Den unga, aggressiva, aningsfulla mentaliteten kämpar med ett mystiskt världsmedvetande med dunkla och demoniska, liksom en oskuld, för att långsamt mogna fram mot ett rent och klart uttryck för en äntligen erövrad och förstådd tillvaro.
Ju närmare en kultur, en människa, kommer middagshöjden i sin existens, desto manligare, kärvare, mera behärskad och mättat blir dess allt säkrare formspråk, desto precisare i sin känsla av kraft, desto klarare blir dragen. Under den tidiga epoken, tillvaron, är allt vagt, förvirrat, sökande, uppfyllt av både barnslig längtan och ångest.
När civilisationens, människans gubbålder närmar sig slocknar den själsliga elden. Trots avtagande förmåga vågar man (som under klassisk epok igen) på de stora skapelserna, mentaliteten återvänder.
Under romantisk epok återvänder man till barndomen. Till slut förlorar den lusten att leva vidare och längtar till ett urtidsmässig mystiskt och dunkel, till moderskötet, till graven.
Där återfinns förtrollningen i en ”andra religiositet” men en ny innerlighet, med tidiga, drömmande, ängsliga uttryck, för sin ensamhet i denna värld.