Han skyndade sig ner för trapporna och ut på gatan. Det hade börjat regna ordentligt. Vinden slog regnet i ansiktet på honom.
En svart van rundade hörnet vid mattaffären och stannade precis framför honom. Raul öppnade dörren och satte sig i framsätet. Killen pratade mobil, nickade till Raul och började köra sakta fram.

– Pitchca ti matrina! sa han när han lagt på.
– Har du problem med bruden?
– Ah, jag sa till henne. Du vet. Man måste respektera varandra, du vet. Jag har sagt till henne att jag inte gillar visa saker. Man kan dra på visa gränser. Man är ju människor, eller hur? Det måste finnas lite, du vet, och ta på. Men det finns också en gräns och den går här. Han hackade sin hand med den andra. – Efter det, det går inte.
– E hon svensk?
– Ja, hon e.
– Det kan alltid vara lite svårt mellan…
– Det är alltid svårt. Man kan inte skylla på det eller det. Man måste vara öppen. Någon gång måste man ändå bestämma sig.
– Vadå bestämma?
– Skit i det mannen. Du vet vad som har hänt?
– Ni vet, han Nino som hängde med Ismael och dina andra polare. Han blev skjuten precis.
– Han med tjugokilos halsbandet.
– Ja, han.
– Du flippar?
– Två skott i huvudet!
– Två skott huvudet! Du flippar med mig? E han död.
– Nej, han verka ha överlevt de första timmarna.
– Men vet du inte varför?
– Jag vet inte mannen. Jag fick reda på det precis, förmodligen har han inte varit helt rättvis nånstans.
– Han skulle börja skärpa sig och hade barn på väg.
– Jag vet. Jag träffade han häromdagen hos Amir.
*
Nino reste sig upp en bit för att hälsa. Det var en stor vältränad snubbe. Han huve nästan gick ihop med kroppen.
– Det var ett tag sedan, sa Raul till Nino.
– Det var inte går, sa Nino med ett lätt trevligt leende.
– Ta en stol från köket, sa Ismael.
Han gick ut i köket, tog en stol och slog sig ner brevid Nino.
TV:n stod på en back. Rummet var möblerat med en soffa, en fåtölj och ett litet, fyrkantigt nattbordsaktigt bord. På väggen hängde ett inrammat porträtt på Bob Marley. På en av de andra väggarna hängde olika porträtt på en liten baby. Som vardagsrumsbord hade han ett litet nattduksbordsliknande grej.
Man såg tydligt ut genom de neddragna persiennerna. Kyrkklockans vita urtavla kontrasterades av de svarta romerska siffrorna, tjocka visarna.
– Hur är läget? frågade Raul Nino.
– Det är som vanligt, sa han hjärtligt. Du då?
– Det är rätt så mycket som vanligt här också, sa Raul med samma ton.
– Kolla som dom köttar han! sa Ismael plötsligt med inlevelse och nickade mot teven. De är fittor dom! Kolla åtta poliser med hjälm och batong på en snubbe.
– De ser ut som uppjagade hundar, sa Raul.
– Varför tror du dem sprängde den bilen i hamnen mot dem två poliserna? sa snubben.
– Sånt händer ändå inte här, sa Raul.
– Det är här i Sverige alltså, sa Ismael.
– Du skojar?
– Det är klart vad trodde du? sa snubben. Förra året tog dem min brorsa och spöade skiten ur honom. Dem hade gått förbi en affär där någon precis krossat rutan, så dem blev rädda och började kuta därifrån. Precis då kom polisen så klart. De tog honom och bara köttade honom. De tog inte ens in honom på polisstationen, förstår du? Vi tog bilder på det och så, men vem fan ska man gå med det till.
– Man kan gå till JO, sa Raul.
– Vad?
– Justitieombudsmannen!
– Du menar internutredning och sånt. Det är bullshit alltihop. De kan ta en spöa en och kasta ut en på Spillepengen. Fråga Ime.
– Vadå för nått? frågade Raul.
– Har inte Ismael berättat? sa Nino.
– Det var länge sedan, sa Ismael.
– …om när du satt i häktet? frågade Raul. Jag har aldrig hört några detaljer.
– Jag kommer faktiskt inte ihåg hur vi blev tagna, började Ismael. Vi hade tagit rippar, du vet. Och man gör fuckt up saker på rippar. Snuten sa att vi hade blivit tagna med bilsteron. Vi hade säkert gjort något sådant. De sa att vi hade krossat alla fönsterna på bilarna i en hel gata.
– Du kommer inte ihåg? sa Osman.
– Vi var totalt fuckt. Det var en sån riktig fuck–up–grej. Vi satt i förhör.
– Vilka ”vi”? undrade Raul.
– Jag tror du har träffat honom en gång. Sonny.
– Han sålde weed?
– Han sålde allt möjligt, han hade till och med horor.
– Fortsätt! sa Raul.
– Det var två snutar. Jag satt så här:
Ismael satte händerna bakom ryggen.
– Den ena skrek mig i örat så, och den andra slog mig så över ansiktet.
