Något att leva för

48. – Sätt på en skiva, sa Raul. Ta den med Mingus, The black saint and the sinner lady.
Amir släckte ner och tände ett stearinljus som var nerkört i halsen på en spansk vinflaska som stod på golvet. Raul sneglade ner mot Amirs ansikte vars ena sida stod i skugga av de orange–gul–röda strålarna från det levande ljuset. Varje gång Raul knäppte på tändaren framträdde skinnsoffan och hans koncentrerade ansikte ur mörkert.
– Ska vi sticka ut och smoka den, sa Raul.
Amir reste sig utan att säga något.
– Det är ändå skönt att smoka ute, eller hur?
De gick ut på den asfalterade gården som lystes upp av ett svagt ljus inifrån trapphusen. Det luktade fuktig jord. Under ett plåttak stod det packat med cyklar. I mitten stod ett träd vars grenar sträckte sig mot fönsterna på andra våningen.
– Akta dig så att det inte är blött.
Amir förde handen över bänken varpå han satte sig.
– Amir, man! Du måste rycka upp dig mannen. Du kan inte hålla på såhär!
– Jag pallar inte snacka om det. Antingen gör man det eller så gör man det inte.
– Vad ska du göra?
– Jag pallar inte ens med den här skiten. Tre månader till så är jag out of here.
– Så du sticker?
– Det är en jävla waste av talang här. Man går omkring som en jävla zombie. Men det du gör hade man kunnat leva fett varfanstanssomhelst. Folk hade ryckt i dig, men här… Fuck detta!
Raul tände jollen som han hade haft i handen. Han tog några bloss och passade den till Amir.
De rökte under tystnad.
– Är den död? frågade Raul och avbröt tystnaden.
Amir kastade fimpen.
– Jag pallar inte med någon bullshit, förstår du? Jag frågade om hon behövde en paus. Tid och tänka. Och så var jag helt straight up mot henne. Hon kanske behövde träffa någon annan, du vet? Jag sa det. Du kanske vill ta en paus för det. Hon sa att det inte alls var det, och att hon inte alls hade träffat någon annan, men jag vet det är bullshit.
– Vad förväntar du dig då? undrade Raul.
– Ärlighet!
– Men mannen, du är nojad. Hon har ju inte varit otrogen.
– Det var inte det att hon var otrogen, det var det att hon ljög.
– Det slår tillbaka mot dig. Det är du som doppar kuken så är det hon som drabbas av det. D e t är en synd. Du måste kunna hantera det.
– Det är bara att gå vidare med livet, sa Amir.
Raul bara tittade på honom.
– Vet du vad som är mest fuckt up? fortsatte Amir. Det var det att jag hade bestämt mig för henne,. Jag hade sett mig om, men det fanns inte så många bra brudar. Jag hade tänkt börja dedikera mig ordentligt, så händer det här.
– Så är det, man inbillar sig att folk dansar efter ens musik. Det var likadant för mig. Jag fuckade up, gjorde mina grejer, trodde jag hade bestämt mig, men så har den andra bestämt sig för något annat. Man tror att andra ska hänga med i svängarna. Så tänker man, okej va fan kan inte du skärpa dig för? Jag har ju gjort mitt. Men så funkar det inte. Världen cirkulerar tyvärr inte kring ens axlar.
– Raul du fattar inte! Vad var hon när vi träffades? Jag gjorde henne stark. Jag offrade mig helt för henne. Förstår du! Hon är en kvinna nu. Och nu när man…
Det blev en sekunds tystnad.
– Och när man själv behöver stöd så finns de inte där, fyllde Raul i.
– Hmmm.
– Man kan inte hålla på som ett barn hela livet och stoppa allting i munnen. Någon gång får man bestämma sig.
Raul reste sig.
– Är du hungrig förresten? undrade Raul.
Amir gjorde en min som han inte brydde sig.
– Ska vi inte gå och köpa en kebab på intergrill? frågade han igen.
