Återuppståndelsen
51.
Mamman lät ena handen glida längs med trappräcket då hon gick upp för trappan med släpande steg. Hade det inte varit för den dåliga hållningen så kanske hon hade sett något yngre ut än hon var.
Hon var klädd i en olivgrön pullover med en matchande scarfs, skotskrutig ylle kjol, svarta stövlar och runt halsen hade hon ett dubbelradigt pärlhalsband som hängde ner över bröstet.
Hon nådde fjärde våningen och ringade på dörren med baksidan av fingrarna så att hennes filmstjärnenaglar lade sig som blodröda små brickor.
Raul öppnade i kalsongerna.
– Hola mamá!
– Ligger du och sover? sa mamman.
Den unga mannen svarade inte.
– Hjälp mamma med kassarna!
– Du behöver inte handla med dig nått.
Han tog emot kassarna och bar in dem i köket.
– Har du ätit något idag? Du ser alldeles utmärglad ut, sa mamman. Han pustade och kastade irriterat med huvudet. Hon ignorerade rörelsen och beklagade sig istället över disken och började genast plocka i köket.
Han gick tillbaka till sitt rum och kastade sig på den obäddade sängen.
– Kan du inte komma ut i köket och vara hos mamma när hon väl kommer hit? Ni är så otacksam allihop.
Raul reste sig upp från sängen och klädde på sig. Han lutade sig mot karmen på köksdörren.
– Jag har offrat allt för er. Kan ni inte ge mig någon tillfredställelse!? Allt ni kan ge mig är bekymmer.
De började gräla.
– Ett ord till och jag går hem, sa hon hotande.
– Men gå hem då för helvete! Vad fan bryr jag mig! Gör det du känner för, sa Raul, kastade med händerna i luften och tog samtidigt ner huvudet.
Det blev en ögonblickslång tystnad. Mamman tog fram en fylld pajform ur den bruna papperskassen som hon hade haft med sig.
– Visste inte Pablo att jag skulle komma?
– Jag vet inte! sa Raul som inte kunde dölja irritationen som fanns kvar. Han tittade sig omkring. Mamman bet sig i läppen och han gjorde likadant. Det bet på nagelbanden simultant. Han tittade ner. Hon vred på huvudet och tittade ner i golvet. Han tittade på mamman och när deras blickar möttes så:
– Ska du ha en tomat till? Med lite olivolja, salt och oregano!
– Det är bra! Det räcker med potatispajen.
– Det är därför du är på så dåligt humör. Det är för att du inte äter. Jag visste att de var någonting med dig.
Hon fortsatte diska upp.
– Du behöver inte göra det ma´. Jag tar det sen.
– Jag har ju redan gjort det.
– Jag tar det sen. Vänta lite med det i alla fall.
Hon fortsatte diska.
– Jag kan se på dig att du inte mår bra. Vad gör du med din tid? Kan du inte berätta för mamma vad du gör med din tid?
– Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag håller på med. Jag orkar inte göra något, men du behöver inte oroa dig.
– Hur skulle jag inte oroa mig när du säger så? Du slösar bara din tid med dina bekanta. De kommer bara hit och äter upp maten som jag så omsorgsfullt har lagat åt er. Du borde röra dig på en annan nivå, med andra människor som är som du. Du tror väll inte att du kommer vara kompisar med dessa hela livet? Det finns alltid folk som vill dra ner en på deras nivå. Släng inte iväg din talang på det sättet. Du måste ha lite karaktär.
– Jag trodde faktiskt på dem. Vi hade planer och jag anpassade mig tills jag märkte att det bara var skitsnack. Men de snackar fortfarande samma skit som de gjorde för fyra år sen.
– Du var så lovande som barn. Nu har du vuxit upp och blivit en vacker ung man. Man kan se att du är av god familj. Du är inte en vem som helst. Du kan följa din familj långt tillbaka. Du är privilegierad. Du har fått en unik gåva som du måste ta vara på. Den kontinuiteten som du har. Det är många som skulle avundas dig den. Och du kommer att komma långt. Strunt i pappa. Strunt i mig. Förstår du det? Vi är gamla nu. Vi är som vi är? Det måste du acceptera. Tänk bara på dig själv. Lev ditt liv. Vi har levt vårt. Mamma har haft det bra. Jag har haft ett bra liv. Pappa är som han är. Du måste acceptera honom också. Du kan inte hänga upp dig på alla småsaker. Du kan inte låta det påverka dig. Mamma tycker om dig så mycket som du inte ens kan inbilla dig. Men du måste ha lite dignitet. Se som du bor. Hur kan du bjuda hit en kvinna? Vad är det för en tjej som kommer till ett ställe som det här? Ställer hon inga krav? Hade jag träffat en man som sov såhär som en hund på golvet så hade jag lämnat honom direkt.
