46. – Vem fan är det såhär dags? Raul reser sig upp för att gå och öppna. De var mörkt i rummet.
– Nä, skit i det. Det bara några av luffarna som tror dom ska få röka gratis.
De kröp fram till fönstert och tittade ut bakom gardinerna.
– Ser du vem det är? frågade Raul.
Amir kollade ut genom det fönstert i sovrummet. Till sist gick han och öppnade ytterdörren för att se vem det var. En snubbe stod och ringde på alla dörrklockorna på andra sidan porten.
– Öppna till han! viskropade Raul.
– Det finns väl någon anledning till att ingen har öppnat.
Amir stängde dörren och gick och satte sig på soffan.
Det fortsatte att ringa.
– Ska jag gå ut och säga till han? sa Raul.
– Gå!
Raul gick ut i strumplästen.
– Ärligt talat vad är det du håller på med? Vet du vad klockan är?
Killen sluddrade något och trängde sig förbi.
– Bor du här, eller?
Killen fortsatte sluddra och gick runt och letade efter något. Raul gick in igen.
– Släppte du in han?
– Vad fan skulle jag göra?
– Det finns väl en anledning till att ingen släpper in han?
– Det är väl inte vårt problem?
Det kom ljud från gården.
– Vad håller snubben med? Ska du gå ut och säga till han?
Plötsligt ringde det på dörrklockan. De såg förvånade på varandra. Amir gick och öppnade. En spinkig kille med tunt slitet långt hår, lila skjorta, vita shorts och knäskålar tjockare än låren sa:
– Är det din kompis som står där ute?
– Nej! svarade Amir och började gå mot den andra snubben som gått ut igen och börjat ringa på alla dörrklockor.
– Bor du här eller? frågade Amir. Fattar du inte att du väcker alla grannar? Stick nu! Du får tio sekunder på dig att sticka annars slår jag skiten ur dig.
– Det är lugnt, jag ska gå sa den berusade räddarrogante snubben.
– Säg förlåt och stick!
– Förlåt! Jag ska sticka.
– Och kommer du tillbaka hit så slår jag ihjäl dig, fattar du?
– Du väcker min sjuttioåriga mamma som ligger och sover, sa den tanige killen.
Plötsligt ringde det i fyllots mobil.
– Jag står utanför dig nu, hann snubben säga innan Amir tog luren ifrån honom.
– Vilken gata bor du på? Vad? Din kompis står på Kristianstadsgatan. Om han inte har stuckit härifrån om en trettio sekunder så slår jag ihjäl honom.
– Jag ska sticka, sa snubben och började genast gå. Den tanige killen log fånigt.
– Tack för hjälpen. Jag tänkte slå han med den här kedjan, men jag ville veta om det var din kompis först, sa killen och visade upp en cykelkedja som var fäst på en käpp.

47. De hade tagit fram schacket och Amir förberedde en vattenpipa då det knackade på dörren. Ranglet stod i dörren och log fånigt igen.
– Kom in, sa Amir.
De började spela samtidigt som ranglet pratade om den nyss skedda händelsen och skrattade torrt. Raul koncentrerade sig. Killen gav råd.
– Flytta den dit och schack, sa han.
– Då gör han bara så, svarade Amir.
– Okej, får jag bara ge dig ett råd, sa han till Raul och visade.
– Detta är ett bättre drag, sa Raul och gjorde sitt drag.
– När jag är i Frankrike brukar jag sitta och kolla när de spelar schack, sa killen. Det är jätte roligt. Spännande.
Raul svarade kort “ja”. Killen fortsatte snacka. Ibland svarade de. Till slut tog partiet slut. Raul förlorade.
– Under normala omständigheter så hade jag kanske förlorat, sa Amir.
– Det är väl rätt så normalt nu? svarade Raul.
– Vill ni ha lite vin? frågade killen.
– Jag ska gå hem nu, sa Raul och gick ut i hallen för att ta på sig skorna. Killen sa någonting i stil med att då fick han väl också gå hem. Han tackade för sig och sa att han hade haft en trevlig stund.
– Vilken snubbe! sa Raul.
Det stod på trappan. Amir lutade sig med ena handen mot det korta trappräcket.
