Bonnie & Clyde
– Tror du på oss, viskade Leila och tog ett bloss. De satt i mörkert på vindstrappan och tittade ut genom fönsteret som avslöjade husen på andra sidan gården.
Han sträckte ut handen.
– Passa! sa han.
Hon tog ett bloss till. Glöden lyste upp hennes ansikte.
– Vad menar du? sa Raul.
– Om du tror på oss?
– Hmm. Bonnie & Clyde-stil, typ. Eller som Sartre och Simone de Beauvoir.
– Vem är det?
– Bonnie och Clyde robbade banker. Sartre och de Beauvoir var tänkare! Det var hon som har skrivit den boken som jag ville köpa till dig. De är superpar.
– Tror du vi hade kunnat bli det?
– Jag hade gjort min grej och du hade gjort din och en dag hade vi gjort något fett tillsammans. Vi kanske hade kunnat arbeta på allt utomlands. Vi hade haft vår egen lägenhet och somnat bredvid varandra varje natt. Jag hade kanske skrivit och gjort musik och du hade arbetat på din film grej eller vad som helst, och en dag hade vi kanske kunnat göra något jävligt fett tillsammans. Jag hade kanske skrivit manuset och valt soundtracken och kanske haft med några av våra låtar.
– Jag kommer att dedikera vissa scener till dig, sa hon. Oh! Det kommer att bli så fett! sa Leila.
– Kommer jag att märka det?
–Hundraprocent kommer du att märka det, eller, ja, du kommer att märka det.
– Kan du inte säga något?
– Jag vill men, nä.
– Där är en sån jävla fett i scen I Once Upon A Time In America. Noodles, Robert De Niro då, kommer hem till den här killen, Moe, efter att inte setts på lång tid. Pengar har försvunnit och Noodles tror att det är Moe och vice versa, men det har gått lång tid och det verkar inte vara någon riktig issue. Det är mörkt. De är tysta. Noodles är kall. Bitter kanske. Så säger Noodles “you can always tell the loosers and the winners from the start” och fortsätter “I wouldn´t have put a dime on you”. Så svarar Moe, som varit den lite mesige tjockisen, med kärlek och beundran “I would´a put everything I had on you”, och så svarar Noodles, “And you would´a lost”. De grymt eller hur?
– Det är sån ödmjukhet som smarta personer har. En oro. Det är bra.
– Jag träffade en snubbe idag, sa Raul.
– Vadå för snubbe?
– Det är en av min farsas polares son. Jävligt lugn snubbe.
– Vad heter han då?
– Tenondé. Det är ett indiannamn.
– Är han indian!
– Han har ett spanskt efternamn. Alla hans bröder, hans farsa och hans farsas bror har indiannamn. Min farsa har suttit inne med hans farsas bror.
*
– Raul! skrek Tenondé. Raul vände sig om, tittade sig omkring och fortsatte gå. Raul! skrek han på nytt. Tenondé vinkade på andra trottoaren. Raul vinkade tillbaka igenkännande och gjorde en ursäktande gest. De möttes på vallen mitt på Bergsgatan. Teno hade svart tjockt rakt hår med snebena, bruna kisande ögon och en tät svart stubb.
– Jag kände inte igen dig, eller rättare sagt, jag förväntade mig inte alls att se dig här. Vad gör du här?
– Jag bor här nu. Flyttat ner till Malmö.
– Oh, fan! Vad gör du då?
– Arbetslös. Letar jobb, sa Teno.
– Hur är det med din farsa! undrade Raul.
– Det lugnt.
**
– Det var skitfett, sa Raul till Leila. Vi stack upp hit. Drack lite mat‚ snackade spanska. Det var skitfett att träffa någon som hade lite samma historia, du vet. Vi snackade om våra farsor och sånt.
*
– Jag tror att vi letar efter något att leva för, sa Teno. Medan våra farsor bara tog en idé, sådär okritiskt och bara levde ut den.
Teno plockade i luften med handen. Raul lyssnade, sebáde upp en máte och gav den till Teno.
– De levde sin verklighet, fortsatta Teno. Förstår du vad jag menar? De levde ut sin roll i livet. Vi har andra problem nu. Vi har inga profeter. Vi har inga dogmer. Tvärtom. Vi har inga sanningar. Ingen tror på något. Vi letar efter ett sätt att leva. Något att tro på. Vi vet inte vem fan vi är. Vi vet inte vad fan vi är en del av. Vi vet inte var fan vi ska röra oss. Hur fan blir du en hel människa idag? Vad fan är din roll? Vi har mera existentiella problem om man ska säga så, typ, vem fan är jag, vad håller jag på med, vad fan ska jag göra? Ska jag göra något överhuvudtaget eller ska jag bara låta livet gå förbi mig. Men det är så, vi måste inte ta ansvar som samhället är uppbygg idag. Om vi inte råkar ut för något jävligt kan vi fortsätta skita i allt tills vi är femtio om vi skulle vilja. Vad fan är det? Vi måste bestämma oss för något. Det är det som är det jävliga idag. Vi saknar en tro och en föreställning som driver oss av egen kraft.
Raul log.
– Men så är det mannen. De försökte förändra världen. Men jag tror att man måste börja med sig själv. Förstår du vad jag menar? Jag respekterar deras grej, det är inte det. Det är beundransvärt det de försökte göra, men det enda man verkligen kan förändra är en själv.
