Begravningen

52. De satt alla tre i bilen. Ismael, Osman och Raul.
– Ska vi äta? undrade Ismael.
– Vi hinner väl inte äta innan? sa Raul.
– Osman äter ändå snabbt som fan, sa Ismael.
– Fan, jag vet i fan om jag kan sticka ditt såhär orakad. Kolla! sa Raul.
– Va´fan? Du ska bara dit och visa att det var en kompis, sa Ismael.
– Jag fattar inte. Det är så jävla modigt asså, sa Osman.
Prästen mötte upp vid kyrkans sidodörr. Han skakade hand med var och en.
– Välkommen min vän, sa han till Raul som gjorde en vänlig mjuk gest.
– Det kom inte riktigt lägligt, var det någon som sa. Det var så oväntat. Det fanns så mycket som jag ville berätta, som jag ville visa.
I kapellet hade det redan samlats ett förtiotal personer. Tystnaden avbröts av snyftningar. Ingen tittade på varandra. Raul satte sig på den första tomma platsen. Osman och Ismael gick vidare och satte sig längre fram. Deras svarta hår stack ut i mängden.
Folk anslöt sig. Några hade blommor med sig.
Prästen gjorde en åtbörd att vilja inleda. Det uppmärksammades och han började tala.
– Vi har samlats här idag till minne av Ossian. – Efter samtal med fadern och andra närstående har jag förstått att det var en öppen kille som vågade visa sina känslor.
En kvinna klappade förbi. Skorna ekade och överröstade prästens stämma.
– En dag som denna kräver att vi mobiliserar våra bästa krafter. Liksom Gud omfamnar världen måste vi också bli det omfamnande. Det är utsiktslöst att tvinga fram det man önskar. Det goda visar sig inte alltid så som man förväntat sig, men vi måste ta vara på det var vi än finner det. För vad vet vi? Är vår övertygelse den andres bästa? Det hör till livet att överväga som möjligt alternativ som står bortom all förnuft och anpassning. Idag är vi så vana vid att leva med smärta att vi tar den för given, utan att ta reda på vad den betyder. Vad det är som hindrar våra bästa avsikter? Det är bara uthärdande i tålamod, kärlek, tro, hopp och ödmjukhet som kan rädda oss undan kaos. Endast i mörker, lidande och stillhet kan det ljus födas som övervinner all fruktan, sorg och elände. Precis där kommer livet ur egen kraft att bryta sig loss. Allt som förfaller åtråvärt kan inte mätas med det himmelrike som är i er. Låt den inre lågan bli den eld som omvandlar er.
Till slut avslutade prästen:
– Det är begravning söndagen…
– Torsdagen, rättade en man som satt längst fram.
– Torsdagen, upprepade prästen högstämt.
Folk gick fram och ställde sig i kö för att tända ett ljus. Några kramade om mannen längst fram. Osman, Ismael och andra gick förbi.
– Krama varandra! Smek varandra! Våga visa känslor! sade prästen. Kärleken övervinner döden. Vi kommer att förenas, ty vi kommer alla från samma och går i samma. Låt oss ha barnets naivitet och hopp och fast det verkar otroligt så kommer vi att förenas på nytt. Vi måste våga tro. Tron övervinner allt. Tror ni ska det ske. Det är det som är hemligheten varifrån all dygd och skapande kraft komma.
Raul tände ett ljus.
– Vi ska nu göra en stjäla ringning som det heter, sa prästen. Ringa in själen och minnas. Fader, du som är i himmeln! Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden, så som i himmeln. Ge oss vårt dagliga bröd och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
De väntade.
Klockorna ringde inte.
En ung kvinna reste sig upp och gick bort. Hon kom tillbaka efter en stund. Prästen nickade. Klockorna började ringa, svagt, utifrån staden. En bil tutade. Slagen blandade sig med motorljudet från gatorna och det tutade till på nytt.
Raul vaknade till.
Det tutade igen.
