43. De gick med brisen i ansiktet. Polissirener hördes mellan gatorna.
– Kolla som han ser ut nu, sa Osman. Värsta skjortan, perfekt till jeansen och skorna. Jag kommer ihåg för tre år sedan när du hade den mörkblå skugghuggarmössan med såna stora öronlappar, sa Osman. Kommer du ihåg den? Snubben brydde sig inte ett skit.
– Fattar du!
– En flickvän kan göra bra saker med en snubbe. Du borde klä dig så lite oftare, sa Osman.
– Ska vi ner till Lilla Torg?
– Whatever man. Vi bara går så ser vi var vi hamnar, snackade Osman.
De rundade Chokladfabriken bort från de röda tegelstenshusen på Möllan.
– Det var den här lokalen Amir ville köpa , sa Raul.
De skrattade.
– Han är otrolig, sa Osman.
– Som den idén med att hyra en lägenhet, gräva ut parketten och fylla den med jord. Och när man kommer med några lika korkade invändningar, så har han de där grymma svaren. Som när jag sa att fukten skulle börja komma ner till grannarna, han där bara: ”det är lugnt, det är bara till sätta plastpåsar i mellan.” …fast jag tror faktiskt att han hade lyckats bra om han verkligen gjorde något, sa Raul.
– Det klart att han hade lyckats. Det är ingen snack om det. Vi borde göra något tillsammans.
– Som vad? frågade Raul.
– Hyra en lokal. Kanske inte just den här så klart. Vi hade kunnat ha en studio där. Ni kunde hålla på med er musik, vi hade kunnat starta en tidning, designa kläder. Allting i samma lokal. Så hade vi kunnat filma och…
– …och sätta upp en kamera på toaletten, sa Raul.
– Men ärligt talat! Tänk all den tiden som vi spenderar med varandra. Tänk om vi hade gjort något under tiden.
– Det är bara till att göra det om man vill, som sagt.
– Vill man göra det så får man ta ett beslut, utforma en strategi. Klara mål. Det räcker inte med att bara ha en vision. Har man inte en plan så kommer man aldrig någonstans.
– Vi har ju en del av teorin klar i alla fall.
I ljuset av en gatulampa stod en kvinna.
– Kolla in den röven, utropade Osman. What’s up!?
– Säg nåt till henne då!
– Det går inte att macka på svenska, invände Osman.
– Säg att du diggar hennes ass, sådär bara rakt av: Jag diggar din röv, bejbi!
– Det är engelska.
– Säg: jag älskar din röv. Jag kommer kötta den så du bara skriker som… som en…
– Som en vad?
– Vad fan vet jag. Skriker som fan bara!
– Där stack hon. Du missade du chansen.
De korsade staden, gick under bron över Föreningsgatan och vidare genom cykelallén mot P-huset Anna. Gatuljuset där var rött. En taxi körde bort från dem. Gatuljuset skiftade till gul och sedan grönt. Ljudet av steg hördes bakom dom. En ensamma cyklande kom vid kanalen. De gick förbi den stora senblocksstatyn vid parken och gick över övergångsstället mot Gustav .
– Taxi! Taxi!
– De e bra tack.
Slutligen gick de över gågatan och var snart vid Lilla Torg.
– Ska vi gå in där borta vid den kvinnliga vakten, sa Osman.
De stannade en stund vid ingången till Victors för att blicka efter en ledig. Brudarna försökte se självklara ut med en drink i ena handen och en cigarett i den andra. Vinglande och högklackade tittade de ner på urringningen och rättade till. “Det sitter bra.” Snubbarna cirkulerade och alla såg mest uttråkade ut.
Raul satte sig ner och följde långa vader, kvinnolår, en hög slits och en pendlande spänd kjol. Osman tryckte sig fram i riktning mot baren, visade två fingrar i luften och kom tillbaka till Raul som satt tänkandes med ett finger över munnen. De tittade sig omkring utan att prata med varandra, lutade sig tillbaka, fram igen, tog några jordnötter och sippade på bärsen.
– Hur mycket blir det för bärsen? frågade Raul.
– Jag fick dem. Vi gick i samma klass i gymnasiet. Han förvånade mig lite faktiskt.
– Hon där vill knulla, avbröt Raul.
– Utan tvekan, men inte dig, sa han och smuttade på ölen.
De satt kvar tills servitrisen tog bort ölglasen och påminde om att de höll på att stänga.
– Vi är på väg, sa Osman artigt och riktade på nytt uppmärksamheten mot Raul.
– Är det riktig ånger som du känner? frågade Raul.
– Det är så som jag känner, svarade Osman.
– Men du framställer dig själv som ett riktigt svin, men känner du verkligen att du är det?
– Jag känner så. Jag försöker inte framställa mig själv på något särskilt sätt, sa Osman.
