När jag var yngre hände det att jag i min ensamhet begav mig ut på Österlen för att inta LSD. Tanken var väl att söka efter en djupare självinsikt eller kanske att finna en och annan djupare förklaring till varför saker och ting stod till som de gjorde i mitt huvud. Ceremonin var enkel. Jag packade en matsäck bestående av några folköl, lite whisky, kanske några kex och någon frukt samt en flaska vatten. Några minidiskar drogs ihop, ”sanningsserumet” intogs och sen gav jag mig ut på landsvägen på min cykel. Under en dag intogs bländande natur, vacker musik och tankarna kom och for all världens väg. Ibland susade jag fram på min cykel med musiken pumpande i öronen, ibland gjorde jag en avstickare in i skogen. Hjärnan spann på högvarv och sinnena var vässade. Humöret levde sitt liv och svängde från salig glädje till sorg.
Men någon mental frälsning eller upplösning av de egna mentala barriärerna blev dock aldrig verklighet. Dock slutade dessa sommardagar ofta på liknade sätt. Mot eftermiddagen dämpades hjärnans fart något och stående i någon skogsglänta landade uppmärksamheten slutligen på mig själv. Moloket stirrandes jag ner på mina slitna skor och smala vader.
Detta blev och fick bli mitt ”sanningens ögonblick”. This is it. Detta luggslitna jag är det enda jag har och ingen kan eller kommer någonsin att kunna ändra på det. Man kan fylla sitt liv med ett skyddande täcke av vänner, familj, kläder, musik, prylar, karriär, religion etc, etc.
Men när du står där i skogen och skölden för ett kort ögonblick är nere, då jävlar är du inte så tuff längre. Det är en ganska skakande upplevelse. Att stå öga mot öga med det som verkligen är du. Att inse att utan attributen är det liksom inte så mycket kvar. ”You go in alone and you go out alone” som en väninna till mig brukade säga. Och visst hade hon rätt. Det fick bli min högre sanning det. Ganska bull – eller hur?/Av Anonym