Amir gjorde samma min igen.
– Jag har pengar, sa Raul.
De gick ut från gården. Möllevångstorget syntes så fort det kommit ut genom porten.
En fläkt rasslade.
– Hur går det förresten? Tar du din examen, eller? frågade Raul.
– Kanske till hösten. Jag vet inte. Jag pallar inte bry mig om det just nu. Jag har andra saker att ta itu med. Du då? När blir du klar?
– Jag har bara uppsatsen kvar, sen är jag klar, sa Raul.
– Ska vi inte skriva uppsatsen tillsammans? Det hade varit överfett.
– Jag har tänkt på det också. Ändå sedan jag började har jag tyckt att det fattas en slags studie av psykologi i etiken.
– Moralpsykologi. Vet du hur fett det hade kunnat bli? sa Amir.
– Det hade varit för avancerat för Lunds universitet. De hade inte vetat vilken institution de skulle sorteras under.
– Så hade vi fått vänta i sex månader på en handläggare och efter sexmånader hade det inte dykt upp någon och så hade de sagt att vi bara skulle lägga fram uppsatsen. Men vem bryr sig egentligen? Jag vill bara få min jävla examen sen är jag gone, sa Amir.
Det var inte mycket folk på torget. Innanför de stora glasfönsterna på Nyhavn torkade en servitris av ett bord. Några svartklädda, långhåriga snubbar satt utanför intergrill och lite längre bort vid kinesen i hörnet stod det några andra snubbar.

49. Kebabspetten snurrade fettdrypande mot den glödgade stålgrillen när de steg in i den flottiga värmen på intergrill. En man satt och spelade på en pokermaskin och en annan satt och tuggade läsandes kvällstidningen på en av barstolarna med utsikt över Möllevångstorget.
En grovhårig svartmuskig arm satte ner gulfrostvita pommes i mörkgröngul olja.
– Du vet att Josef har flyttat hit? sa Raul och vände blicken från det inramade fotot på en moské. Han bor här längre upp på Simrishamnvägen.
*
Det doftade kryddor. Gamla cyklar stod parkerade längsmed passagens mögelgröna tegelväggar. Raul fortsatte fram genom tunneln mot en gård där det stod ett stort träd. En röd tegelmur avgränsade tomten från de andra.
Raul öppnade porten till en av trappuppgångarna och tryckte på den röda ljusknappen. En flugas surr bröt tystnaden.
**
– Jag visste att han hade flyttat men jag visste inte vart.
– Nästa, sa den svettiga kurden i keps.
De beställde.
– Jag var hos honom häromdagen, fortsatte Raul
*
– Hur är läget? sa Josef. Jag såg dig komma genom fönstert. Jag tyckte väl det var du. Så äntligen får man äran av ett besök.
– Äran är på min sida, sa Raul. Jag hörde ditt meddelande.
Raul steg in i hallen. Det luktade innestäng och unket. Dammtussar samlades i hörnen. I köket stod disken över baljan. Gammal mat hade torkat på tallrikarna och börjat mögla.
– Det går bra för dig har jag hört, sa Josef.
– Då har du hört fel.
– Det var verkligen en grym artikel jag läste av dig, sa Josef. Annorlunda. Du har ju talang. Vem trodde det? sa han och skrattade högt och nervöst. Du skulle ju fortsätta för fan. Du skriver väl för dig själv?
– Det är väl du som skriver vad jag kommer ihåg. Du har grym talang! Ska du inte profitera på de bortslösade åren.
**
– Han var jävligt knäckt, sa Raul. Jag lovar, det gick knappt att komma in i hans lägenhet.
– Hade han mycket grejer?
– För doften mannen! Det lukta skit. Ibland inbillar jag mig att jag är deprimerad, men den mannen. Det var något helt annat. Shit! Nordisk vemod säger jag bara. Det var allvarligt.
– Vad snackar du med Josef om? frågade Amir.
*
Josef tog ner en whiskyflaska som stod uppe vid taket ovanför kökshyllorna.
