla skrek i munnen på varandra.
– Alla får inte plats!
– Vem ska med här?
– Vem har pengarna?
– Det kommer en till!
– Ska inte du med Raul? sa bruden.
– Det är inte ens lönt att fråga honom, sa Ismael. Ska du med eller inte? Inte? Vad var det jag sa.
– Vi kanske ses sen, sa Raul och började gå ner för den ensliga trottoaren.
Amir gick efter.
– Jag ska bara med en stund, sa han. Vi hookar upp efteråt.
– Slå mig en signal om ni skulle råka komma hem tidigare, okej?
– Jag slår en signal. Jag kommer nog komma hem om en timme.
Taxibilarna körde iväg. Det blev tyst. Man hörde bara suset från staden. Ljudet av fläktar. Brmhbrmhbrmhbrmhbrmhbrmhbrmhbrmhbrmhbrmhbrmhbrmhbrmhbrmhbrmbrmh.
En fladdermus stötte sig fram i höjd med det gulrödaktiga ljuset som hängde över Bergsgatan. Han svängde in på Möllevångsgatan och drog upp blixtkedjan till hakan.

32. Mobilen ringde. Raul låg nerkrypt i sängen med kläderna på. Hans brorsa spolade ute i toaletten.
– Ja, svarade Raul.
– Ei, ska du inte komma över, skrek Amir.
– Klockan är fyra.
– Det är jag, Lorenz och Arvid och de andra kommer snart.
– Jag kommer, sa Raul och la på.
Fem minuter senare satt han nere hos Amir med Lorenz och Arvid.
– Det var bull som fan. Bull jävla folk, sa Amir.
– Jag blev så jävla packad, sa Arvid som inte såg ut att vara så jävla packad.
– Sluta snacka och rada upp två till oss, sa Lorenz till Arvid.
Arvid radade upp två linor på en metallbricka.
– Fan, detta var jävligt hårt mot näsan, sa Raul. Är detta så jävla bra?
– Egentligen skulle vi ha minst två sådana per person, sa Lorenz.
– Det är grymt! Man tror att det nästan ska passa en för mycket, sa Raul.
– Det är som med playstation två, sa Arvid. Jag är rädd för att prova Pro Evolution och fastna i det. Det hade varit jävligt dyrt att hyra.
– Det är lugnt, sa Lorenz. Fastnar vi det kan vi alltid stick till Diego.
– De´klart.
– Då spelar vi det hos Diego istället.
– Säg något spel som man absolut bör testa, sa Raul.
– Det finns ett spel om andra världskriget, Medal of Honour, sa Arvid. Det spelet! Vilka detaljer. Du går mitt på en gatan. Det är ruiner. Det knastar från gruset understövlarna. Sysrsorna sjunger. Det är mörkt. Så ser du en vaktpost. En tysksoldat. De raka konturerna från den tyska hjälmen, du vet den? Han sitter med en cigarett i mungipan och man ser röken. Hur det glöder. Du måste oskadligöra honom för att komma förbi. Skjuter du han på halspulsådern så dör han direkt. Skjuter du han på benet så faller han ihop, reser sig upp och börjar skjuta på dig. Det är helt otroligt grafik.
– Det är som att regissera sitt eget shit, sa Raul.
– Regissera och regissera. Man blir fan nervös av spela. Man sitter där och svettas och får spel när man dör. Det är stress det.
– Så det blev ingen fitta ikväll då? sa Raul.
– Ah! Sist vi var på Slagthuset fick jag tag på en sån bull jävla fitta.
Lorenz skrattade
– Hon var riktigt jävla bull.
