Avsked

57. I efterhand är det svårt att exakt avgöra under hur lång tid dessa händelser utspelade sig, man kan också fråga sig om allting verkligen gick till eller sades precis så som det berättas. Att en del av historien skapas inom en själv gör den inte mindre verklig, men desto svårare att uttala. Tiden kan ibland också göra minnet ovisst, för att det som en gång kändes som av avgörande betydelse, kan i eftertankens klara ljus kännas löjligt. Som de tecken som gav sig till känna den sista tiden om att saker skulle förändras.
När Rauls lägenhet började brinna var det liksom en föraning om något förutväntande. Det var också början till en distansering från den andra.
– Varför kommer inte dina kompisar och hjälper till, hade Ernesto sagt.
– Så är det, hade Amir sagt. Det är ett tecken att vi måste förändras. Det är många signs som kommer på en gång.
För det var flera anmärkningsvärt slumpmässiga händelser som tillsammans talade om en förberedelse till något annat. Som samtalet från Femi som Raul hade träffat någon gång i Lund, men som han sen tappat kontakten med, plötsligt bara hade ringt från London.
– Du ska inte vara rädd för att förolämpa någon för att du vill ta tag i ditt liv. Hur gammal är du Raul? hade Femi frågat.
– 25!
– Det är en bra ålder att ta tag i saker. Det är inte så lätt. Man måste göra sina saker hårt. Jag menar inte att det är för sent nu. Att du måste stressa. Men det är bra att börja ta tag i sina saker. Be easy with the girl, hade han också sagt.
Att försöka förklara såna här saker för mycket göra att man ofta missar de väsentligaste. Allting är inte heller precis så som man vill minnas det. Några år senare påminde Leila honom om att han hade mått dåligt när hon för första gången hade framfört att hon skulle åka.
- Jag vet inte vad jag ska göra, hade han sagt och blivit illamående när Leila berättade att hon skulle åka.

Efter den sommaren stack alla. Först Amir, sen Osman och Ismael. Och till sist Leila. Pablo flyttade också ut till slut, fast utan någon större dramatik. Att meningen som Amir uttalade innan han åkte, jag tror inte saker längre är som dem var, var sagd i besvikelse gjorde den inte mindre sann. Ändå var han ofta den första att se det goda i saker och ting, och han var inte sen att framhålla det.
– Tänk ändå på att vid det tillfället så tänkte han på dig. Just då var det ändå känslor. Han såg det och tänkte på dig. Det var en känsla där. Kärlek, sa Amir.
Det var med såna blandade känslor som de skiljdes i hans mammas trädgård som de hade gjort många gånger förr.
– Så vi kommer inte ses på ett tag? sa Raul.
– När jag kommer tillbaka mutherfucker så hoppas jag att du har fått lite skit gjort fattar du? sa Amir.
De kramades hårt. Rauls ögon fylldes med tårar.
– Var stark. De är bara parasiter. Feens. Såna som lever på andra. Jag kan se falskheten i deras ögon. Du är stark. Du har hjärta. Du krossar såna som dem.
Tårarna rann tysta ner för Rauls kinder.
– Hej! ropade Amir. Du kanske får se mig här igen tillbaka om en halvtimme.
De skrattade.

Bänkpress, Blunt´s och bullshit

58. Raul packade ihop sina träningskläder i en söndrig sportväska. Pablo och hans flickvän med sädesfältsgult hår stod i hallen i bakgrunden och diskuterade. Hon hade tagit på sig skorna och var på väg att dra.
– Vinröd och orange, sa hon.
– Vinröd och gul, sa han.
– Vinröd och orange.
– Men hur ska man kunna matcha vinröd och orange? Vinröd och gul!
– Vinröd och orange, insisterade hon.
– Satana perkele! Jag ska slå dig, sa Pablo.
Han höjde trumpinnen som han hade i handen. Hon skrattade och han slog henne med nätta slag på rumpan. De pussades och tog adjö i trappan.
Raul la på en instrumental och satte sig med mikrofonen på soffan. Yoyo–yo–yo–yo–yoyo–yo, it’s The Beatnuts shit, lekte han, de e mörkt, men a–alla måsta vara gla–ada nu, de e mörkt, men alla måste vara gla-da nu.
Pablo satte sig framför datorn.
– Har du bestämt pris om det där, sa han till Pablo.
– Nej!
– Vad tror du att dom ger dig?
– Jag vet inte.
– Säg att du brukar ta sjuhundraspänn i timmen så får dom ge dig det dom kan ge dig. Det är rimligt. Du har för fan gjort hela omslaget från början till slut. Foto. Layout. Allting. Vem fan skulle göra det billigare än dig? Vad tror du att det hade kostat om de hade anlitat en reklambyrå. Det du gör är övergrymt. Ingen hade kunnat göra det bättre. Gör som du vill. Jag sticker och tränar.

