Min mormor och morfar bodde i Blekinge, i Bräkne Hoby och fick femton barn. Tretton som levde. Morfar han köpte upp grisar. Han körde med häst och vagn ut till lantbrukarna, till bön´erna som man sa. Morfar hade nämligen telefon, men inte många hade det på den tiden. Han hade det så att han kunde höra om Andersson och Petterson hade fått smågrisar den och den dagen.
– Då kommer jag, sa morfar, då kommer jag och köper upp dem.
Så hade han ju häst och vagn och så hade han ju bås till var och en gris. Sen så sålde han dem till husägare. Alla hade ju en hushållsgris på den tiden. Då köpte dem en gris genom morfar. Så slaktade de en på våren och en på julen.

Men så när morfar var ute hos lantbrukarna, så träffade han en man, ett hjon. Och det är en sån som inte har ett hem precis. Han gick och jobbade hos dessa bönder som morfar kom till och köpte grisar av. Då hade han en jordkällare, som var hans boende. Så morfar lärde känna han, Hjona Pelle. Där låg han ju i stallen. Så fick han ju mat och så hjälpte han bönderna med lantbruken. Och de blev så moss att varje julafton kom Hjona Pelle till mormor och morfar. Var vi hos mormor och morfar på julafton, så knabba det på dörren, så hörde man knack, knack.
- Det är Hjona Pelle, hörde jag mormor sa.
Då hade hon två stora grytor med vatten som stod och kokte och kvick som en vissla for hon ut med det till han i dörren. Han fick inte gå in förrän han hade tvättat av sig. Mormor och morfar hade ju ett hus där de hade dessa grisar som han köpte upp. Och där fick han ta vatten med sig ut och tvätta av sig. Och sen fick mormor på honom rena kläder, för att han var full med loppor och lus. Sen fick han komma in bland oss andra och vara med på julen.
Berättat av Asta Friberg