Betydelsen av ödet är obeskrivbar inre visshet? Obeskrivbar inre visshet tillsammans med en del otur skulle utomstående kanske kalla för självbedrägeri. Det är förvisso lätt att leta fel i andras text (och tal), men "det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda", varför jag menar att det okummunicerbara är till ytter mera visso ett uttryck av godtycklig subjektivism. Mycket intressant, med andra ord, men, som du också uttrycker det, obeskrivbart för någon som inte är invigd i ämnet (eller ännu hellre: kontexten). Ett tankeexperiment som dyker upp när jag läser orden ovan är:

En person lyckas, i det närmaste med total perfektion, att kommunicera idén om ödet. För 30 000 år sedan ritar han bilden. Ingen i hans samhälle (läs: en stam med 30 personer), fattar ett jota och således går idén om ödet förlorad. Bilden vittrar snabbt bort och inga lämningar finns idag kvar.

En annan person lyckas i det närmaste med total perfektion, att kommunicera idén om ödet. För tre år sedan skrev han manus till filmen som idag har setts av över 15 miljoner betalande biobesökare. Filmen kommer att bli en klassiker och användas som referens i i ett otal böcker, recensioner, debattprogram etc. Vissa av filmens nyckelscener är redan amatörsociologiska begrepp.

En annan person lyckas i det närmaste med total perfektion, att kommunicera idén om ödet. Historien ser i princip ut som den ovan, men författaren inser ganska snabbt att publiken totalt missförstått hans budskap. Succén förblir, missförståndet till trots, ett faktum.

Begreppsanalys, fysiska teorier, kunskapskritiska system etc, har det gemensamt att de är fullkomligt transparenta. Vem som helst kan testa att bevisen verkligen håller. Det är själva vetenskapens idé att alla resultat ska vara kommunicerbara. Som du ser lämnar denna ansats mycket att önska, men det är i mitt tycke fortfarande den kunskapsgrund som är bäst (dock utan att vara speciellt bra).

"What can be asserted without evidence, can be dismissed without evidence." (Hitchens)