– Jag tror att han har drabbats av någon plötslig depression. Han börjar komma hit rätt så ofta.
– Konstigt folk det finns här omkring.
– Fattar du? utropade Amir. Häromdagen stod det en snubbe här och skrek. Jag stod därute, han och pekade ut mot gatan, så tittade det ut en äldre dam och sa något och han bara: håll käften jävla kärring. Det var mitt i natten. Det var inte snällt sagt, sa jag. Jag skiter i den jävla kärringen. Jag ska döda henne fattar du, sa snubben. Men ska du sticka hem och skriva nu, sa Amir.
– Jag får väl göra det, antar jag.
– Vänta lite. Amir gick tillbaka in i lägenheten. Ta detta. Jag måste sätta mig på dass, men du kan bara ta detta inne i köket i lugn och ro. Dela det ordentligt.
Amir gick in på dass. Raul satt i mörkret i köket och hakade den vita klumpen till en lina. Efter en stund öppnade Raul dassdörren.
– Amir! Vi ses, tack så mycket.
– Sov gott, sa Amir.
– Sov gott, svarade Raul och gled ut från lägenheten.
Gatuporten slog igen bakom honom. Det småregnade. Dimman låg som rök över gatan. I ljuset av det rödgula gatubelysningen pickade svarta kråkor mot asfalten.
– Jag kan öppna till dig, sade han till en kvinna när han kommit fram till sin port.
– Oh, tack så mycket.
– Ingen orsak.
Hon hade en ros och ett cigarett paket i handen. De gick igenom den mörka gången in till gården.
– Jag tror inte där är öppet heller, sa Raul.
Hon tittade misstänksamt på honom.
– Prova ska du få se, sa han.
Hon provade och han gick fram för att öppna och frågade:
– Bor du här…
– Nej!
– …eller något liknande?
– Något sådant, ja.
– Okej, sa han samtidigt som hon sa hej då!

Förmörkelse
46. Han följde henne svängande höfter med ett halvslutet öga. Mellan de äppelformade skinkorna svällde hennes blygd fortfarande efter att de knullat. Hennes spindelarmar hängde längs med kroppen.
– Du ska inte gå upp då?
– Nhh, ljudade han och tog kudden över huvet.
- Kan vi inte bara käka frukost tillsammans?
– Bebis, jag gick och la mig så jävla sent…
– Jag går och köper, så kan du fortsätta sova en stund till, sen så äter vi så fortsätter du sova sen. Okej?
- Bebis, sa han mer för att inte bara inte säga nått.
- Hör du?
– Hm.
- Men jag lagar mat sen sticker jag!?
Hon stod tyst en stund.
– Du är ett svin, vet du det? Hon vickade med höfterna tills jeansen var över baken. Brösten gungade. Du kan inte ens möta mig halvvägs! Du är så jävla upptagen av dig själv att du inte fattar ett jävla piss. Hör du, eller?
Hon gjorde en kort paus till.
– Vet du vad en kvinna vill ha? Fattar du inte ett jävla piss? Är du så jävla korkad att du inte fattar att jag bara vill ha lite kärlek. Du kan väl i alla fall möta mig på halva vägen. Men du är så jävla upptagen av dig själv att du inte fattar ett jävla piss. Måste du vara en sån jävla idiot. Du kommer att ångra dig, fattar du det?
– Bebis, vi pratar sen okej, sa han.
– Far åt helvete!
Hon hade tagit på sig stövlarna. Han öppnade ögonen och tittade på hennes gungande bröst.
– Ses vi ikväll? frågade hon och fortsatte klä på sig med ryggen mot honom.
– Jag vet inte.
– Vadå vet inte?
– Borde inte du plugga?
– Jag vet vad jag gör, okej?
Hon fortsatte:
– Du ska träffa dina jävla polare, ikväll va?
– Ärligt talat, vem fan tror du att du snackar med? Har inte din farsa lärt dig hur man beter sig, eller?
– Snacka inte om min farsa.
– Han skiter i vilket, eller hur? Om han låter dig vara här så…
– Han vet inte att jag är här okej! Och du ska bara hålla käften din jävla skitstövel. Hur fan kan du säga så din jävla… Du ska vara glad att jag träffar dig överhuvudtaget. Kolla som här ser ut och så ligger du bara där som en jävla luffare och sover hela dagen. Sen går du upp och sticker raka vägen till dina jävla luffarkompisar.
