Jag hade hunnit bo mer än hälften av mitt liv i Sverige utan att ha upplevt denna stora högtid på nära håll. Johan, en av mina närmaste polare, tyckte att det var hög tid för mig att lämna denna limbo. Han bestämde sig för att bjuda in mig till sin familjs julfirande på Värmdö. Det var en stor grej att bli inbjuden utan att vara släkt eller flickvän, så mycket visste jag. Detta var ingen familj där man såg på julen som ett nödvändigt ont. Au contraire. Denna familj hade ett välbevarat recept, överfört från generation till generation, på hur en idyllisk jul ska smaka, dofta, och garneras. Tills de fick mig på besök.
Mitt första klavertramp var att jag inte riktigt hade fattat att bussar går var tredje timme på julafton och kom försent. Jag stövlade in med min prasslande bukett, genomfrusen och flåsig som en skägglös jultomte till ett redan färdigt upplagt familjefoto.
Julproceduren hade redan gått av stapeln och det gällde att lyckas glida in och glida med. Min strategi: agera i bakgrunden, härma vad andra gjorde, upprepa vad andra sa, inte improvisera. Komma in i det mjukt. Min strategi gick upp i rök i samma stund som Johan upplyste mig om att jag, som hedersgäst, fick äran att inleda varje nytt moment i julprotokollet.
– Inleda hurdå? frågade jag och hoppades att ingen såg min darrande haka.
– Enkelt! Alla kan detta. Det är kul!
Som hedersgäst, fick jag till och med presenter från nästan alla i familjen. Även Johans mormor hade tänkt på mig, jag fick fina gamla svenska träbestick och ett kort med hjärtliga lyckoönskningar. Jag kände att min present, bukett och praliner, var för opersonlig, alldaglig och till och med ohövlig i sammanhanget.
Sen var det dags för julmiddagen. Julskinka, sill, köttbullar, gulost, rödkål, lutfisk och gröt var omaka kombinationer för min smak. Vem visste att det svenska köket var så exotiskt? Plötsligt märkte jag att det var något konstigt i görningen i min mage. En hård klump som satte sig precis under min solarplexus. Jag mådde väl inte illa? Det är inget farligt säkert, magen acklimatiserar sig bara, inbillade jag mig. Plötsligt började man skicka sirapen till gröten och rabbla upp de mest roliga och kreativa rimmen om varandra och om maten, och om allt man fick för sig. Jag suger på rim, jag hatar rim och är världens värsta tråkmånsrimmare. Plötsligt fick jag sirapen i handen:
- Öhhh, jag rimmar när jag simmar…?
Plötslig tystnad. Ansiktsuttrycken stelnade till grimaser av smärta. Jag svalde en klunk luft och skickade stafetten vidare men fick tillbaks den!
- Vaddå? Blir man kuggad för ett dåligt rim?
- Nej, du måste hälla sirapen i din talrik innan du skickar den vidare.
Jag åtgärdade misstaget, men spillde det mesta utanför tallriken och när jag torkade bort spillet knuffade jag sirapflaskan tillbaka i handen på min bordsgranne som tappade den i sin talrik.
- Det är ok, sa de, det är lugnt. Vi torkar bort det sen.
Att de var så förståelsefulla gjorde det hela bara ännu mer genant…
Se blev det sagodags.
- Har du aldrig hört historien, undrade Johans pappa frapperat och stängde av Kalle Ankas jul på tv. Då läser vi den högt tillsammans i din ära!
Nej, nej, nej, låt mig inte läsa. Jag och min dyslexi kommer bara att förstöra historien, tänkte jag, samtidigt som klumpen i magen gjorde sig åter påmind. Nu mådde jag verkligen illa. Egentligen borde jag ha ursäktat mig där och gått hem. Men just när jag hittat på en ursäkt tog Johan fram en stor tavla inslagen i vit papper och gav den till mig. Det var hans svartvita fotografi som jag på skämt hade önskat mig i julklapp på hans senaste fotoutställning. Nedslagen av tacksamhetsskuld satt jag kvar på min hedersplats bredvid farmorn. Nu började klumpen trycka uppåt. Det var bara att acceptera, nedräkningen hade börjat.
Precis när den lilla kissande pojkens siluett dök upp på toalett dörren framför mitt ansikte avfyrades den första projektil kräkningen. Sen följde resten. Fisken, silen, gröten... hela julbordsinventariet - inga rim, bara prosa.
Min klänning, mina strumpor, mina byxor, hela jag och hela toaletten fick en osmaklig julpyntning. Jag tog av mig klänningen, tackade Gud att tröjan var oskadd, tvättade av byxorna och skrubbade rent hela badrummet. En halv timme senare kom jag ner till sällskapet igen. Alla låtsades inte märka att jag var borta så länge och att mina kläder verkade ha krympt. Jag log och undrar om jag kunde sätta mig vid balkongdörren för att få lite frisk luft. Jag tänkte att det minsta jag kunde göra var att bespara stackars människorna min spya lukt. Jag satt där och tänkte på vad min kära vän måste ha gjort för fel för att bestraffas med en sådan gäst. Jag tänkte att de aldrig mer kommer att bjuda in en inkräktare av min sort till sin magiska familjejul. Jag tänkte på den misslyckade integrationspolitiken, jag tänkte på min varma säng. Men, vad jag mest tänkte på var att försvinna.
Till slut fick jag min chans. Johans syster var tvungen och gå tidigare och jag gick upp direkt för att följa med ut. Alla undrade om det var nåt fel.
- Allting var perfekt, verkligen! För perfekt. Jag känner bara att jag inte ska inkräkta på er längre, att ni kanske vill vara för er själva.
A ja, ingen protesterade. Johan bad sin syrra att skjutsa mig tillbaka till stan och alla gick upp för att saga hej då. Precis på vägen ut, var jag tvungen att bikta mig till Johans mamma. Hon förstod på en gång.
Ett par dagar senare ringde Johan och undrade varför jag inte bara berättade om vad som hade hänt. Men när skulle jag? Fick man stjäla strålkastarljuset från Kalle Anka? Visst, kanske hade han en poäng, Johan. Jag kanske borde ha sagt:
– Jag tackar för maten, det var gott för att ha varat så kort. Vem skulle vetat att jul kan vara så kul. Jag ser fram emot att göra detta igen nästa år, för att en sådan härlig kväll inget slår.
Av AH