Teorin på bloggen är ett försök att hitta vissa grundformer för förändring, ett utkast om en teori om förvandling, förändring, utan att använda begreppen om orsak och verkan. (Fysionomi är ett missvisande ord som vi får ta bort vid nästa omskrivning.) Även om teorin inte är, så att säga, sann, i meningen verifierbar, så bör den åtminstone vara en tankeväckare.
Jag ber även läsaren att läsa denna text som ett utkast och försöka få en bild av andemeningen och den övergripande idén, istället för att invända mot detaljer.
I teorin på bloggen så används begreppen kulturer och individer om vartannat och jämförs med organismers utveckling. Det har en ungdom, mognad, medelålder och en ålders höst och vinter. Ungdomens vår är den naiva livskänslans tid, gränsen mellan dikt och verklighet är flytande. De stora hjältarna är romantiker snarare än kallt beräknande handlingsmänniskor. Den sakliga prövningen är ännu inte en vedertagen måttstock på sanningen.
Under sommaren mognar man och man börjar bli medveten om sina möjligheter. Eftertanken söker att befria sig från de traditionella formerna och erövra en ny värld.
Hösten är visdomens tid. Reflexionen hämmar handlingskraften. Men förnuftet har ännu inte börjat undergräva tron på sin egen allmakt.
Under vinteråldern stelnar kulturen. Skapandet upphör, men frukterna av tidigare generationers arbete sprids. Konsten blir njutningsmedel och hobby, vetenskapen blir teknik, filosofin blir kammarlärdom eller frälsningslära.
Man kan tala om ”samtidighet” mellan kulturer fast det kronologiskt skiljer årtusenden. Kanske kan vi idag jämföra vår tid med Tutmosis III 18:dynasti 1550-1328 f.kr, tiden från Sulla till Dominitianus, Caesar och Tiberius 100f.kr-100 e.kr och Handynastin 221 f.kr. Maktpolitiken börjar segra över pengarna. Nationerna sönderfaller till en formlös befolkning som sammanfattas i ett imperium(EU) som så småningom åter blir av primitiv-despotisk karaktär.
Oavsett vad man anser om teorin, så kan man inte förneka att detta sätt att se på den historiska utvecklingen och tideräkningen på ett sunt sätt kompletterar den traditionella bilden av historia som ett linjärt förlopp. Indelningen i tiden som medeltid osv. och som ännu lärs ut i skolan är helt meningslös och förvränger den bildade genomsnittsmänniskans syn på historien på ett olyckligt sätt. Är vi kanske mentalt och kulturellt närmare människorna under Tutmosis III, Ceasar och Han dynastin än våra släktingar från 1800-talets början?
Teorin är en allmän abstrakt förklaring. Ju närmare vi tittar på en historisk, faktiskt händelse, må det vara ett företags begynnelse och utveckling, ett krig, desto mer förstår vi det, de framträdande personligheternas karaktär och förbindelser, de inre nödvändigheterna. Men i samma mån som förståelsen växer, minskas våra möjligheter att upphöja fallets utveckling som allmängiltigt och göra förutsägelser om nya fall. Bilden blir nyanserad. Man kan känna igen en utveckling, men ändå inte göra en exakt förutsägelse. Med andra ord behöver man inte ge upp hela fältet där man inte kan göra några tillförlitliga förklaringar. Men man accepterar det man inte kan förstå.
Allt avgörs av praxis. Förutsägelserna av individen blir svårare. Huruvida det blir svårare för massorna, människan att göra si eller så, så kan individen fortfarande förbrylla oss. Det skulle snarare vara anormalt om den helt följde en rörelse som stämmer helt överens med massan.
Teorin på bloggen är en metod med man kan närma sig sitt verk, karriär, liv, vad det än må vara. Styrkan i teorin är dess intuitiva karaktär, inte det abstrakta resonemanget. Aningarna och iakttagelserna är av intresse. Precis som i den teoretiska partikelmodellen kan den vara intressant fast dess sanningsvärde inte prövats.
Under sin skapande period, i begynnelsen, är kulturerna mycket olika, beroende på de speciella problem som de ställs inför och på det oförutsägbara nya som är hemligheterna med all skapande verksamhet.
Vi vet att i början till varje företag, åtagande, befinner sig individen i en situation som kännetecknas av osäkerhet och vaghet. Kausaliteten tycks vara konklusiv för resten av världen, men inte just för honom där han står. Därför måste vi skapa en ideologisk struktur för honom, för de verkliga och effektiva förändringarna, som inte hindrar individen redan innan han börjat.
Det går idag inte att neka utvecklingen, vetenskapen, företagandet, verkligheten den mystiska känslan. Einstein skriver i sin självbiografi “Den ljuvaste vi kan erfara är det mysteriösa. Det är den fundamentala känslan som står vid vaggan till varje sann konst och sann vetenskap. Det som inte vet det och inte längre kan förundras, inte längre känna ”amazement”, är så gott som död, ett utblåst ljus”.
Ideologin, teorin måste därför vara av sådan art, av sådan andemening, att den rycker ur ett praktiskt beslut att ingripa i livet. Den för inte blott vara en intellektuell läsning.
Lärandet spelar olika roll för olika människor. Det finns vissa som tror att de aldrig kommer att få möjlighet att använda det lärda. Även om de har det bästa svaret kommer ingen att fråga dem. De finns de som tycker att de inte behöver förändra något eftersom de har det tillräckligt bra. Men de finns också dem som är otillfredsställda med sin situation. De har ett praktiskt intresse av att lära sig. De önskar genom alla medel orientera sig och de vet att de förlorade om de inte lär sig.
Att leva enligt ”sina egna idéer och sin egen tro” har inget att göra med huruvida ens idéer är originella i förhållande till andra individer. Det har mer att göra med verkställandet av dem. Att popularisera en idé som varit för en liten elitistisk krets kan vara av mycket större värde än att komma på en originell idé som inte kommer någon till handa.
Den verkliga kunskapen kommer då man kastar sig havet, kunskapen måste bli en del av livet. Man kan inte ställa sig utanför som en oberoende betraktare. Han måste utsätta sig för allt som verkligen kan drabba en då man verkligen lever. Man måste ta i för alla krafter, och ögonblicket då man håller på att förlora alla krafter, i det ögonblicket föds kunskapen. I sträng mening är människan sitt eget redskap.