– Du flippar? utbrast Osman.
– Dem slog mig säger jag ju… Kallade mig neger jävel och sånt.
– Du flippar?
– Dom slog så:
Han visade en knyten näve.
– Och jag satt såhär hela tiden.
Han visade på nytt att han satt bakbunden.
– Kommer du ihåg hur de såg ut? undrade Raul.
– Det är klart att jag kommer ihåg hur de såg ut. Hade inte du kommit ihåg hur någon sätt ut om du stått framför dem i några timmar.
– Hur länge sen var det? frågade Raul upprörd.
– Det är väll fem år sen nu.
– Jag svär, någon gång kommer alla att få veta. På nått jävla sätt kommer alla att få veta, sa Raul.
– Men det var inte det sjukaste, sa Nino. Berätta det sjukaste!
– Att jag satt där i tre dagar utan att de anmälde det?
– Inte det! Det med gräset!
– Jag hade tjack och gräs på mig. De hittade tjacket, men de hittade aldrig gräset. Jag hade det i ett stort paket mellan benen, så du vet. Det syntes till och med. Det var på den tiden jag alltid hade mycket gräs. Så när jag skulle bli släppt och skulle få tillbaka mina grejer, så var det en brud som såg det på något sätt. Det syntes ju. Jag hade ju en stor bula här mellan benen. Så hon frågade: ”vad har du där?” och jag svarade: ”Jag är neger. Jag har stor kuk”, och så bara gick jag.
– Uh, fy fan! Övergrymt! skrattade Raul.
– Varför tror du att polisbilen i hamnen sprängdes? frågade snubben igen. Tror du att det bara var ett terror dåd sådär för att jävlas med polisen? Det var någon som var trött på få på käften.
– Jag tror att det har börjat regna, avbröt Raul, och åska till och med.
**
– Tror du han överlever? frågade Raul när han berättat klart.
– Det är bara spekulationer, men frågan är om man vill överleva två skott i huvudet.
– Ja, shit det är helt sjukt.
– Hur mycket ska du ha? sa föraren helt plötsligt.
– En släng.
Raul fick en liten brun bit i handflatan samtidigt som hundringen drogs från hans fingrar.
– Kan du droppa av mig vid Bagdad Livs?
Den gröna skyltplåten ”Bagdad livs” i vita bokstäver reflekterade två strålkastarljus som markerade fönsterna till andra våningen.
Raul blev avsläppt. Hörnet på andra sidan befann sig skuggan av ett träd. Utanför stod några män och samtalade högljutt. Dörren öppnades och ljudet sökte sig ut. Raul steg in på Bagdad Livs.
– Hejsan.
– Héj, svarade mannen som började ta in sakerna i affären.
– Var har ni krossade tomater.
– Krossade tomater? Där nere kompis.
– Okej. Han tog en burk tomater och äggen i kyldisken. Var ska jag sätta äggen? undrade han.
– I Påse.
– I Godispåsen?
– Godis– och äggpåse kompis.
Raul tog två ägg i godispåsen. Mjölken var slut.
– Det finns tysk mjölk, sa araben. Lång hållbarhet.
– Det är bra tack, sa Raul och tog en påse med arabiskttunnbröd på väg till kassan där en annan scen utspelade sig.
– Det är vad det kostar, sa araben bakom disken till en medelålders man. Två kronor. Du tog ju en.
– Jag måste smaka om jag ska köpa, sa mannen.
– Varje dag kommer du och tar ett fikon och ska smaka.
– Ai, fi fan! Ni komma hit. Fi fan! Svenskar gör inte så. Av dom får man smaka.
Han slet fram två kronor ur fickan.
– Jag ska aldrig mer handla här för fan.
– Handla inte!
– Fi fan, jag skiter i.
Mannen försvann. Araben bakom disken tittade efter honom på den svartvita bildskärmen där man såg honom gå ut från affären. Araben vände sig mot Raul.
– Hur e läget Raul? Det var längesen. Din bror var inne idag. Du inte komma ofta.
– Tycker du inte det? Jag tycker jag är här varje dag.
Mannen nickade och räknade:
– Fem, fyra, tolv. Tjugotre kronor! Något mera?
Raul tittade på baklavaplåtarna bréve disken och ner på mynten på den öppna handflatan.
– Det är bra, sa han.
38. – Var har du varit? frågade hon och satte näven mot höften och huvudet på sne.
– Tog det lång tid?
– Förtiofem minuter!
– Kom igen! Det tog högst en kvart! Hon tittade på honom med fast blick. Okej! Förlåt! Det lite längre tid än vad jag trodde och så… har jag handlat lite också.
– Du sa femminuter. Jag började bli orolig!
Han pussade henne på kinden.
– Du vet att jag blir orolig. Kan du inte åtminstonde ringa?
– Okej, förlåt! Kan du göra något med det här?
Han öppnade påsen för henne.
– Vad hade du förväntat att jag skulle göra med detta?
– Nått snabbt bara.