En bildörr hördes öppnas och någon busvisslade. U-i, u-i. Raul reste sig för att titta ut genom fönstert. Osman stod mitt på gatan. Han höjde båda händerna mot skyn som i en segergest och gjorde några snabba danssteg. Raul gjorde ett artigt fredstecken tillbaka. Amir tittade ut från andra sidan bilen.
– Ska du med! skriker han.
– Vart?
– Över till Köpenhamn!
– Shit! Nu!
– Vi ska bara över snabbt. Fram och tillbaka.
– Fem minuter! visar Raul.
– Vi kommer och hämtar dig! Eller kom hem till Amir!
En stund senare stod Raul i hallen hos Amir.
– Kunde ni inte ha väntat i fem minuter?
– Vi har lite bråttom, Raul. Vi var tvungna att byta om och sånt, sa Osman som gick runt i vita kalingar och bar överkropp.
– Byta om? utropade Raul.
– Fan du ser skitbra ut så, menade Osman som inte ville att Raul skulle tappa modet.. Vi ska ändå inte göra något speciellt.
– Ta denna skjortan så blir du fly, sa Amir och sträckte över en blå skjorta med vit krage.
– Perfekt, sa Raul. Passar till dojsen.
Det var det jag tänkte log Amir.
53. Raul tittade fram mellan skinnsätena.
– Jag drömde att någon dog, sa Raul.
– Det är bra tecken, sa Amir. Död är förnyelse.
– Du tror det?
– Det är ju så.
– Detta är de shitzznutzz, fattar ni? skrek Raul med nytt mod. Grym musik, grym bil, grymma snubbar. På väg. Fattar ni?
De accelererade från brokontrollen över bron.
– Det är jävligt fuckt upp att man ska betala för att åka på bron, ärligt talat, sa Raul. Jag fattar inte vad dem tänker på. Fatta vilken jävla uppsving det hade blivit i området om det hade varit gratis att åka över. Det hade blivit som en enda stad. Man hade kunnat ordna feta grejer i Malmö och folk från Köpenhamn hade kunnat åka över utan problem.
– Du vet varför man måste ta betalt? frågade Amir. För att det måste finnas ett tjugotal snubbar på brokonsortiet som inte gör något och som tjänar sina miljoner.
– Man måste ha personal, underhåll och såna saker kostar, menade Osman.
– Ni vet att Arash har börjat sälja shit över disken i sin affär, avbröt Amir.
– Och ni som sa att han inte var företagsam, sa Raul.
– De é fett. Det är riktigt fett. Jag är stolt över han, sa Amir.
– Så det är därför som dem har krossat rutorna i hans affär, sa Osman.
– Så dem har det asså? sa Raul.
– Kan vara därför, sa Amir.
– Vi borde hjälpa han med det ändå, tyckte Raul.
– Han sa att han visste vem det var, sa Osman.
– Det kan man tjäna lite pengar på, sa Raul. Men på ett rättvisst sätt. Man förklarar för snubbarna som gjort det att, hej grabbar, ni vet, det här är en kille som försöker försörja sig på sin affär och det går inte runt om någon kommer och sabbar hans ruta varje månad. Så förklarar man att det inte är mer än rättvisst att de hjälper han att ersätta lite av den skadan som de gjort. Man behöver ju inte betunga grabbarna med mer än de kan betala.
– Du menar maffiastilen. Det är klart, sa Amir.
– Inte maffia! Jag snackar om rättvisa. Sköter inte samhället sitt jobb så är det ju naturligt att någon annan tar över funktionen. Någon måste ju beskydda samhällets små från varandra.
– Ja, ja, suckde Osman.
– Kommer ni ihåg när vi letade efter ett ställe med strippor, sa Amir. Jag sa att vi skulle se fina brudar, men ni vill se fittan istället.
– Till sist knackade vi på en dörr som hade den där lilla lappen fastklistrad, sa Osman.
– Ja, i den lilla trappan som gick ner som i en källare, fortsatte Raul.
*
Det var på Istedgade.
– Vem ska knacka?
De tittade på varandra.
– Fuckit, jag kan knacka, sa någon i sällskapet och gick fram och knackade nervöst.
