En kultur vaknar då en mäktig mentalitet vaknar och skiljer ut sig, då den skapar en gestalt ifrån det gestaltlösa, något begränsat och förgängligt av det gränslösa och förblivande. Dess blomstring sker inom ett begränsat landskap. En kultur dör när den har förverkligat alla sina möjligheter i from av språk, trossystem, konstarter, stater, vetenskaper och därmed efterhand återvänder till det själsliga urtillståndet.
Men dess levande tillvaro, en rad stora epoker då fullbordandet fortskrider i sträng följd, är en djup, inre, passionerad kamp för att hävda idén gentemot yttre kaotiska makter och inre omedvetna gömställen dit den krupit undan.
Varje kultur kämpar mot materiens motstånd och idéns undanflykter. Varje kultur står i symbolisk och mytisk relation till det utsträckta, rummet, skådeplatsen, scenen, vari den söker sitt förverkligande. När målet nåtts och idén fullbordas, då stelnar plötsligt kulturen. Dess krafter bryts och övergår i civilisation.
[Den kan sträcka sig under sekler och årtusenden så som i Kina, Indien och den Islamiska världen. Under kejsartiden stod kejsar världen skenbart ungdomlig, rik och mäktig och skymde österns unga arabiska kultur.]