Verklig historia är ödesmättad. Man kan ana framtiden, ana dess hemligheter, men man kan inte beräkna den.

Kausal, orsak och verkan är utan hemligheter utan riktning. Den som försöker sig på att förklara världen med kausala erfarenheter tror sig kunna förklara allt levande i perspektivet av orsak och verkan. Men den som tar in omvärlden och låter det påverka sinnena och tar emot totaliteten av intrycken och ignoerar kausalitetens stela mask genom att inte tänka efter, för henne är tiden inte någon gåta utan något som man i sitt inre är förvissad om, ödet självt. Dess riktning, dess icke omvändbarhet framstår som meningen med den historiska synen på världen. Två bilder av världen är möjliga, öde eller kausalitet, kan beskrivas som antingen livskänsla eller kunskaps väg, med andra ord som dynamiken i det tillblivande eller som systemet i det som varit.

Båda kan bilda utgångspunkt för fullständiga och slutna världar eller perspektiv, men ingen av dom är de enda.