De väntade tills dörren öppnades på glänt av en thailändska.
– Hej, sa hon försiktigt.
Alla tittade på varandra och väntade på att någon skulle ta initiativet. Till slut sa någon:
– Kan man få privat stripp här?
Hon förstod inte och tittade osäkert tillbaka bakom axlen. De fråga på engelska. Hon samtalade med någon. Det var tyst en stund.
Det gick inte. Dörren stängdes.
**
– Hon blev ju rädd, sa Amir.
– Vad tror du? Vi var för fan en tio stycken, sa Osman.
– Hade vi haft tillräckligt med pengar hade det nog varit lugnt, sa Raul.
– Till sist stack vi till det stället där den feta thailändska bruden satte fittan mot dins kusins ansikte. Kommer ni ihåg det?
*
Det fanns knappt gäster. Några ensamma medelåldermän satt längre bort i lokalen. Vid ett bord satt ett sällskap med äldre män. En kvinna med långa klackar och kjol som gick precis över skinkorna roade dem. I ett hörn satt de ensamma strippor. De var uttråkade. De pratade med varandra, tittade på sina naglar, rättade till brösten och tittade då och då bort på de olika sällskapen.
Klubbägaren kom fram till dem och viskade något.
– Vad sa han?
– Om vi inte beställer något så måste vi gå.
– Vi går då! Det här är skittråkigt.
De reste sig och gick ut. De stod några tio tal meter från entrén då kvinnorna kom ut. Stället hade ett litet överskjutande tak som slutade i en vit skyllt där det stod något med svarta bokstäver.
– Så, ska vi gå eller?
Kvinnorna rökte. De utbytte blickar.
– Hon är fin som fan. Ska du inte gå fram till henne? sa Osman.
Raul tvekade.
– Gå fram till henne för fan! Säg något! Hon är fin.
– Ah.
De gick och kvinnorna följde efter dem med blicken.
**
– Men ni har inte hört den med Arvid, sa Raul. Det var hans födelsedag, så de skulle ge han en hora i födelsedagspresent. Så de sticker över och allt och så väljer han den finaste bruden. Så stod de och väntade på honom skitlänge och tänkte att snubben hade råkat ut för något. Men så hade han blivit skitnervis och blivit tvungen och skita. Och bruden hade bara stått och väntat på honom.
– Men knulla han henne då?
– Det förtäljer inte historien, svarade Raul.
De och parkerade vid kanalen i Christianshavn.
– Ni vet att detta är förmodligen sista gången vi är här tillsammans. Sen lägger dem ner Kristiania, sa Raul.
– Du flippar med mig, sa Amir.
– Det är sant. De har redan sagt att de kommer ta hårdare åtgärder.
– Hur länge har dem inte sagt det? sa Osman.
– Det är vad dem säger i alla fall. Vad vet jag?

54. Det brann från oljefaten. Annars var det bara falafelvagnen som gav ifrån sig ett svagt ljus på det lilla mörka torget som hade bildats i mitten av de igenbommade vagnarna. Längre fram i kanten av den pöliga grusväggen stod några stånd fortfarande öppna. I skenet av stearinljus och hängande glödlampor kunde man urskilja ansikten. Enstaka mörka silhuetter gick förbi i tysthet. Himmeln var mörkt blå och såg overkligt ut.
– Det här känns jävligt bra, eller hur? sa Osman.
– Jo, det känns jävligt bra, sa Raul och log.
– Men ärligt talat! Känner inte ni det?
– Jo, det är klart. Det är natural mystic blowing through the air, sa Raul.
– Det är bull att vi ska dra in han i det här, sa Amir. Det ska inte kännas för bra.
– Det handlar bara om karaktär, sa Osman.
– Kom igen! Sluta snacka ovanför mitt huve, sa Raul. Jag gör väl fan vad jag vill.