– Jag vet inte om det är en synd att vara otrogen. Kanske är det bara ett bevis på att något inte är rätt, kanske inte ens det. Alla har ju varit det i någon mening.
– Vadå ”alla har varit det i någon mening”?
– Var går gränsen för otrohet. Om din brud drömmer om att hon knullar din bästa kompis eller hon knullar en främling. Är hon otrogen då? Eller när hon sneglar på din bästa kompis som hon vet att hon kåtar upp. Hon vet att hon är betraktad, du sitter bredvid och hon försöker se attraktiv ut för din polare.
Osman tänkte, visste inte vad han skulle svara.
– Fuckit, fortsatte Raul. Vad jag menar är, om du ser det som något fuckt up som du gjort nu, för att du är ung eller… Skit i samma! Om du verkligen menar vad du säger kommer du att sluta nu. Annars kommer du att fortsätta och i så fall är det bara fyllesnack. Och vilket fall som helst är du ett svin.
– Jag pallar inte snacka om sånt här ärligt talat, sa Osman som inte verkat lyssna på de sista orden. Det låter jävligt fuckt upp det du säger. Det är inte lönt att tänka på sånt. Då skulle man bli galen.
– Du blir galen i vilket fall. Förr eller senare. Du får ångest eller hur? Ungefär som att se American Beauty. Ren jävla ångest. Så är det ju. Hon lär känna dig, vet vad som sårar dig och så bustar hon det när du minst behöver höra det.
– Det är bara till att ge henne en smäll, sa Osman.
De skrattade som fan.
– Men ärligt talat, utbrast Raul. Detta är överkurs. Detta är sånt som man inte säger till någon, ungefär som sån kunskap som munkarna höll dolt i klostren för att folk inte skulle kunna hantera det. Folk skulle bara missbruka det.
– Vad?
– Ibland måste man bara ge sin tjej en riktigt jävla lavett så att hon fattar. Fattar du vad jag menar? Riktigt bara: pang bitch, nu har du gått för långt.
De skrattade som fan.
– Du är sjuk Raul, vet du det?
– Riktigt sjuk också.
– Raul, de är du som är ett svin. Du hatar alla, eller hur? Du tycker jag är patetisk som fan? Erkänn!
– Det är kanske sant, men du vet att jag utgår från mig själv.
– Ödmjukt sagt! Jag vet att du innerst inne diggar dig själv som fan. Det syns långa vägar din självtillräcklige fan. Är det så jävla rättfärdigt att digga sig själv så jävla mycket?
De skrattade.
– Det är som Amir säger. Du sitter där och iakttar alla. Du ser jävligt lugn ut, men jag vet vad du tänker. Du kan inte lura mig…
Raul log och reste sig upp.
– Så vad händer nu? Osman och reste sig samtidigt.
– Jag vet vad vi gör, sa Raul. Och nu gör vi som jag säger, okej? Vi ringer Arvid och så kritar vi. Vi skriver upp det på mig. Det är inget snack om saken.
– Okej, om det inte är något snack om saken, så är det inget snack om saken.
– Ring han på mobilen. Han kanske till och med är i närheten.
– Jag kan inte ringa. Jag är redan skyldig honom cash.
– Va fan! Säg att du betalar sedan. Va fan! Jag ringer. Ge hit mobilen!
Raul ringde:
– Läget mannen? Vad händer? Okej. …Jag behöver besöka apoteket, men jag har inga pengar. …Ja. …Några dagar bara. …Hipp. …Fem minuter.
– Hipp. Fem minuter, sa Raul.
– Hipp? Vad fan händer där.
– Jag vet i fan. Knes är vad som händer där.
– Ska vi ta det eller det hållet? Han pekade mot gågatan eller Stortorget.
– Vi tar det och så köper vi lite rizzla där, sa Osman och pekade mot torget.
– Jag har, sa Raul slog handen mot fickan och började gå mot det hållet som Osman pekade ut.
Taxibilarna stod i kö på de färgade gatustenarna som gick runt torget. De gick in gränden mot tingsrätten.
– Ska vi röka den sista nu, eller ska vi vänta? sa Raul.
– Det är väl lika bra att sätta igång nu.
– Meckaren tänder.
– Tänd’en du!
Raul fyrade upp den gåendes genom gränden. De stannade till i bortre ändan av gången under en gatulampa. En gatuskyllt i blå emalj med vita kanter och bokstäver syntes i ljuset på den putsade sönderfallna fasaden.
– Någon borde dokumentera detta eller hur? sa Raul.
– Det vore synd annars, svarade Osman som sög i sig det sisa av stickan, kollade på stumpen, vred handen fram och tillbaka och kastade den.
– Vi ska möta han nu, sa Osman.