59. – Är du klar mannen? frågade Raul när Osman öppnade dörren hos Amir, där Osman bodde den sista tiden innan han åkte.
– Jag är klar. Jag ska bara packa och fixa några saker med Arash.
Arash reste sig upp och gav Raul en rejäl handskakning. Tenondé var också där.
Teno och Raul snackade om Malmö medan Arash och Osman diskuterade på sitt håll.
– Du vet, sa Teno. Jag bodde i en sån här lite håla innan. Jag gick mellan replokalen, en polare och hem. Det var såhär: Tenondé visade en liten triangel med sina fingrar. Förstår du mannen? Så jag är glad nu. Allting är nytt för mig.
– Ibland känns det som det alltid blåser motvind i Malmö. Det spelar ingen roll vilken gata du går på, men jag fattar vad du snackar om. Det är grymt om du känner så. Det gör mig gladare i så fall.
Osman kom in i rummet med bar överkropp.
– Vad är det för tatueringar du har där Osman? frågade Tenondé.
– Det gjorde jag för att jag var långt borta från min familj. Jag kunde inte träffa dem så ofta. Så jag tatuerade in dem så att jag varje gång jag tittade mig i spegeln skulle tänka på dem.
– Vem rullar? undrade Osman.
– Ni kan ju prova detta jag har med mig här, sa Arash.
– Är det bra saker du har med dig till grabbarna? undrade Raul.
– Det är bra saker, svarade Arash med nasal röst och log.
– Jag har hört att du har mycket frön i gräset.
– Vad har du hört det?
– Staden är liten, du vet.
– Folk som klagar på att där är frön, de kommer alltid tillbaka.
– Vill du testa? sa han.
– Jag ska träna nu, men jag kan rulla, sa Raul.
– Jag trodde du var puffare?
– Puffare? Vad fan är det?
– Beroende så klart!
– Skärpt dig. Vadå beroende? Tror du man kan vara beroende av hasch?
– Klart ni är beroende. Vad tror du? Att ni inte är beroende? Tror du att du bara kan sluta en dag, sådär bara?
– Det är klart man kan. Har du inte sett Halfed Baked mannen? Han går på dessa Anonyma Narkomaner-möten och folk kastar papper på honom när han säger att han är beroende av marijuana. ”Har du någonsin sugit kuk för marijuana”, skriker någon. Och sen i slutet på filmen när han kastar jointen. Och han bara, ”ärligt talat, röka eller fitta?” Vad hade du valt mannen? En fin fitta eller röka?
– Hmm…
– Ärligt talat! Är det något att tveka på? Fitta så klart. Fitta framför allt. Varför anstränger du dig själv överhuvudtaget. För fitta så klart. Vad hade hänt om inte fitta fanns? Du hade varit en lodis. Det hade inte ens varit värt att leva. Du hade inte haft något att kämpa för.
Det var tyst en stund. Raul började rulla.
– Vet ni vad som är drakens främsta egenskap? sa han.
– Han kan sätta på bruden utan en spänn, sa Teno.
– Han besegrar sin motståndare utan konflikt, sa Raul.
– Du verkar vara en smart snubbe, sa Arash ska inte du tjäna en hacka och köpa ett parti.
– Jag vill inte vara fördömande eller nått sånt med det är inte min biz. Jag kan inte göra en sån sak och känna mig okej. Vad du väljer att göra är din ensak, men det är inte så jag kommer att lyckas. Man ska aldrig säga aldrig, men jag vill inte ge mig på den vägen, sa Raul och började röra på sig.
– Kommer du förbi ikväll, fråga Teno Raul.
– Tack för du fråga, men jag tror du inte det!
– Vad ska du göra då?
– Man måste komma fram lite med sina grejer, svarade Raul.