– Vikarierar du fortfarande? frågade Raul.
– Jag har praktiskt tagit skitit i allting.
Raul gjorde en förstående gest.
De rörde sig mot det enda rummet i lägenheten. En obäddad säng upptog nästan hela ytan. På de uppslitna lakanen låg en pappersrulle. På golvet slängde kläder runt en Marshall förstärkare och en benvit elgitarr. På en bokhylla med glashyllor stod det böcker och tidningar men mest andra saker som några porslinsfigurer, en torkad växt, en bunte med vinylskivor, kassetter, högtalare och en gammal skivspelare. Där fick också precis plats en sliten soffa där Raul satte sig.
Josef fyllde två kaffemuggar med whisky och svepte sitt direkt med en grimas.
– Du vet att jag har suttit inne på sjukhus.
– Suttit inne? reagerade Raul.
– De rekommenderade mig till S:t Lars och jag vet i fan egentligen. Jag låg där i tre månader, fick mediciner, gick runt på korridorerna och, det var jävligt, tråkigt. Jag ville ju ha någon slags hjälp. Terapi. Vad vet jag? Så fick jag dessa piller. Men sen. Jag vet i fan. Jag varit där flera gånger efter, men det finns inte tid och vad fan. Jag vill ju inte knapra på dessa hela livet.
– Vad fan ska du på ett mentalsjukhus att göra?
– Sen flytta jag tillbaka till mina föräldrar ett tag och sen flytta jag hit.
– Det var en bra whisky, sa Raul.
– Det var en polare som rekommenderade. Jag köpte det i fall någon kom förbi.
Raul tittade sig omkring. Han tittade på Josef. Det var utseendet av en frisk ung man. Han anletesdrag var åt de mörka, lite buskiga hållet, men med ljus hy. Vecken mellan ögonen gav han en allvarlig blick som ofta utbyttes i ett ihåligt skratt.
– Varför hör du aldrig av dig Raul. Ärligt nu!
– Josef. Vad ska jag säga?
– Säg sanningen!
Josef gav Raul ett andrum men han tog det inte.
– Jag har alltid undrat vad du har tänkt. Du har aldrig riktigt gillat mig.
– Ah! avfärdade Raul.
– Människor som du har en stor defekt. De älskar mänskligheten, men finner i längden varje bekantskap motbjudande. Din dom är som en yxa. Du kan ta upp folk till skyarna för att i nästa sekund skära halsen av dem. Men ifrågasätter du dig själv? Gör du det? frågade Josef.
**
– Kommer du ihåg när alla hängde hemma hos honom, sa Raul till Amir. Han var den enda som hade egen lägenhet.
– Men så slutade han röka och så försvann alla.
– Du då? sa Amir som kände sig träffad.
– Jag var aldrig tajt med honom. Du brukade för fan sticka dit efter att du hade puckat på den jugoslaviska bruden.
– Hm!
– Ni hängde där varje dag för fan… Och på helgerna slängde ni nästan ut honom.
– Jag ringde han flera gånger man han ringde aldrig tillbaka. Vad ska jag mer göra?
*
– Jag bara drogs med i hela den historien, sa Josef, men det var inte på det sättet jag ville leva mitt liv. Rökandet var bara ett sätt att nå lätthet. I början gav det en tid. Kontemplation. Men efter det kommer inget mer. Tvärtom. Det började ta tiden ifrån en. Några år tidigare hade jag stått vid hörnet av Simrishamnsgatan och Ängelholmsgatan och spanat över torget. Jag hade lovat mig själv att sluta, men jag hade ändå stått där i hörnet vid midnatt och försökt hitta någon som kunde sälja en bit. Jag hade tyckt att det kändes jävligt patetiskt, men så helt plötsligt blev det normalt. Alla rökte ju omkring en. Hade man inte rökt på några dagar blev allting så monotont jävla grå. Det gick inte att undfly den tyngden i magen. Jag började undra om jag nånsin skulle klara att ta mig upp ur svackan, om hela jävla livet skulle vara så. Det var den hösten jag slutade röka och alla försvann.