– Blev du stukad? undrade Raul.
– Sådär.
– Jag blev överstenad.
– Det är bra.
De gick fram på Kalendergatan. Musiken hördes ut på gatan. Volymen ökade och avtog igen medan de gick. En bekant figur närmade sig på gatan.
– Jag tyckte det var ni. Det är bara riktiga luffare som ser ut så.
– Kolla vem som kommer där. Läget mannen?
– Läget fittor?
– Var är bruden? frågade Raul.
– Vilken brud? Jag har ingen brud?
– Hunden!
– Hon är hemma och vaktar den från såna som ni.
– Det är nog bäst.
– Vad händer ikväll? sa Osman.
– Vi ska bara in här på Hipp. Lorenz, Diego och alla de andra är också där.
– Där e bull som fan!
– Det är där brudarna finns. Fitta, fitta, fitta, väste han, gav ifrån sig ett torrt skratt och försvann bort.
– Sicka snubbar man känner, eller hur? sa Raul. Osman svarade inte. Han tittade mot ingången där det bildats en skränande kö.
- Vad ska vi nu? Ska vi sticka hem eller? undrade Raul.
– Ska vi inte in på Hipp?
– Jag pallar verkligen inte. Jag har ingen cash, plus att jag inte pallar träffa några dumma fittor. Vi kan sticka till Panora om du vill. Bara kolla läget. Osman tittade på honom. Det var du som ville sticka ut, sa Raul.
– Där är jävligt litet och trångt.
– Jag är så jävla stenad att jag gärna hade hört lite fet musik, istället för den skiten här.
– Kommer du ihåg sist vi var där. Det var ett år sen typ, sa Osman.
– Det var nästan två år sen nu. Tiden går.
– Du hade precis träffat Leila, började Osman. Det var en kväll som denna. Vi satt hemma hos dig i din gamla lägenhet. Kommer du ihåg det? Jag, du och hon. Så vi bara stack ut. Först drog vi förbi Möllan och tog varsitt glass stående på den krogen i hörnet där du bor nu. Sen stack vi ner mot Panora. Vi satt där på trappan till Carolikyrkan.
*
Det var en stjärnklar kväll. Ljuset reflekterades mot kristallerna i luften. En tändsticka sprakade till. Osman tog några djupa bloss och passade den vidare.
– Ser du den gallerian där? Där har min brorsa haft en utställning, sa Raul.
– Så din brorsa har haft utställning där? frågade hon. Är han konstnär?
– Konstnär? upprepade Raul innan han riktade uppmärksamheten mot jointen och sa:
– Efter det här blir det hit–hit–pass. Eller?
– Vi kör Puff–puff–give. Hit–hit–pass kan vara hur som helst, puff–puff–give är bara så här… Osman visade mot fingrarna hur man tog två snabba bloss. Raul tog några bloss och skulle passa den tillbaka till Osman.
– Ska inte hon ta några hits? tyckte Osman och nickade mot Leila.
– Kom igen!
– Comm’on man, du kan inte ta den upplevelsen ifrån henne att komma in där med dig, high n’ shit!
Raul tittade på Osman och passade jointen till Leila.
De började röra sig mot medeltidsgränden. Ljuset fördelade sig som ett spektrum i magiska skiftningar. Motorljud, tutningar och skrik hördes som om de komm från andra sidan stan. Ett billjus flimrade förbi. Korsvirkeshusen vid den stenbelagda gränden avtecknades mot månhimmeln. Längre ner i gränden kom folk ut och in i från en liten entré. En bas började höras tydligare och tydligare.
– Godkväll, vaksamade vakten.
– Godkväll, svara de.
De betalade och stämplades i handleden. En smal trappa skruvade sig ner i källarlokalen. De nickade sig ner för trappstegen och omslöts av ljudet och varm svettfuktig luft. Det var packat med folk som dansade, slog händerna mot det låga taket, vaggade med höfterna, skakade brösten, axlarna viftade med en ölflaskor. Några stod i hörnen och nickade.
Bartendern stod tillbakalutad mot disken med blicken på golvet. Raul satte sig ner i en grön fåtölj. Leila och Osman fortsatte mot golvet. Blickarna var på henne. Röken som färgades av lamporna lindade sig runt henne och hon försvann. Osman flöt med och gick med armarna utsträckta och knäppandes med fingrarna gick han fram med överkroppen liksom vilande över höften.
Nån gick fram till Raul, hälsade, sa något och nickade. Raul nickade, log och nickade adjö. Scenariet upprepades med en kvinna. Leila tittade och mötte Rauls blick i ett ögonblick. Kvinnan viskade något med läpparna mot hans öra och drog sig tillbaka strykandes honom med handen över kinden. Han följde henne med blicken för på nytt mötta Leilas blick som fortsatte dansa med blicken fäst på honom. Hon tittade ut mot sina händer, spelade med fingrarna och rullade med höfterna. Han tittade på henne tills hon försvann igen.