60. Det var en av dem där varma sensommardagarna då mörkert ännu inte fallit över staden och det gråljuset dröjde sig kvar. De satt högst uppe på läktaren och vilade blicken över den grönglänsande gräsplanen som utgjorde hela panoramat. Osman hade precis tänt blunten.
– Jag såg en film på Cinemateket här om dagen. En rysk film av en snubbe som hette Tarkovskij. Skit i samma vad han hette. Men i alla fall så var där en snubbe i filmen som var munk. Han var grym på att måla ikoner. Du vet såna bilder med Jesus, jungfru Maria, helgon och sånt.
– Ja, ja. Jag vet.
– I alla fall. Det kom fram i filmen att han var särskilt begåvad, men av någon anledning, rädsla, osäkerhet eller någonting, så gjorde han ingenting av sin talang. Så var där en annan munk som blev jävligt pist på honom. Han menade att det var en synd att missbruka sin begåvning. Han själv var helt obegåvad, men han såg den andre munkens möjligheter att leva för evigt genom sin konst. Filmen hade två delar. I den andra delen så var där ett barn. Han kanske var runt en tretton år. Saken är den att det ska gjutas en kyrkklocka i hans by. En fet jävla kyrkklocka, men hans farsa som var gjutmästaren dör. Det finns ingen som kan göra den här kyrkklockan, men av någon anledning måste den bli klar jävligt snart. Så helt plötsligt kommer den lille killen och säger att han har ärvt gjuthemligheten av sin far, vilket han egentligen inte har eftersom farsan tog med sig kunskapen i graven. Han hade säkert sett sin farsa göra det flera gånger, men det viktigaste var övertygelsen att han skulle lyckas. Till slut börjar han leda arbetet med klockan och ju längre projektet framskrider och ju närmare man kom sanningens ögonblick, desto mer tvivlade alla och desto mer pratade man om att projektet skulle misslyckas. Men killen bara fortsätter. Man ser att han har de värsta kvalen, men han fortsätter ändå, och till sist står den jävla klockan där. Jag kan säga dig att den jävla snubben hade tro.
– Ska du ha, frågade Osman och sträckte som vanligt ut den bruna slickade cigarillen klämd mellan tummen och pekfingert. Raul ryckte på huvudet.
– Det är lugnt.
Osman skrapa blunten mot betongen under den brandgula hårdplast sitsen och de reste sig upp.
– Jag vet att du kommer att lyckas, sa Osman. Du kan passa jeyen, röka i några månader, eller skita i det och göra ditt skit hårt.
– Det känns inte så när man är mitt uppe i det kan jag säga, men jag hoppas att du har rätt.
– Men så är det. Det är dom små sakerna som gör det. Du behöver inte vara orolig. Du har det, hade Osman sagt. Jag tror stenhårt att visa människor har en mening att leda andra, sa Osman. Idag är det många som aldrig fattar det. De kanske är visa, men de får aldrig leva ut det.
– Du tror det?
– Absolut. Vissa är bara födda att ta med sig andra. Det behöver inte vara stora saker, utan det kan vara mindre sammanhang, en familj, en stad eller något sådant. Är du klar med romanen snart? undrade Osman.
– I stort sett. Måste slipa på den bara. Vad tror du?
– Det kommer att gå bra. Såna saker lönar sig alltid. Det kommer inte bara att gå förbi sådär.
– Vi har slösat bort så mycket tid, men jag ska skriva klart den här romanen om den här tiden. Jag ska inte ha slösat dessa år till ingen jävla nytta. Har jag suttit surrad vid den här jävla masten så jävla länge så ska jag fan ta med mig något hem och berätta. Det kommer vara beviset för att vad som helst är möjligt. För att vem som helst kan göra vad som helst.