De gick upp för Pusherstreet mot ljudet av människor och musik och ställde sig framför ett av träskjulen. Svarta och bruna plattor och klumpar låg på brickor med namn. Nepal, Marock, Afghan och Superpollen. Gräset låg i plastfolieklädda burkar med små handskrivna etiketter. Orange Haze, White Widow, Dansk Pot. Amir och Osman diskuterade vad de skulle på engelska. De bestämde sig för två olika sorter, pekade och fick de små plastpåsarna lätt i handen.
– Det här kommer att bli den sista sommaren tillsammans på kanske jävligt länge, sa Osman. När jag har sparat ihop mina pengar, så sticker jag. Och har jag inte gjort det så sticker jag ändå.
Osman plockade fram en liten rödvit ask med ett svart huvud.
– Man kommer ingenstans här, fortsatte han. Det finns ett tak för hur långt man kan komma. Så man kan hålla på såhär ett tag till, sen drar jag ändå bort från skiten.
– Hur många gånger har vi inte sagt det nu. Till sist slutar det med att vi alla ses. I Malmö. På Sommaren.
– Du vet att Ismael åker till San Diego?
– Du flippar?
– De e sant.
– Hur vet du det?
– Hans papper är inskickade och hans pengar från CSN kommer snart.
– Hur vet du det?
– För att jag har hjälpt han.
– Du skojar. Så han åker nu alltså.
– Han åker!
– Shit! Det är sjukt. Kommer han klara det?
– Det är bäst att han inte fuckar upp nu.
– Så skulle man kanske kunna se det, ja.
– Amir sticker i alla fall snart också, sa Osman.
– Det är alltid bra att få lite kontakter. Känna lite folk, sa Amir på ett sätt som om han skulle på en sedvanlig affärsresa, men som ändå som skulle ge honom miljoner.
– Vad ska Leila göra? frågade Osman.
– Jag vet inte. Om hon inte kommer in i Lund drar hon förmodligen till London. Hon har kommit in på nån skola där.
– Du borde också sticka, sa Osman. Det finns inget för dig här.
– Jag vill uträtta något innan jag drar. Lämna någon slags jävla spår.
Osman gjorde en min som om han inte var övertygad.
– Det är inte lönt att göra något här. Vad har du gjort här under den här tiden? sa Osman.
– Det är fan nu det börjar, sa Raul.
– Menar du det är från och med nu det gäller att visa, sa Amir.
– Det är klart. Vad fan trodde du? Vi är för fan knappt tjugo år.
– Det du gör här kan du göra var som helst, sa Osman.
– Det är möjligt, sa Raul, men jag har saker att ta hand om. Som jag ser på saken så finns det inga hinder i hur långt man kan komma. Det finns ingen anledning att vara bitter över var vi är idag. Särskilt inte när det är vi själva satt oss i den här situationen.
– Det är bullshit Raul, sa Amir.
– Det är möjligt att det inte är hela sanningen, men ser man det så väljer du att se det som att livet är i dina egna händer. Man måste inse sin del i sakernas tillstånd. Det finns en anledningar till att vi har hamnat i den här livshålan, den här jävla situationen. Dumhet och envishet. Men det kommer inte vara såhär alltid. Vi kommer sitta på toppen av saker. Vi är privilegierade, men vi måste kämpa för det. Det räcker inte att bara tänka rätt. Jag ska vara en god människa. Man måste ha rätt föreställningar också. Som inte är påverkade av rädsla. Det går inte att gå omkring och inbilla sig att man är saker på grund av ens personliga önskningar. Man måste ha ett hederligt levebröd. Man måste prata och handla och leva så beslutsamt att andra önskar att de var som dig. Att de blir skrämda av din koncentration och beslutsamhet. – Min morsa har alltid sagt att man ska bette sig så att man alltid kan hålla huvudet högt. Gå rakryggad. Att inte behöva känna att man inte kan titta någon i ögonen för att man inte har sköt sina affärer på rätt sätt. Att man inte ska behöva ta omvägar i staden för att man inte vill träffa visa människor.
– Det är ju nästan omöjligt, sa Osman.
