Det står skrivet att förändring inte kan göras med ord och att idéer inte kan inplanteras med dekret. Samtidigt förefaller det som att kulturen föregår historien och förespår den. Desto viktigare att den kulturella bildningen, fostran och undervisningen, bygger på en föreställning av världen, en idé om livet. Dess mål och verk är människan. Intelligentians uppgift är att kritisera det (o)sunda förnuftet för att bekämpa fördomar, fanatism och bringa tänkandet en saklig uppfattning om världen och samhället.

Kanske ska man peka fingret mot sig själv, då det är ens egna handlingar man har störst kontroll över? Hur är den svenska kulturkritike(r)n? Är den öppen? Är den sluten? Vad erbjuder den läsaren, betraktaren? Vad står den för? Vilken föreställning om människan rymmer den? Ingår inte den svenska intelligentian i en ljumenhetens och kompromissen kultur? Är inte kritiken som presenteras i artikeln urvattnad intill intet sägelse? Vad är anklagelsen egentligen? Lyckas inte den amerikanska kulturproduktionen i allmänhet infoga sina egenheter, erfarenheter i en mer universell tradition? Om så är fallet så isolerar man sig, främmandegör man sig från omvärlden. Men är inte nationella epitet, som amerikan och överhuvudtaget, begrepp i förfall? Är det inte dags att slipa till redskapet som används vid intellektuell verksamhet. Språket. Kanske behöver vi bara bli uppmärksammade på dess faror?

Orden är tankens instrument. De ska klarlägga och rena våra tankar och bör inte vara ungefärligheter. Att skriva är att inta en hållning som är höjd över det retoriska. Orden man använder är det sättet man tänker på och således en uttalad värdering. När orden är som bäst uppfinner den ett nytt mer allmängiltigt språk och är visionärt. Språket är således inte endast ett konstnärligt, tekniskt problem, utan också ett etiskt problem.

Vi reder ut konceptet! ”En amerikansk isolering”. Är det rent av människans isolering? Vad är det för lösning vi söker? Ett ärligt tillvägagångssätt nöjer sig bara med något som kan medföra en allmängiltig lösning.
Den här känslan av främlingskap, som Eva kände mot de amerikanska författarna, den känslan av att ”de andra” besitter särskilda egenskaper, utgör i grund och botten vårt eget sätt att vara. Den tycks vara universell, det vill säga en, mänsklig känsla som vi delar. Att vara medveten om detta är att vara medveten om sig själv. Genom detta konstaterande framträder problemet klart och inga konstruerade tankar kan plötsligt rättfärdiga våra böjelser och skydda oss själva. Vi kan nu på allvar börja besvara de frågor som verkligheten ställer. Vi förstår att utredningen om ”amerikanens isolering” egentligen bör vidröra hela människans. Onekligen mycket svårare. Ett verkligt test.

Världssamhällets kärna har sönderfallit för länge sedan. Vi lever i dess centrum och samtidigt dess utkant. Vi har levt med färdig gjorda idéer. För att klara dagen har vi anpassat våra egna idéer till andras tänkande. Men nu står vi alla där ensamma inför verkligheten. För den generationen som är på bort gång, har historien varit ett bekräftande av en olikheternas kamp, för den kommande, är framtiden enhetlig. För de senare är historien en betraktelse över Människan. Den ytliga mångfalden kommer att mynna ut i annalkande tiders syntes. Och det kommer att vara en kuriosa att dagens fientliga åsikter härrör från samma källor. Överhuvudtaget är schismerna i världen inte mellan olika kulturer, utan en oenighet inom samma civilisation. Alla dekret och lösningar måste därför vara giltiga för alla eller från början vara dömda att misslyckas.