– Hoppas det är värt det, var min första tanke när klockan ringde 03:40 och jag steg upp och tog på mig varma kläder. Halvmotiverad men klarvaken smög jag ut genom dörren.
– Denna vintern var det snö. Kramsnö som knastrade under kroppstyngden. Jag ställde mig mitt på gräsmattan, bort från träden så jag skulle ha hela himlen öppen över mig. Det var kallt men tystnaden och fridfullheten var så påtaglig att jag fylldes av värme och nu även förväntan. Jag stod stilla, tittade upp och väntade.

Kvällen innan hade jag läst något som jag bara var tvungen att testa.
”I år räknar man med två skurar, av vilka den första syns från Västeuropa och Västafrika och den andra i Amerika. Den första meteorskuren beräknas få maximum den 19 november mellan kl 4 och 6 på morgonen svensk tid, och syns bäst om man tittar mot söder.
Meteorskuren uppstår då små partiklar från kometen Tempel-Tuttle kommer in i jordatmosfären. De störtar ned med en hastighet av 70 km/s och upphettas då av friktionen mot molekylerna i atmosfären. Eftersom komet material är mycket fluffigt så fragmenteras det fort och förgasas när det kommer in i atmosfären. Inte ens klumpar som väger flera kilo överlever den starka upphettningen som luftmotståndet åstadkommer. ”
Väntan varade en evighet. Såklart, eftersom jag väntade mer och mer ivrigt. Men visst hände det tillslut. De kom en och en, ibland två eller tre samtidigt men oftast i otakt. Jag såg 60 stjärnfall den natten. Det var otroligt vackert och imponerande och jag förtrollades av upplevelsen. Det var som om himlen dansade, vilket skådespel. Jag räknade fallen med entusiasm och insåg vilken tur jag haft som fått uppleva detta. Min glädje uttrycktes i ett enormt leende och jag önskade mig min allra högsta önskan.
Av: Isabel