– Men det går, sa Raul
– Det är dags att vi tar kontrollen över vårt liv. Blir det vi vill bli. Allt det som vi har snackat om. Jag vill få ihop familjen. Det kommer inte hända nu. Men jag vill inte att det ska vara som det är nu. Morsan själv där. Farsan med sin familj. Farmor och farfar där. Alla ensamma. Jag ska se till att mina brorsor får en grund att stå på. Jag ska börja från här och nu. Det går inte att dra sig undan ansvar. Man måste bidra. Till familjen om inte annat. Du kan inte vara en börda och anledning till oro för dina nära och kära hela tiden. Så fuck det här offersnacket från och med nu. Vi har ett liv att leva. Det är bra att alla sticker nu. Det är början på något nytt för oss alla.
– Du verkar ganska övertygad om din sak, sa Osman.
– Det handlar om attityd, sa Amir.
– Men hur ska du klara dig, undrade Osman.
– Jag vet inte riktigt än. Jag får väl fixa ett jobb helt enkelt.
– Och Pablo?
– Det verkar som Pablo ska flyta.
– Varför det?
– Det verkar som att han inte orkar bo kvar.
– Det är ju bull ju.
– Det blir kanske det bästa. Det kommer hända en hel del saker för mig nu, men så är det.
- Ibland så undrar jag vad som är mening med allt detta? Var fan allt detta är på väg.
– Det är inte lönt att snacka om saker man inte kan få svar på. Livet är någonting som händer. Vi diskuterar vad vi kan påverka, resten kan man lämna dit hän.
– Man väl tycka ändå, tyckte Osman.
– Klart man kan tycka, men det är inte lönt.
– Det kanske ger någon slags insikt ändå, sa Osman.
Raul såg på Osman att han hade varit arrogant och gjorde en rörelse som om Osman kanske ändå hade rätt.
En stund senare stod Raul upp på bänken.
– Är du stressad, eller? sa Osman.
– Jag är lite stressad ja, svarade Raul, men det är väl lugnt?
– Du gör mig jävligt stressad.
– Men det är bra. Viss stress är bra. Det är det som får dig att göra grejer. Men hör ni vad jag säger, eller?
– Vi hör. Jag håller med, sa Osman. Det är så jag tänker.
Raul satte sig ner igen.
Intergalaktiska dansare
55. De satt på bussen. Hon satt innerst. Han tittade förbi henne, ut genom fönstert. Hon hade sagt att hans stolthet skulle bli hans undergång och att han skulle dö ensam. Hon hade också undrat varför han aldrig sa att han älskade henne.
– Vad tänker du på?
– Inget, svarade han.
– Mår du bra?
– Ja.
– Säkert?
– Ja!
– Kan du inte säga nåt? insisterade hon.
– Vad ska jag säga?
– Jag mår inte bra.
– Varför mår du inte bra gumman?
– Jag vet inte vad jag ska göra, sa hon.
– Göra med vad?
– Med min framtid.
– Men vad vill du göra?
– Vad tycker du att jag ska göra? frågade hon.
Han svarade inte.
– Vad tror du är det bästa? frågade hon igen.
Han sa inget.
– Jag kan inte stanna här. Det finns inget här. Detta leder ingenstans. Jag tror inte det skulle vara det bästa för oss heller. Din mamma sa att om det skulle bli vi två så blir det det ändå.
– Då så, sa han. Då är det ingen snack om saken bebis. Det är bara till att sticka.
– Oss då? undrade hon.
– Vi två menar du?
– Ja.
– Vi klarar oss bebis. Det är lugnt. Tre år går skitsnabbt. Innan du anat har de försvunnit. Jag kommer att göra mina saker här. Jag vet vad jag ska göra nu. Jag ska skriva klart det här, sen så har jag en idé.
– Vadå för idé?
– Du får se bebis. Jag har fixat jobb nu. Det kommer att bli ett litet helvete att komma ur detta, men det fixar sig. Tror du inte det?
– Klart bebis! Även om du skulle vilja så kan du inte misslyckas. För att du vill det ibland, eller hur?
– Det kommer att gå bra, sa han efter en liten stunds tystnad. Sen när du sticker har jag alltid i världen att ta hans om mina saker.
