Ur medvetandets försök att kontrollera och övervinna det oundvikliga slutet, döden inom sinnenas värld, föds kausalitetens princip.
Livsångesten försöker värja sig mot ödet genom att trotsa det och konstruera en annan värld.
Genom att hölja den synliga världens yta med ett nät av orsak och verkan skapar man den övertygande bild av tidlös varaktighet, ”ett vara” som postuleras med det abstrakta tänkandets gripenhet och högstämdhet.
Tendensen bygger på känslan att vetande är makt som verkar vara välkänd i alla mogna kulturer. Därmed menas makt över ödet.
Den abstrakta lärdomen uppträder som ett omedvetet hat mot ödets makter, mot det ogripbara. Det rena förnuftet förnekar alla möjligheter utanför sig själv. Här uppträder ett evigt strid mellan det strikta tänkandet och den stora konsten. Det ensa sätter sig till motvärn. Det andra ger sig hän.