– Vi stack hem till henne. Så jag satt där. Jag är så jävla kåt: ”Ska vi inte knulla.” Så satt hon där och spela sån jävla musik. Du vet sån med över feta beats, men med såna jävla konstiga ljud. Och hon där: “Lyssna på musiken. Lyssna på musiken”. Hon var helt inne i den jävla musiken. Och jag: “fan vi måste knulla. Får jag knulla dig.” Och hon där: “Musik. Musiken”, viska hon, “musik”. Och jag höll på att bli galen. “Ska vi knulla”, sa jag och så sa hon “ja”. Så tog hon av sig kläderna. Och jag ner och bara smekte henne på fittan. Så blev hon helt blöt och jag bara där: “Jag har kondom, jag har kondom”. Så när jag skulle sätta på den blev den helt slak, och hon började snacka om musiken igen. Men jag: “nä, inte en chans”. Så jag stack ner där till fittan och började klia henne på klittan. Så började hon pulla sig själv med tre fingrar bara så, körde. Och då fick jag sån jävla fet beng att jag bara runkade och så på med kondomen. Två minuter och så hej då.
– Var hon fin då? undrade Amir.
– Fin? Hon var så jävla skabbig. Fem minuter efter höll jag på att kräkas.
Det hördes skrik utifrån gatan.
– De kommer nu, sa Lorenz.
– Lägg undan det här, sa Amir, reste sig upp och tog metallbrickan. Osman och några andra snubbar skulle också komma förbi.
– Vilka andra? undrade Raul.
– Några snubbar från hans jobb.
Amir reste sig upp från pinnstolen han suttit på för att öppna. Raul följde efter och mötte upp de inkommande i hallen.
– Läget mannen?
– Läget?
– Detta är Raul, presenterade Osman.
– Ossian.
– Så du hänger också med dessa banditer, sa Raul till Ossian. Arbetar du också nere i baren?
Killen log ett ja.
– Pontus, presenterade sig hans polare.
– Jag tror inte att vi har träffats, forsatte Raul.
– Nej, det har vi nog inte, sa Pontus.
Raul skakade hand med, Helcio, en snygg kille från Brasilien som han hade träffat tidigare, kramade Osman och slog till Ismael över axlen.
– Och ni har redan förberett lite här ser jag, sa Osman när han såg gräset på bordet.
– Det kan man kanske säga, sa Raul.
Killarna som hade haft med sig öl la in dem i kylen och klickade upp några till sig själva. Amir tittade plötsligt upp som om någonting hade hänt, gick in i köket efter en polsk vodkaflaska, en läsk och några glas och satte dem på bordet.
– Ni kan ta här, sa han.
Kanske vred sig någon lite obekvämt. Tystnad blev det i alla fall, varpå Raul tog tag i situationen.
– Fattar ni?! Jag kom precis på vad dem mena med den grejen i Hagakure , ni vet den boken som den svarte snubben läser i…
– Ghostdog! utropade Osman.
– Exakt! Jag vet inte om han sa det i filmen, men det står i alla fall i boken att om det regna - du vet jag kom på det nu när det regna och jag försökte gå mellan taken - så skulle man inte försöka gå mellan taken för att söka skydd, utan att man bara skulle gå den rakaste vägen. Och att detta var väldigt viktigt att förstå i livet.
– Raul berätta om det där, hur man skulle göra när man blir anfallen av tio snubbar, sa Amir.
– Jag har hört att det var tre, sa Osman.
– Hagakure är grym. Jag lovar. Följer man den så är man perfekt. Men det handlar inte om man blir anfallen av tre eller tio, utan det handlar om en samuraj i fält. Där står det att man inte ska försöka hugga ner en armé utan att grejen är att börja hugga närmaste gubbe och sen nästa och nästa. Så det blir som att slåss med en snubbe i taget och inte en hel armé. Man ska se en, sha, en annan, sha. Svärdet ska bara gå mellan snubbarna utan några onödiga rörelser.Raul gjorde raka rörelser i luften med utsträckt spänd hand. Förstår du? Till och med när man drar svärdet ur skidan ska det komma blod på det.
– Det är hök stilen, sa Amir.
– Exakt! Jag tror till och med att han använder den liknelsen.
– Det är som i Kurosawas filmer. Har ni sett dem? frågade Amir.