– Men du är kanske inte vem som helst.
– Vi ska göra stora grejer Osman. Det är bra att du sticker härifrån. Du kommer vara närmare din familj. Du kommer att ha helt andra möjligheter att starta upp grejer. Din familj kommer att kunna hjälpa dig. Jag kommer också göra min grej här. Vi ska börja realisera våra idéer och så ska vi börja bygga upp saker sakta men säkert, lite för lite. Och vill du tjäna pengar så ska du göra det, vill du göra något annat så ska du göra det. Men det vi gör ska spela en roll inte bara för oss själva, utan det kommer att ha en mening för andra också.
– Raul jag vet att du har din egen väg…
– Men tror du det är möjligt? Låter det jag säger möjligt?
– Jag tror att Good Will Overcome Evil och så länge man kämpar så kommer det att ge resultat. Så är det! Detta är en ny början för alla. Vi skulle haft Amirizzi här, sa Osman entusiasmerat.
– Jag lovar, ge mig tre månader så är vi the shit, härmade Raul Amir.
– Inget är orealistiskt för den snubben.
– Man saknar den jävlen, sa Osman. Hur tror du han är när han kommer tillbaka?
– Man vet aldrig med den snubben, svarade Raul. Piercad i patten, pagefrissa eller buddist, så är det ändå Amir.
– Han har ett golden heart den.
– Han är grym. Som Lorenz sa: Du kan sitta och dricka kaffe med honom, så helt lugnt, så kan han bara plötsligt få för sig att han ska till Japan. Så reser han sig upp, tar en taxi och åker rakt ut till flygplatsen.
– Men Leila Raul? Ska du inte följa med henne? undrar Osman.
– Det är lugnt. Det fixar sig. Det var det bästa för oss. Det känns naturligt. Det fanns inget för henne här. Hon vet vad hon vill. Det som är bäst för henne är bäst för mig också.
– Och du litar på henne?
Raul nickade. De gick ner för läktaren och in i byggnaden för att komma upp till omklädningsrummet.
– Du har växt lite, sa Osman när Raul blottade överkroppen.
– Det syns direkt när jag börjar träna. Jag har ingen underhudsfett överhuvudtaget.
Osman prejade ner sina kläder i den marinblå sjömanssäcken som han hade haft med sig.
– Folk ser en individ och dömer utifrån de handlingar de har sett. De bildar ett prejudikat för hur de ska döma en i framtiden. Så står man själv där och har värsta kvalen inför varje jävla sekund. Tidsenhet.
– Hur länge ska du träna? undrade Osman.
– Ei, mannen du lyssnar inte? Du kanske inte bryr dig? sa Raul och spelade sårad.
– Jag fattar. Jag håller med dig. Jag svarade inte för jag tyckte det var självklart.
– Dina jävla bullshiter. Du ser ut som Rocky, fortsatte Raul.
Osman tränade i mössa och en vit t-shirt med bortrivna ärmar.
– Jag hade bara tänkt köra bröst idag, sa Osman och bröstade sig lite.
– Vi kör!
Osman lade på åttio kilo.
– Du vet att du inte behöver styla för mig va? Ska du inte värma upp?
– Jag värmer upp på åttio.
– Okej! log Raul.
Osman lade sig på bänken. Koncentrerade sig, blåste ut, koncentrerade sig, blåste ut och drog ut viktstången. Han körde tio repetitioner.
– Ska du inte till Pub 25 ikväll? Vi kan käka medans vi kollar på matchen.
– Anna ska laga mat för mig ikväll, så jag ska ditt och ta det lugnt, sa Osman samtidigt som Raul la sig på bänken med en pust.