– Det är det som jag bråkar med min farsa så jävla mycket om. Han ser deras kamp som kampen, den slutgiltiga kampen. Han ser inte deras kamp som ena sidan av en maktkamp. Han ser den som ett slag för den goda saken. Han kan inte se upplösningen av de former som han har i huvudet. Han förstår inte när jag säger att sanningen finns bortom ont och gott. Vilken sanning? säger han. Sanningen att barnen svälter över hela världen, kommer han med. Han fattar inte ens att varje handling betraktas med misstänksamhet och att varje handling som leder till att du försvagar någons position kommer att bekämpas. Det är den rädda människans värld vi lever i som handlar efter en känsla av underlägsenhet. Så är verkligheten. Du kan agera efter något annat men då spär du på konflikten och du kommer du aldrig att lyckas.
– Det är ändå din farsa. Förstår du vad jag menar? Han gav dig liv. Ni behöver inte ha samma idéer. Ni kommer inte ha samma uppfattning om allting. Sen att de kom hit, höll fast vid sin sak och inte lyckades börja om på något nytt. Det är en annan sak. Men du är ju som din farsa. Det är upp till dig att universalisera hans tankar. Det har gjort sitt. Nu är det upp till oss att börja en ny tid. Våra värderingar måste uppenbaras i liv och handling så som deras gjorde en gång i tiden. De måste du förstå.
– Men det måste ändå finns nån bottom line. Man kan inte göra hur som helst hela livet. Man måste förändras. Han också. Inte bara vi.
– Du älskar din pappa och han älskar dig, så är det bara. Att stå framför sin farsa är som att stå framför sig själv. Det är ett test. Det avslöjar vem du är. Det kan se ut som att ni står mot varandra, men bakom fasaden står ni på samma sida. Men i hans värld börjar solen gå ner, så är det vad vi än vill. Men i din värld är den fortfarande på väg upp. Du måste bara ta det bästa ur han och ta det ut i världen. Bryt med de tankar som tar människor emot varandra. Gör du det så kommer du att få ett bra liv och din farsa kommer att acceptera det för att han är jävligt intelligent din farsa. Det är många som ser honom som en stor människa.
**
Rutan knakade till. Det hade börjat blåsa upp.
– Vad tänker du på? frågade hon.
– Inget särskilt.
– Säg!
– Jag säger att jag inte tänker på något särskilt.
– Är du hungrig då? frågade hon.
– Ska vi gå och handla något? sa han.
– Gärna. Vad har öppet nu?
– Araben i hörnet.
– Ska vi inte gå och köpa lite mer röka också?
– Kom igen, du vet att jag inte diggar att du röker.
– Snälla! Du vet att jag aldrig röker. Det hade varit så skönt nu, bedjande hon.
– Är du säker?
– Hmmhm.
– Jag ska se om jag kan fixa lite.
Raul sprang ner för trapporna utan att tända ljuset i trapphuset. Han stannade två trappor ner och tittade ut genom fönstert. Det var en annan vinkel än från hans kök. Det lyste från ett fönster längst bort i hörnet på andra sidan gården.

KONSTNÄREN STOD I DEN UPPLYSTA hörnlägenheten. Det hade börjat duggregna och det hotade om ännu mer regn. Från utsidan kunde man se staffliet, ihoprullade dukar och färgglada målningar som täckte väggarna. När man närmade sig kunde man se ännu fler dukar ihoprullade på golvet där det också låg strålkastare, penslar och färgtuber. I ena hörnet stod en låg bokhylla full med CD-skivor och VHS-band. Raul knackade på ett av fönsterna som stod öppet. Den lille mannnen visade sig. Han hade en näsduk runt huvudet som fick hans höknäsa att se ännu större ut. Under näsduken stack det ur några gråsvarta hårtussar.
– Ah, is you, sa den lilla mannen.
– Hur är det?
– Good, Good! You good man?
– Som vanligt. Inget särskilt som händer.
– Nothing disturbs the peace.
– Tyvärr! sa Raul.
– You wanne have some, sa konstnären, skrattade, skrynklade ihop ansiktet och gav ifrån sig några torra läten från näsan.
– Vi sitter uppe hos mig och skulle behöva lite.
– Aha, so you smoke again, man! You know, the body produce drugs, you know. So you don’t need drugs.
Han skrattade igen på samma sätt. Raul log.
– Min kropp fungerar inte hundra procent i så fall.
– Okej man, take this, sa han och gav Raul ett ihopvikt papperslapp.
–Hur mycket blir det?
– When I don’t have I ask you.
– Thanks man! See you around.
Raul sprang tillbaka upp för trapporna. Han satte sig i mörkert med en tidning i knäet. Ett svagt saxofonskri hördes inifrån lägenheten där dörren stod på glänt.
– Tänk om någon kommer, oroade sig Leila.
– Vem skulle komma hit upp nu? I trappan här bredvid bor det en kille som kommer hem klockan åtta varje dag och som jag brukar köpa gräs av. Snubben precis nedanför brukar festa i flera dagar i rad. Vad tror att han går på? Tjejen under är flata och alla hennes kompisar är deprimerade och går på knark.
– Dina ögon är så vackra när dem ler, sa hon.
– Får jag berätta något? sa han.Vad gör du? sa hon.
– Ska bara ringa ett samtal? sa han. Det här ger ju bara mersmak.
- Du ska alltid överdriva, sa hon men han hade redan luren mot örat.
- Hur e läget mannen? Det är Raul… Var är du nånstans…? Du kan inte komma förbi…? Två minuter. Jag har skorna på mig… Okej, vi ses.
– Jag kommer om fem minuter okej? sa han till henne.