– Håll käften!
– Skaffa ett jobb!
– Håller du inte käften så får du på käften.
– Ge mig på käften då! Ge mig på käften om du vågar. Du är så jävla feg att du inte ens vågar ge mig på käften.
– Stick! Stick jävligt snabbt innan jag kastar ut dig! Jag är jävligt trött på såna jävla småfittor som du.
– Är du en man, eller?
– Du är en hora som din morsa.
– Ta det inte dit, okej!
– Sticka om det inte passar.
– Tror du att du gör mig någon jävla tjänst eller?
Han svarade inte.
– Du är ett svin, vet du det? Vet du det, eller? Hur kan du behandla mig så. Jag fattar inte att jag stannar. Hade jag inte tyckt om dig så jävla mycket så hade jag aldrig stannat.
– Håll käften och stick innan jag kastar ut dig genom fönstert.
– Du är så jävla löjlig, vet du det? Du är fan som ett litet jävla barn.
– Varför kan du aldrig göra ett piss för mig. Du kan göra saker för dina jävla kompisar, men du kan inte göra ett piss för dom som tycker om dig.
Han bara tittade på henne.
– Lyssnar du, eller?
– Ärligt talat jag bryr mig inte, svarade han.
– Du får fantamej bry dig, fattar du det? Varför ber du mig komma hit?
– Jag bad dig inte komma hit.
– Men varför sa du att jag skulle komma hit?
– Det var du som ville komma.
– Du är ett sånt jävla svin, fattar du? Du bara ligger där som en jävla förlorare och tycker synd om dig själv. Du tror att du är smart för alla dina kompisar är såna jävla nollor.
– Stick, sa han. Var snäll och stick hem.
Han hade rest sig upp för att liksom få bort henne ur lägenheten.
– Du är precis som din farsa! Du kommer aldrig att förändras, du kommer alltid vara så.
– Vad sa du? Hans röst blev stenhård.
– Jag sa att du är som din farsa, fortsatte hon i samma ton men redan innan hon hunnit avsluta mening flög hans hand genom luften och träffade henne med flatan över ansiktet.
– Säg det en gång till! sa han.
Hon sa inget.
– Säg något om min farsa igen! skrek han. Säg något om någon i min familj igen!
– Nej, sa hon.
– Jag mördar dig, fattar du!?
– Du behöver inte säga så, sa hon.
– Stick nu! sa han likgiltigt.
– Kan du inte vara lite lugn, sa Leila.
– Jag är lugnt. Kan du inte fatta så jävla lugn jag är. J a g är lugn. Det är d u som gör mig så jävla förbannad.
Leila gjorde en rörelse för att liksom lugna honom, som man brukar lugna rasande barn.
– Du fattar inte, eller hur? Är det så jävla svårt att fatta vad jag vill.
Han la sig ner i sängen igen.
– Se inte ner på mig för att jag stannar. Det är för att jag tycker om dig så mycket.
– Jag vill bara bli lämnad ifred. Det är allt. Jag får spel på all jävla folk som försöker komma in i mitt huvud.
– Du är sjuk, vet du det? Du borde för fan prata med en psykolog.
– Snälla! Jag ber dig att hålla käften!
– Du borde skämmas. Jag fattar inte hur du kan vara så smart till visa saker med när det kommer till livet så är du så jävla korkad. Jag vill ju bara hjälpa dig. Jag ser ju att du inte mår bra.
– Det hjälper inte mig ett skit att du hela tiden försöker komma in i min hjärna, fattar du inte det? Tror du att jag kommer att ändra mig bara för att du håller på och skriker mig i örat. Tror du det? Det blir bara sämre, fattar du inte? Ingen kan hjälpa mig på något sätt.
– Inte på något sätt? sa hon på ett kärleksfullt sätt som fick honom ändra tonen.
– Möjligtvis genom att finnas där, men det hjälper inte ett skit att du kämpar. Tror du att jag själv vill ha det såhär, eller? Det är jag som måste göra det som behöver göras, men ibland vill jag bara vara i fred.