**
– Mild, vitlök, stark? sa kurden vänd mot Amir.
– Jag ska inte ha kebab. Jag sa falafel.
– Det är till mig, sa Raul. Ta lite av varje.
– Problemet med dig, fortsatte Raul, är att du tappar huvudet när du är med dem andra svinen som inte ens bryr sig om sig själva. Vet du varför han slutade träffa alla? Han farsa dog och det var inte en jävel som ens skicka honom ett kort.
– Jag visste för fan inte att hans farsa hade dött. Hur skulle jag kunna veta det?
– Dricka? undrade kurden.
– Vad kostar det?
– Tio kronor! sa kurden och torkade pannsvetten med ärmen.
Raul tittade på kebaben i kurdens hand.
– Jag har precis bara nio, sa Raul.
Kurden tog en läsk från kylen och satte den på disken.
– Tack så mycket! Jävligt schysst!
Raul gick ut med tunnbrödskebaben i ena handen och burken och en hopknycklad servett i den andra. Saften rann längst sidorna på kebaben och över fingrarna medan han tuggade.
Ett par unga tjejer stod utanför kinesaffären i skenet av neonskyltarna. Två snubbar gled leende förbi.
– Whats up? How you doin? sa en av snubbarna på första ögonkontakten.
Hans kompis som hade dreadsen instoppade i en basker väntade med spändhet hur frågan skulle mottas.
– Good, sa hon stelt. And you? fortsatte hon trevande.
Kanten på kebaben kom närmare folien för varje tugga. Asfalten var gråsvartfläckig av hundratals nertrampade tuggummin.
– You had nice evening? frågade en av snubbarna igen.
– Okej, svarade hon medan grabbarna gled vidare till synes utan intentioner.
Raul rev av folien på kebaben. Amir kom med en påse i varje hand tuggandes på en grönsaksnemesis . De gick ner för Bergsgatan förbi igengallrade livsmedelsaffärer, billig-telefon-kort-skyltar och arabiska bokstäver. Det gula ljuset skiftade toner längs trottoaren och papper rullade sakta dem till mötes med ett svagt raspande ljud. Elskåpen dekorerades av tjocka kollage med blekta och avrivna affischer och bakom dem samlades i burkar och matförpackningar i hög.
När svängde in på Kristianstadgatan stod plötsligt en kvinna i bara bröst på andra sidan trottoaren.
– Ser du! Bara pattar! utropar Raul.
– Ser du hennes pattar?
En man stod brevid och hade också börjat klä av sig. De flabbade som fan. En bil parkerar en bit därifrån. De fortsatte att gå tills de kom fram till Amirs port.
– Ska vi inte stå kvar, säger Raul. Bara kolla in läget. Är de öppna, så varför skulle inte jag kunna vara öppen?
– Titta ni! Vi ska bara klä av oss, hördes det som om dem sa.
En orientalisk kvinna passerade med blicken ner i marken.
– Jag vill inte vara ohövlig, men ni borde titta på dem två därborta. Sånt händer inte så ofta.
Kvinnan fortsatte se med blicken ner.
– Det var inte menat att vara respektlöst. Det är annorlunda även för oss.
– Hon trodde du försökte driva med henne, sa Amir.
Mannen som steg ut ur bilen gick förbi.
– Ser du dem två?
Mannen tittade.
– Vad gör dessa? sa mannen, log och gick vidare.
Paret klädde av sig helt och fortsatte ner för gatan.
– Ska vi inte gå efter? Jag måste se det här, sa Amir.
De sprang efter paret som svängde ner för Bergsgatan. En man möte dem i gatukorsningen.
– Såg du dem? sa Raul till honom och pekade.
Mannen vände sig snabbt om, tittade upp mot himlen med händerna i luften, sa något om Allah och gick vidare.