– Du handlar i en timme och kommer hem med detta?
Han tittade menande på henne.
– Har du något annat hemma?
Hon tittade igenom skafferiet och hittade en lök och en burk champinjoner. I kylskåpet låg en halv korv.
– Jag kan alltid göra något på detta, sa hon. Hur gammal är denna korven?
– De håller hur länge som helst. De är spansk korv. De ska egentligen hänga så ute, sa han och pekade upp mot taket.
– Är du säker?
– Vad är det för fråga? Det är klart att det är säkert. Det är jävla lyxkorv för helvete.
– Okej, ursäkta mig! Städar du undan medan jag gör maten? Det hade varit gott med lite bröd till maten.
– Jag köpte bröd.
Han diskade medan hon fräste löken i olivolja med en hel vitlök i.
– Är det mamma som har lärt det, eller?
– Jag har faktiskt läst det i den italienska kokboken.
– Okej, scusi .
Hon föste ner korven från skärbrädan med kniven. Emaljen runt pannan fläckades av den fräsande oljan.
De dukade i det stora rummet med en duk över skrivbordet som de skjutit mot mitten.
– Det blev mysigt,eller hur? sa hon och satte sig ner.
Taklampan var släckt. Ett skynke över skrivbordlampan dämpade ljuset bakom henne. På bordet mellan dom stod ett levande ljus som bildade en gloria kring hennes något tillbakalutade huvud. Stearinljuset reflekterades som en vit fläck i hennes ögon. Håret var uppsatt i en tjock svart bernardaknut så när som på några hårstrån som halkat ur knuten och lockat sig kring pannan och de små öronen. Hon hade fina vita tänder, höga kindben och runda bruna kinder. Det rödlysande linnet blottade små runda axlar, en fin hals, långa, smala armar och en djup urringning.
– Hm. Du är skit snygg, sa han och tog upp en bit av äggröran med brödet utan att släppa hennen med blicken. – …och de var jävligt gott också.
– Nu-she-jian .
39. – Vad skriver du för nått? frågade hon med nyfiken röst och satte sig på soffan.
– Jag får se på dig, sa han.
Hon sträckte på halsen.
– Jag får se! upprepade han.
– Vad vill du se?
– Jag vill se på dig. Ta av dig!
Hon tittade honom i ögonen, fuktade sina läppar och svalde. Han svalde.
– Ta av dig!
Hon skruvade försiktigt på axlarna, tittade ner så ögonfransarna gick ner som på en docka och tittade upp igen och höll fast honom med blicken. Hon tittade ner igen, korsade sina armar och drog långsamt av sig tröjan.
– Mer? viskade hon och tittade på honom med oskuldfulla flickögon.
– Mer! sa han.
Hon vände sig något åt sidan och drog tillbaka axlarna, spände ryggen i en båge och drog sakta upp behån över brösten som följde med, tills den hårda bröstvårtan blottades och det unga, fasta, bröstet föll och skakade på plats.
– Mer! sa han tyst.
– Mer? frågade hon.
– Mer!
Hon drog sig längre upp på soffan, knäppte upp de åtsittande jeansen och vaggandes tryckte hon av sig dem från höfterna. De mörka låren knottrade sig. Brösten rörde sig mot hakan när hon drog efter andan. De vita trosorna spände över vulvan och hade glidit in mellan hennes läppar.
Han tittade på henne.
– Jag får se allt, viskade han.
– Allt?
Han nickade sakta flera gånger och fortsatte följa hennes rörelser med huvudet. Hon drog ihop benen och smekte av sig de små trosorna, samtidigt som hon lutade sig tillbaka.
– Jag får se! sa han igen.
Hon tittade på honom och drog upp ena benet smekandes det andra, avslöjade insidan av sina lår och, slutligen öppnade hon sig helt för honom.
Han bara titta på henne. En pärla strilade fram ur hennes blygd. Han tog två steg fram, la sig på knä och smakade hennes kön. Hon stönade. Han tog tag runt hennes stjärt, åt ur henne, stack tungan i henne.
- Pulla mig! sa hon.
Hon stönade, tog tag i hans huvud, drog i hans öron hans huvud mot sig.
– Knulla mig! Knulla mig nu!
Han gick upp över henne. Hon särade med fötterna i luften, han sjönk in mellan hennes lår och hennes ben föll ner på hans rygg. Han letade efter hennes mun, bet på hennes läppar och fyllde sin händer med hennes hår. Hon slickade på hans bröst. Tog tag i sitt bröst och sög på det.
– Ditt jävla djur, viskade hon med hes röst i hans öra. Fy fan! Knulla mig. Knulla mig bara! Kötta min fitta ditt jävla djur. Ditt satans jävla djur.
Hon skrek. Han lyfte upp hennes ben på sina axlar och stötte i henne, drog i hennes hår. Hon höll om hans rygg, runt skinkorna, runt benen, tills hon plötsligt sänkte rösten och viskade:
– Så ja, så ja, bara kom i mig, kom i mig.
Han föll ihop över henne med tunga, djupa andetag.