P3 Soul

61. Frisörskylten Herr & Dam lyste upp i grönt och arabiska rytmer hördes från lägenheten längst ner intill Rauls port. En av grannpojkarna satt i bilen precis utanför med en polare i förarsättet.
– Vad händer? undrade Raul.
– Det är bara min brors dotter som fyller fem år. Ursäkta att vi stör.
– Nej, det är lugnt för fan. Ni stör inte ett piss.
Ni har lyssnat på P3 Soul med Mats Nileskär. Ting – tong – thong. Klockan är tolv och det här är ekot. I Palestina dödades…
– Det var Gangstar på P3 Soul, sa Pablo när Raul kom in genom dörren.
– Vad sa dem då?
– De hade rätt så många tankar ändå, sa Pablo.
– Att de gjorde klassisk hiphop, men med det där lilla extra som tog det vidare. Visste du att Premier hade bott i studion?
– Det är därför han lyckades.
Raul lutade sig ut genom det öppna fönstert. På det svarta taket mitt emot skrek några grå måsungar. Mamman närmade sig som en vit fläck.
På gatan nedanför hade två män satt sig på en låda med en vattenpipa emellan sig. En tredje stod bara brevid, medan den fjärde gav dom vars ett glas som överräcktes från fönstert längs ner.
– Jag fattar inte varför en grym snubbe tvekar, medan en idiot kommer ut med sitt skit och lyckas.
– För att han gör det helt enkelt, sa Pablo.
– Och varför gör inte du det?
– Jag kanske inte vill.
– Jag fattar inte! En snubbe som Kronkvist kommer hit, tycker din grej är överfet, lägger ett fett solo, men du bara fuckit! Fattar du inte att du har guldhänder? Du slösar bort din talang.
– Varför gör inte du det? sa Pablo.
– Vem ska jag göra det med?
– Du kan ju göra en låt med emcess´en från Lund.
De skrattade.
– Vem då med till exempel, skrattade Raul. Men det är ett skämt det som dem gör? undrade Raul.
– Undra om det börja som ett skämt, eller om det blivit ett skämt sen ?
De skrattade igen.
– Vad tycker du om den? sa Raul och pekade mot en oljemålning i starka färger.
– Det är fina färger, men det är inget särskilt.
– Men är den något särskilt, Raul nickade mot två jazzspelare i tusch.
– Men den är ju kass, sa Pablo om sitt eget verk.
– Med farsans fiskar då?
– Dem är bra.
– Den då? sa Raul med nedlåtande ton.
– Det är ju Munch!
– Men vad fan är det då?
– Det är ett kärlekspar. En kyss.
– Den heter Kyssen, sa Raul och log. Hur lång tid tror du jag hade behövt på mig för att måla den då?
– Det är ett träsnitt.
De brast ut i skratt.
– Ja, ja, sa Raul. Okej då!
– De ringde om ett jobb till idag förresten, sa Pablo.
– Vad sa du då? undrade Raul.
– Jag sa ja så klart!
– Så hur mycket får vi?
– Det frågade jag inte.
– Det är skit i samma. Vi behöver det ändå, sa Raul. När är det deadline?
– Det sa dem inte heller.
– Och du fråga inte heller?
– Nej, svarade Vinci tyst.
- Skit i samma. Det börjar hända lite saker i alla fall. Det kommer gå bra. Tror du inte det?
– Jo!
– Får vi lite tid så kommer vi knäcka alla. Jag kommer stå så och pissa över alla.
Raul låtsades ha kuken som en slang i handen och vattnade hela världen.
Pablo skrattade.
Raul lutade sig ut igen genom fönstert igen.
Männen på gatan reste sig upp och halade snabbt in lådan genom fönstert.
– A saalam alejkum.
– Alejkum salam.
Två av männen gick över gatan, satte sig i en bil och körde iväg. De andra gick in i porten.
– Där finns en alfajor till dig i kylen, sa Pablo. Har du sett den?
– Nej, det är grymt ju.

