Einstein fick nobelpriset 1922, men hade funnits med i nomineringslistorna sedan 1910, från 1916 som ett toppnamn stödd av framstående fysiker över hela världen. Motiveringen hade varit relativitetsteorin. Bland de cirka 50 nomineringarna nämndes fotoelektriska effekten bara två gånger och då endast av en av de nominerande, en viss C.W. Oseen som sedan också skrev sakkunnighetsutlåtandet som blev beslutsunderlaget 1922.
I den officiella motiveringen tillskrevs inte relativitets teorin någon roll, utan det blev istället upptäckten av lagen om den fotoelektriska effekten. Inte för hans kvantteori som förklarade effekten.

Troligen var det de experimentella vetenskapsidealen hos kommittémedlemmarna som var verksamma och uteslöt det som kunde upplevas som spekulation. Einsteins teori ansågs ha alltför magert empiriskt underlag.
En regel i den klassiska fysiken var att det man framstället i begrepp måste man handgripligen kunna ta i åtminstone med hjälp av instrument.

Vid tiden för Nobelpriset hade Einstein genomgått en filosofisk och vetenskapsteoretisk förändring. Medan hans tidigare speciella relativitets teori betonade mätinstrumenten roll i vetenskapen kom den allmänna relativitetsteorin att lägga tonvikten på matematikens, teorins och filosofins överhöghet. Där Einsteins följt en positivistisk linje, att allt går att mäta, gav Einstein nu utlopp för en kritisk idealism. Einstein fick sedan föra ett tvåfrontskrig mot de som angrepp honom för bristande empiri, experimentalister, som betraktade Einsteins teori som förnuftsvidrig och hans tidsbegrepp såsom varande logiskt ohållbara och fysikaliskt meningslösa. Å andra sidan fick han också kämpa mot de som en långt gående formalisering och matematisering utan att bry sig om verklighetsunderlaget. Ovanstående vetenskapshistoria är hämtat från förordet till Einsteins egna populära vetenskapliga beskrivning av hans speciella och allmänna relativitets teori som utkom 1917 i Tyskland och översattes för första gången till svenska 1988.