50. Raul låg på Amirs skinnsoffa. På bordet låg det kladdiga folier, servetter och tomburkar. Amir hade tänt en rökelse som låg instucken i en snidad trähållare.
– Den tröjan är jävligt back in the days, sa Amir och syftade på tröjan Raul hade på sig. Den påminner mig om ditt lilla rum, de två gaddroberna till höger, sängen, skrivbordet och bokhyllan. Och i den mellersta hyllan hade du aftershaven så: dish. Amir ritade upp rummet i luften och avslutade med att hacka med båda händerna i luften.
– Tror du på Gud? fortsatte Amir efter en stunds tystnad.
– Jag vet inte om jag tror på Gud, men jag respekterar. Jag utmanar inte på något sätt. Jag försöker hålla mig på god fot.
– Man måste tro på något. Människor som inte tror på något… På något måste man tro på, menade Amir.
– Det är svårt att definiera detta något.
– En tanke, en idé kanske…
– Det handlar inte om logik heller, sa Raul. Logiken finns där, men verkligheten går inte att definiera, alltså: Ingen logik, antog Raul.
Amir gav ifrån sig ett hm ljud, men så sa han som om han inte tänkte bara:
– Logiken definierar inte hela verkligheten bara.
– Vilket skitsnack jag kommer med egentligen, tyckte Raul till sist.
– Klart det är skit snack. Allting är skitsnack. Det handlar bara om tjäna pengar på sitt skitsnack.
– Det fanns, en rysk författare som heter Tsypkin eller något sådant. Han skrev utan en tanke på att publicera. Hans potentiella läsare var typ hans fru och barn. Ändå skrev snubben.
– Idag gör folk sitt shit för pengarna och det är accepterat. Det är okej att inte ha någon moral. Det är okej att inte ha ett skit att säga. Tjänar man tillräckligt mycket med pengar så är det okej.

51.
Natten började gå över i grå gryning.
– Min morsa, beklagade sig Amir. Jag klar inte av den panikstressen. Vad ska jag göra?
Raul spände ögonbrynen.
– Här om dagen, sa han lugnt, var morsan helt stissad. Så jag där bara, jag ska förklara för henne. Så jag förklarade för henne vad jag kände, varför jag gjorde vissa saker, varför jag inte gjorde andra. Jag sa riktigt som kände från hjärtat. Mina drömmar. Mina mål. Vad jag absolut inte ville bli. Hur jag absolut inte ville bli. Jag förklarade för henne att jag hade gjort medvetna val. Efter det så sa hon bara: jag är stolt över dig.
Amir drog näsan över den blänkande stålbrickan. Samtidigt började det ösregna utanför. Regnet slog mot fönster bläcket.
– Kan du inte öppna så att vi hör regnet, sa Raul.
– Vi kan sätta oss i köket.
De gick ut i köket. Raul satte sig ner. Amir tog av sin t–shirt. Hans grönsvarta tatuering spelade över skuldrorna medan han kletade på den gelerödaktiga tobaken i vattenpipan. Raul hade plötsligt blivit allvarligare. Kolbitarna sprakade till och kastade gnistor.
– Vad är det med dig? undrade Amir.
Raul nickade att det inte var något.
De satt tysta och skickade det fodrade pipskaftet mellan sig. Det kom knappt någon rök ur pipan längre när Amir började tala ackompanjerad av regnet, det porlande vattnet och stadsbruset som liksom avtog och tilltog.
– Ibland känns det som jag inte pallar, som om jag inte kommer att klara det. Jag vet inte om jag kan komma ur det här själv. Jag tror att jag behöver hjälp.
Raul rynkade ihop ögonbrynen.
– Jag vet inte Raul. Jag mår så jävla kasst. Något måste hända för att det ska vända. Jag måste dra härifrån. Nånting. Vi har suttit här i snart tre år. Ärligt talat. Tiden bara rinner iväg. Kolla var vi var på väg. Kolla var vi är nu. Det går bara åt helvete. Vi sitter här och bara snackar en massa skit. Alla dessa jävla luffare som kommer hit. Kolla som här ser ut.
Raul bara lyssnade tills Amir slutat prata. Det hade slutat regna. Motorljuden hördes på nytt. Kanske pratade de om något annat innan Raul till slut reste på sig.
– Du sa aldrig vad jag skulle göra med min morsa, sa Amir. Eller du sa så, sa han sen och gjorde en min för erinran.
– Amir! Du måste ta din mamma som hon är. Visa att du inte är ett barn. Du måste få din mamma att sluta oroa sig över dig. Det är din tur att trösta din mamma. Det är du som måste lägga armen om kring henne och säga att det är lugnt morsan. Det ordnar sig. Det går bra för oss nu.
Raul gick mot hallen. Amir släckte i köket och det blev mörkt.
– Raul, glöm det jag sa innan okej?
– Skit i det! Jag vet vad du menar, okej? Ibland så säger man saker. Man känner nått för stunden, det kanske är sant just då, men det är ändå inbillning. Jag vet att du kommer att klara det. Utan tvekan. Vi kommer att mer än klar det.