– De sju samurajerna är grym, sa Osman.
– Jag vet i fan vad det är, sa Pontus.
– Du måste se den filmen. Den har allt. Visdom, action…
– Vet du vem som är min favorit snubbe? sa Osman. Han den snubbe som de träffar först när han hugger ved. Han som alltid är glad.
– Gissa vem som är min favorit snubbe? frågade Raul upphetsat.
– Jag vet inte, sa Osman.
– Gissa?
– Han som väljer ut dem, gissade Osman.
– Okej, ledaren är också jävligt grym, men det finns en som är jävligt grym också.
– Alla är fan grymma.
– Han den snubben som inte är samuraj. Han den galne, sa Raul.
– Ja, han har hjärta. Han är grym. Men han den seriöse då? Han som de hittar när han ska slåss med käpparna och sen så tar de riktiga svärd för att han tror inte att…
Det ringde på dörren. Två killar steg in. Den ene var Arash. En kort kille med en för kort pikétröja som framhävde en kulmage som på ett sympatiskt sätt lyckades matcha en begynnande skallighet. Hans polare såg ut som en vit apa. Det var svårt att säga om det var för att han såg så jävla dum ut eller för att han hade så jävla långa hängande armar. Förmodligen var det både och.
Arash tog emot Rauls utsträckta hand och la den andra handen på varpå Raul bemötte gesten med ett slag mot hans axel. Arash gav ifrån sig ett skratt.
– Detta är Fredrik.
– Raul. Trevligt att träffas, sa Raul.
Fredrik tittade på Rauls hand i ett ögonblick och tog den sedan bara liksom med fingrarna.
Arash gick runt och hälsade på alla. Hans polare, apan, tittade sig vilsen omkring, men hälsade också han slutligen på alla.
– Ta stolar ute köket, sa Amir.
Arash gick ut i köket och hämtade två stolar. De satte sig ner. Raul stod forfarande upp.
– Det ska bli grymt att röka blunts, sa Ossian och tittade på den uppskurna cigarillen.
– Köper ni dem i Danmark?
– Vi köper dem därborta mitt emot Två Markiser i videoaffären, sa Osman.
– King Edward, sa Raul. Har ni knuda i också?
Raul upptäckte klumpen på bordet.
– Du är redan rätt så sent ute. Jag har redan blandat i det, sa Amir och gav Raul ett plötsligt slag.
– Ei! Fattar du så hårt du slår? Du kan döda någon nån dag. Det är sant. Skratta inte! Du är fan som han i Möss och Människor. Har ni sett filmen?
– Jag har till och med läst boken, sa Osman.
– Han den snubben kan ju inte hjälpa att han dödar folk.
– Det är sant. Han kommer att döda någon nån dag, sa Osman.
- Ska vi inte snacka så att han också fattar, sa Amir och pekade på Helcio.
– Hur säger man: jag är stenad på portugisiska? frågade Arash på engelska.
– Eu to bem loco, sa Helcio.
– Hur? sa Arash koncentrerat. Ta det långsamt!
– Eu. To. Bem. Loco.
– Och på spanska? frågade han Raul.
– Estoy bolado.
– Hur?
– Es–toy bo–la–do.
Arash sa efter.
– Hur säger man det på persiska? frågade Raul.
– Det finns inget riktigt ord för stenad. Man får säga att man är typ full, mast.
“Det är klart att det finns”, hade Leila sagt senare – na´she.
– Helcio, sa Raul, om du inte vet vad detta är för skiva så är du kass. Okej?
Raul satte in skivan i spelaren.
– Lyssna!
– Sätt inte på första låten för då blir det för lätt, sa Amir.
– Det är Jobim! sa Helcio.
– Det är grym musik detta, skrek Arash.
– Är det ingen som kan gå att handla någonting? Vad är öppet nu! Bagdad livs, pratade Ismael.
– …är stängt för länge sen, fyllde Raul i, klockan är fan sex på morgonen.