– Lovar du det bebis? Jag är så rädd för att du ska falla tillbaka i det här när jag inte är här.
– Det är lugnt. Det handlar inte om det. Det handlar om beslutsamhet. Jag har bestämt mig.
Bussen stannade och öppnade dörrarna, men ingen hoppade verken på eller av.
– Vi ska av i nästa hållplats.
– Jag är lite nervös, sa hon.
– Nervös?
– Han är alltid så sur på mig din farfar, sa hon. Han gillar inte mig. Han önskar fortfarande att du var tillsammans med din ex.
– Han är inte sur. Han ler bara inte hela tiden.

56. De satt vid matbordet hos farmor och farfar.
– Och varför kommer du inte hit, sa farmorn till henne och drog henne i kinden. Gordita !
– Yo mucho estudiar, svarade Leila.
– Mentira! Säg till henne att det bara är lögn.
Raul översatte. Leila skrattade.
– Vad vill du ha? tecknade farmorn till Leila och pekade på maten.
– Jag smakar lite av allt, signalerade hon tillbaka.
– Säg att hon inte ska vara blyg, sa farmorn till Raul. Que no sea tonta !
– Farmor säger att du inte ska vara blyg.
– Ta, ta, äta, äta, sa farmorn.
– Jag tar, sa Leila.
– Du äta lite, sa farmorn.
– Jag är inte så hungrig. Leila pekade på magen.
– Ont i mage?
– Dice que no tiene mucho apetito, sa Raul till farmorn.
– Har hon ont i magen. Pobre chiquilina , sa farmorn.
– Hon har inte ont i magen, hon menade att hon har en liten matsäck, sa Raul.
– Vad sa du nu till din farmor?
– Jag sa att du inte har ont i magen, utan att du har liten matsäck.
– Jag har ju ont i magen.
– Ah, okej! Raul vände sig mot farmor. Ja, hon har lite ont i magen.
– Stackars flicka! Säg till henne att jag ska lägga en varmvattensflaska på hennes magen sedan.
Raul översatte.
– Så snällt, sa Leila. Det behövs inte alls, försökte hon uttrycka. Det går snart över, sa hon och gestikulerade att det var okej.
– Du är blyg, sa han.
– Det är jag väl inte alls. Vad ska jag säga då?
Farfarn som inte hade sagt något på hela tiden lyfte upp vinkaraffen. Han hällde i farsans glas och lyfte den sedan mot Leila.
– Vin? fråga han.
– Nej tack, jag har redan lite juice.
Farfarn hällde trots det en snäpp vin.
– Prova! Inte gott. Inte dricka, sa han och log.
– Det är gott, det smakar inte så mycket vin, sa Raul. Det blir bara en godare smak. Diggar du inte det, så tar jag det.
– När ska du börja dricka vin, sa farfarn till Raul. Det är bra. Ett glas vin om dagen gör blodet tunnare. Det rinner lättare. Det är vad doktorerna säger i allafall.
– Det är bra att du äter bättre nu. Det är roligt att se, sa farmorn.
– Ja, jag har börjat träna lite så jag har fått bättre apetit.
Farfarn reste sig först från bordet. Han önskade buen apetito och gick och satte sig på soffan. Han tände en av sina små hemmarullade cigarett stumpar och tittade på nyheterna från TVE . Raul följde strax efter och satte sig breve.
Pinochet hölls i husarrest i Chile.
– Får såna människor sitt straff? frågade Raul.
– De får sitt straff, menade farfarn. Fram tills man är trettio, ja, kanske fyrtio, då tror man att man är oövervinnlig. Men sen så börjar det gå runt i huvudet och man börjar tänka på vad man gjort. Och alla dessa som varit där uppe på toppen och blivit respekterade, de har haft all världens makt och nu kan de inte gå utanför huset. De känner det, och deras efterkommande kommer att känna det. Man kan ätas upp av skuld. Det är som Napoleon. Han ägde världen och se vad som hände med honom. Han slutade på en liten ö. Eller hur? Vilket slut efter ett sånt liv och veta att man haft allt.