Raul bara lyssnade.
– Vi måste göra en ansträngning och komma bort från det här, fortsatte mamman.
– Ja, vi ska komma bort från detta. Men alla måste kämpa. Jag vet vad jag vill göra.
– Jag vet att du har visa idéer om saker och ting men…
– Jag ska ta ett jobb och sen ska jag börja ta tag i vissa idéer tillsammans med Pablo.
– Vad är det för jobb? sa morsan. Vad ska du göra sen? Ska du inte fortsätta plugga? Ska du inte ta en Master?
– Jag avslutar det jag har börjat med, men sen får vi se. Jag vet vad jag ska göra nu. Jag har inte tid att jaga tomma symboler. Jag måste börja bygga på något verkligt med det samma. Något som har en framtid. Något som ger både Pablo och Ernesto riktiga möjligheter att försörja sig.
- Du har såna fantasier Raul. Du kan inte ens ta hand om dig själv så ska du tänka på dina bröder. Sluta leva i din fantasi.
- Vi får se, sa Raul. Vi snackar inte om det nu.
Hon ändrade ton.
– Vad handlar det du skriver om? frågade hon.
– Inget särskilt. Vanligt liv.
– När ska jag få läsa lite?
– När det publiceras!
– Okej! Det är bra.
– Och Leila?
– Som alltid.
– Om du inte tycker om henne så lämna henne, men håll inte på och tortera henne som du gör. Vi tröttnar också. Och hon är en snygg tjej. Jag har nog sett hur de tittar efter henne. Men hon är stolt. Går sådär rakt utan at böja ett ögonbryn.
– Har du träffat din pappa? frågade hon sen.
– Jag skiter i han, sa Raul till sin mamma.
– Säg inte så. Du älskar din pappa och han älskar dig, sa hon.
*
– Jag tror att du har svårt för att anpassa dig efter verkligheten, sa fadern. Du har ingen självinsikt. De hade suttit en kväll. Med en flaska Jameson. Som i Odysseus, hade Raul sagt. Aha, hade farsan uttryckt som gillade såna detaljer, men själv bara kommit till den första scenen där Buck Mulligan rakar sig och som han pratade om när romanen kom på tal.
– Den är skriven så, sa farsan och viftade fram sina tankar med handen, som i associationer. Så som jag brukar prata. Från ett ämne till en annan tanke till ett annat ämne och tillbaka igen.
Han var varm i ansiktet.
– Jag hade velat sätta mig med gamlingen och språka, så som du och jag. Från fader till son. Jag var bara en grabb när gamlingen dog. Sexton år. Jag hade velat prata om vad det innebär att vara en man. Om lojalitet, mod, heder. Han var inte helt reko mot morsan. Han kom från jobbet och gick direkt till baren och morsan skickade mig att hämta honom. Och jag såg honom där. Lite röd. Jag kommer, sa han. Ibland tog jag honom i handen och drog med honom.
– Livet är som en flaskhals sa farsan.
Han gjorde en spets med händerna.
– Den blir smalare och smalare och du styrs in i något istället för att själv kunna agera. Din värld blir mindre och mindre om du inte gör något åt det.
**
Raul höll upp kappan för sin mamma.
– Det är en kvart kvar till bussen går, sa han. Du behöver inte stressa.
– Jag vill inte missa den. Jag börjar gå sa sakta. Det är lika bra.
– Varför ska vi stå därute och frysa i en kvart?
– Du behöver inte följa med.
Han tog på sig skorna.
– Du behöver inte följa med säger jag.
Han fortsatte ta på sig och hon upprepade sig ytterligare en gång.
– Börja du gå så hinner jag ikapp dig, sa han till mamman som redan stod klar.
– Nästa vecka kommer jag hit och städar upp lite.
– Jag kan städa själv.
– Jag ser det.
– Kan du aldrig komma hit och bara ta det lugnt?
– Hur skulle jag kunna ta det lugnt? Hur?
Hon gick före. Raul sprang efter och han ikapp henne ute på gatan. Han satte en arm omkring henne.
– När ska ni börja göra lite som mamma vill? sa hon.
– Vi gör som du vill hela tiden ju. Vem skulle du hellre vilja ha som söner än oss?
Hon log.
– Ser du? sa han.
– Men vi måste alla göra en ansträngning för att ta oss ut ur den här situationen, sa hon kanske lite mer lättat.
– Oroa dig inte! Allting är okej.
Bussen kom. De tog adjö. Han såg henne betala genom bussrutorna. Bussen körde. Han stod kvar en stund och såg mamman sätta sig ner.