– Gå du! sa Osman.
– Kinesen! sa Ismael.
– Den är bara halv, sa Ossian.
– Raul du kan gå! sa Osman.
– Jag!
– Jag kan kan gå, sa Helcio. Vi kan gå.
Han peka på Raul.
– Jag går också, sa Arash.
– Fy fan! Då måste jag verkligen gå också. Jag kommer att tappa min high.
– Klaga inte så jävla mycket, sa Amir. Köp en stor coca, en Magnum, och en till dig själv också, och något annat att äta.
Amir räckte honom en hundralapp.
– Typ vad?
– Typ vad som helst.

33. De gick i rad på trottoaren med halvslutna ögon.
– Om ni inte kan denna frågan så lovar jag att ni kommer bli knäckta. Okej? Jag lovar ni kommer bli knäckta, sa Raul upphetsat.
– Säg!
– Ni kommer bli jävligt knäckta om ni inte kan denna.
– Vad?
– Vem var Luca Brasi?
Båda såg konfunderade ut.
– Ni kan inte, eller hur? Ni kommer bli knäckta… Luca Brasi är den grymme jäveln i Gudfadern som blir strypt i restaurangen.
– Oh! skrek båda, tog sig för ansiktet och slängde med händerna i luften.
– Jag sa att ni skulle bli knäckta.
Kinesen satt ner bakom disken och såg helt ihopsonkad ut. De dividerade om vad de skulle köpa, bestämde sig till slut och betalade.
– Posse?
– Vad?
– Posse?
– Påse? Nej, det är bra tack. Jag tar det i handen, sa Raul och gick ut.
– Fan! utropade Raul. Vad var det jag sa?
– Vad?
– Jag tappa min high.
– Tappa din high?
– När jag skulle betala, så koncentrera jag mig och tappa highen.
– Bull!
– Skit bull! Totalt fuckt up.
Det gick fram utan att säga något med stadens tysta sus i bakgruden.
– Såg ni råttan? sa Raul.
– Vilken råtta?
– Den försvann där under bilen.
– Jag tror att du är rätt så stenad ändå, sa Arash.

De andra var uppe i en diskussion som avbröts när de kom in igen.
– Köpte ni cocan? sa Ossian och lutade sig bak över soffan mot hallen.
– Du sa inte att du skulle ha en coca, sa Arash.
– Det man inte har i huvudet får man ha i benen, sa Lorenz.
– Inte en chans vi går tillbaka dit, sa Raul.
– Skit i samma! Vi har en coca här, sa Amir och fortsatte diskussionen.
– Vi snackar legender.
– Döda eller levande, undrade Raul.
– En legend måste vara död, sa Osman.
– Det kan var en levande legend typ Jordan eller Maradona.
– Pelé! skrek Lorenz.
– Om vi ska snacka musik… sa Raul.
– För att bli riktig stor, sa Osman, måste man dö. Kolla bara Curt Kobain. Tupac. Bob.
– Okej, om vi ska snacka musik… sa Raul igen.
– För att bli riktigt stor måste man vara beredd att dö. Det finns ändå grymma snubbar som dött en naturlig död, sa någon.
– Boban till exempel, sa Osman.
– Man han dog i rätt tid, så någon.
– Ei, ska ni lyssna eller vad fan är det? skrek Raul.
– Alla lyssnar på alla, sa Osman.
– Okej! Jag säger bara Bob Marley högst upp och sedan kommer såna snubbar som Tupac.
– Piazzolla och Coltrane då, menade Amir.
– Ja, tänkte Raul, ja, men det är en annan sak. De är för fan mästare. Jag snackar…
– Ja, vad fan snackar du för skit, sa Lorenz. Vi vill inte ha någon jävla universitets skitsnack. Gå och prata det någon annanstans, förstår du?
– Förstår du inte vad jag menar, eller?
– Raul, jag skojade okej?
– Okej!
– Ska du ha en klunk?
Lorenz sträckte fram en ölburk.