62. Han öppnade det silverfärgade papperet till den marängeomslutna kakan. Han kände av den mellan fingrarna och tog sedan en tugga. Dulce de lechen bildade en mörklinje i den ljusa kakan.
Pablo satt med ryggen mot honom med hörlur över huvudet.
Bordsljuset var riktat mot mixerbordsreglagen. Röda och gröna lampor tändes och släcktes i mörkert.
Pablo slog takten i luften.
– Jag får höra, sa Raul.
– Det finns inget att höra, sa Pablo.
– Jag för höra det som finns då!
Pablo vred på monitorerna: en ensam pianoslingan, pang, hi–hatten, pang, basen, snearen och bastrumma.
– Tror du att det kan funka? frågade Pablo
– Klart det funkar. Det låter skit fett!
Pablo snurrade stolen för att vänta sig mot Raul.
– Har du mycket kvar? frågade Raul.
Han smakade kakan som han fortfarande hade mellan tänderna.
– En del. Ska du sova?
– Jag vet i fan!
– Jag var och handlade idag, sa Pablo. Det var någon som hade lämnat sin kasse med sakerna i och gått.
– Tog du den?
– Det hade varit pinsamt om någon hade kommit där.
– Du skulle ha tatt den.
– Det hade varit roligt att ta hem den och se vad som fanns i den. Som en överraskningspåse. Sånt som man aldrig köper. Rödbetssallad i en liten burk. Eller sådan här färdigstoppad kalkon. Eller Frödinge ostkaka.
Raul satte sig ner framför datorn.
– Vad är detta för text? fråga Pablo.
– Det är farsans, svarade Raul.
– Är det stödord eller?
– Det är nån poesiaktig grej, svarade Raul. Säg något mer som hade kunnat finnas i en överraskningskasse?
– Jag hade kunnat säga tomatpuré på tub, men det har Leila redan köpt.
Raul skrev.
*
– När man var liten, sa Pablo, och man åkte BMX på sommarland och man hade längtat så jävla mycket. Så kom man dit så var det en sån jävla kulle. Man stod rakt ner så här. Han lutade ner handflatan nästan vertikalt. Så var sadeln lös och styret också. Man bara: Ah! Fan! Höll på trilla. Man svettades och efter två varv så var man helt slut.
**
Raul vände sig om från datorn. Pablo hade lagt sig i sängen.
– Ibland får man en motsättning mellan formen och innehållet. Man behöver kanske pränta ner något viktigt, men formen tillåter inte det.
– Det kanske den gör trots allt, sa Pablo.
– Har du såna tankar angående foto?
– Jag försöker ofta köra utan blixt. För även om det ser konstigt ut så är det ändå det ljuset som har varit där från början.
Raul reste sig och gick runt i rummet. Pablo satte sig och arbetade.
– Malmö stad. Är det en pueblo ? Eller är det en ciudad ?
Pablo svarade inte.
- Jag ska ut en sväng, sa Raul. Är du kvar?
– Jag kanske har stuckit när du kommit tillbaka. Men vi ses imorron.

Den nya verkligheten

63. Han gick tillbaka förbi Bagdad livs. Han köpte en lös cigg och gick i den mörka kvällen.
En stund senare var han hemma igen.
Han tog på sig yllestrumpor, en tjock amerikansk grön ghettomössa och satte på vattnet till máten. Medan han väntade på att vattnet kokade startade han datorn.
Telefonen ringde. Raul reste sig upp från datorn och tittade på nummerpresentatören. Han svarade inte. Han tog en cigg från mjukpacket, satte den i mungipan och tände den.
Han tittade ner i grannarnas lägenhet. Tjejen på andra sidan gick i ett par svarta trosor. Han satt i mörkert och åt en macka samtidigt som han följde hennes rörelser i lägenheten. Hon höll uppe sina bröst med ena armen. Hon gick in på toaletten. Han tittade över taken och ner på gården.
Bortom hustaken bildade stadens ljus en ram ovanför de mörka byggnaderna. Tjejens lägenhet var den enda som var tänd.
Han satte sig framför datorn och skrev.

Efterord
Raul hjälpte Leila med hennes ekipage till London. De tillbringade en sista kärleksnatt på ett hotell i Betnal Green. Leila hade rakat blygdläpparna och hennes fitta var obeskrivlig. Hon stannade kvar i London i 4 år och tog en examen i juridik. Hon fördjupade sina studier i München och arbetar idag för ett av Tysklands största företag.
Amir var i USA i ett par år, kom hem och efter en tid i helvetet hamnade han på sjukhus efter att ha kört in i ett träd i ett berusat försök att ta död på en del av sig själv. Något år senare fick han barn och arbetade ett tag på en moské tills han köpte en restaurang som sedermera blev flera.
Ismael kom tillbaka rätt så snabbt från USA. Han fick jobb inom äldreomsorgen och flyttade sen upp till norra Sverige med sin flickvän.
Osman har inte kommit tillbaka från Turkiet. Idag är han också pappa och har byggt upp ett växande företag i textilindustrin.
Farmorn dog några år efter.
Raul fullföljde sina idéer tillsammans med sin bror.