Plötsligt avbröts musiken: Are you ready for this shit, this over the head shit. De slutades dansa. Uppmärksamheten vändes mot en vrå av lokalen.
Snubben som gått fram till honom stod med en mikrofon i näven och peppade sig själv. Han improviserade några verser, kickade några klichéer, viftade med händerna i luften, lade ner micken och fick sedan sina daps från sina kompisar.
– Vad snacka den snubben om, skrek Raul i Osmans öra.
– Jag vet i fan. Jag hörde inte ett piss av vad han sa. Han låter jävligt wack .
– Jag är säker på att han sa ”foxy” och tittade på Leila, sa Raul.
– Kom igen!
– Jag svär!
– Du är nojad. Snubben har ingen kontroll. Vet du vem det är, eller?
Raul nickade till svar.
Plötsligt kommer snubben som rappat fram.
– Fet musik, eller?
Raul nickade.
Det kan inte vara någon tillfällighet att han gick fram nu.
– Ska ni inte kicka några verser? undrade snubben.
Raul log tillbaka.
Vad fan skulle jag le till den idioten för.
Snubben nickade. Raul nickade och Osman som inte hörde något nickade också när han vände sig för att gå. Innan han försvann nickade han ett leende mot Leila.
– Vad snacka han om? frågade Osman.
– Han den snubben bör passa sig jävligt mycket.
– Vad sa han?
– Han undrade om vi skulle rappa.
– Ska du inte visa honom? sa Osman kaxigt.
– Sluta! Va´ fan tror du? Han är bara en fitta.
– Känner du dig inte bekväm så fuck’it, men ändå!
– Han försökte dissa mig eller hur? skrek han i Osmans öra. Osman höjde på ögonbrynen, vred på munnen och nickade.
– Jag borde gå upp, eller hur?
Osman gjorde samma min igen.
Killen hade förberett sig för att köra ett set till. Han stod och tittade ut över lokalen med mikrofonen i handen som om han ägde den. Raul tittade på honom med spända ögon. Plötsligt slingrade han sig fram genom golvet mot deejayn och snubben som hade börjat stöta ut sin rap. Snubben vevade, pekade och markerade självsäkert. Raul väntade tills han såg att killens flyt började dala och vinkade till sig mikrofonen. Han fick den, vägde den i handen och förde den mot munnen.
– Nu ska vi se om denna skiten funkar.
Raul väntade in deejayn som med hörlurarna klämda mellan örat och axlen smekte fram ett nytt beat. Raul började fäkta, slog några korta slag som för att känna på motståndaren och attackerade sedan häftigt.
Osman såg furier komma ur högtalarna och cirkulera ovanför åskådarnas huvuden. De skrattade innan några försvann in i åskådarnas öron medan andra ställde sig med sina sköldar runt Raul och stötte tillbaka närmast de stående. Raul såg tillfället och tog några steg fram för att komma närmare monstret.
Han avslutade abrupt, tog tag i toppen på svärdskidan och föste ner vapnet med en snabb rörelse. Han svepte med blicken över de närmast stående och torkade svetten med ärmen.
Den förkrympte killen tog mikrofonen på nytt, men striden var över. Raul stod över honom och hjälpte honom att pusha fram hans rap. Gesten var avvärjande. Takten gick allt långsammare, orden kom allt långsammare. Raul tittade ner på honom, uppmuntrade honom, men det var bara ett spel. Raul erbjöds micken på nytt, men avböjde bestämt. Det var slut. Istället klappade han med händerna över huvudet och drog sig tillbaka genom åskådarna samma väg han kommit.
På ett ögonblick började alla dansa på nytt som om ingenting hänt. Varken Leila eller Osman verkade ha tagit notis om händelsen. De stod bredvid utgången och torkade svetten. Raul såg sig i ögonvrån, kände blicken i ryggen men ignorerade händelsen som en obetydlig parantes. En ölflaska sträcktes fram mot honom, han tittade patten den kom från, och tog några klunkar.
– Vi går, sa Osman.
De gick upp för den lilla spiral trappan och de upphäftade affischerna följde dem hela vägen upp.
– Tack för ikväll.
– Välkomna tillbaks.
Bakom dom blev den glas-sling-belysta-silhuetten för Bio i stora bokstäver allt mer diffus.
– Du döda honom, fattar du? Du döda honom!
**
Natten var fortfarande iskall. Månen lyste vit mellan husen. Ljuset från brodekorationen färgde luften svagt neonblå.
– Du kommer ihåg, sa Raul.
– Det är fan klart att jag kommer ihåg.