Första gången jag träffade henne var hon tystlåten, jag upplevde henne som mystisk fastän jag skrattar åt det nu. Hon var nog mest blyg den dagen. Det var nere på Blå området, det kallades så på grund av de ljusblå taken, och det var vår för de hade sin årliga gårdsfest med öltält, liveband och långa grillar där korvarna och flintastekarna låg uppradade. Svensktoppsmusiken hördes över hela radhusområdet. Även kidsen från de närliggande höghusen och villaområdet ovan sökte sig hit. De hängde mest bakom tältet eller smet ibland in för en på-skämt-dans bland någon polares fullglada föräldrar. Ibland blev det bråk, jag tror t.o.m. det var därför de la ner det årliga eventet till slut. Men tillbaka till Jennie. Hon hade precis flyttat till området. Hon bodde med sina kusiner, grannar till min kompis Carola. Lars-Göran hette pappan, han var hennes morbror. Han jobbade på posten. De hade väldigt stökigt hemma kommer jag ihåg.
Jennie började i min och Carolas klass. Hennes mamma hade gått bort och hennes pappa hade fått en propp som förvandlat honom till ett förvirrat barn i en gammal mans kropp, även i min barnversions ögon oförmögen till föräldraskap. Hennes bror bodde dock kvar med honom, jag har glömt hans namn.
Med tiden blev Jennie mer rastlös. Hon flyttade tillbaka till sin pappa. Socialen gjorde ett besök och nu var hon åter skriven på sin fader. Han bodde i Sjöbo och vi tog nu bussen dit på helgerna för att ostört få dricka sprit och röka. Jennies pappa var som en tokig skugga i köket med nerpissade byxor och tovigt hår. Vi försökte glömma att han fanns, en pinsam fläck på mattan. När helgen var över tog vi bussen tillbaka till stan för att äta och duscha av oss misären. Jennie var redan hemma.
Men sen flyttade hon tillbaka till kusinerna igen. Socialen gjorde ett besök och hon var åter skriven hos morbrodern. Hon fick ett eget rum den här gången. Hon kom tillbaka till vår klass. Men Jennie var rastlös och smet tillbaka till sin pappa som köpt hus i Malmö.
Jennie själv köpte en moped av en del av pengarna hon ärvt av sin mamma så hon kunde ta sig till skolan som nu låg i en annan del av stan. Lars-Göran var inte glad skvallrades det. Haha skrattade Jennie kommer jag ihåg. Hon var en clown i gänget, ständiga skämt om sig själv. Hon blev allt smalare och vi andra snackade om det. Hon blev skitigare men det snackade vi mindre om. Vi fortsatte festandet hos hennes pappa. Deras dvärgpudel var förstoppad, Jennies bror arg och konstig och hennes pappa gick fortfarande omkring i nerpissade byxor.
Slutet på högstadiet närmade sig och alla skulle på balen utom Jennie. Men vårt samvete klarade inte av hennes tomma plats på bussen så vi ringde på mobilen och lät busslasten vänta på en spinkig men kaxig tjej utan balklänning.
Jag började gymnasiet. Jennie likaså, men jag vet inte hur mycket hon pallade. Tänkte inte så mycket på henne eller de andra mer.
Senare gick snacket att hon bara hade velat skrämmas, få uppmärksamhet. Och hon lyckades, jag såg åter hennes röda hår och ärriga hud framför mig. Hela det gamla gänget kom ihåg. Vi skämdes. Och jag skrämdes. Av samhället, av socialen, av skolan och av oss själva. Det var ju så tydligt –varför reagerade ingen?
Efter min student fick jag telefonsamtalet till min lägenhet i Florens. Jennie var borta. Piller. Hennes pojkvän hade gjort slut igen. Hon försvann i ett sovrum på Blå området i ett par hus bort från hennes kusiners.
Av MalmöLisa