De flesta ser bara ytan av utvecklingens form både hos sig själva och världen omkring dem. Upplevelserna radas upp som en hop fakta allteftersom dagarna går. Få känner att bakom den rörliga ytan av vardagliga sammanhang finns en djupare logik som på ytan får de vardagliga händelserna att verka tillfälliga.

Från början var nationalekonomin en vetenskap som studerade vad som borde ske och inte vad som skett.

Motsatsen till omsorg och förtänksamhet är sorglös hängivelse åt ögonblicket och dess kapriser, nyck och infall, brist på omsorg, förakt för flit, frånvaro av organisatorisk kraft och pliktmedvetande, ingen tanke på morgondagen, verken för sig själv eller samhället, carpe diem.

Staten är den högsta symbolen för den faderliga omsorgen inom de stora kulturerna.

De andras historiska omvärld är en del av deras väsen och man kan inte förstå någon om man inte känner hennes tidskänsla, hennes idé om ödet, stilen i hennes inre liv, hennes grad av medvetande. Det som inte framkommer i direkt bekännelser måste vi söka i den yttre kulturens symbolik.

Om det är svårt att göra sig en bild av andras bild av naturen, den kausalt ordnade världen, fast det förståeliga där har samlats till ett kommunicerbart system, så är det omöjligt att själv tränga in i främmande kulturers syn på världens historia. Desto svagare den historiska instinkten, den egna takten och människokännedomen, desto otillgängligare kommer den att bli. Ändå är lösandet av denna uppgift en förutsättning för ett djupare förstående av världen.

Sättet att genomleva det egna livsutvecklingen skiftar mellan individer. Redan varje kultur äger sitt speciella sätt att se och förstå världen. Det har sitt egna sätt, som inte återfinns i samma gestalt. Varje kultur, varje enskild äger sitt enskilda sätt att se på historien och sin spontana bild av världens gång, det allmänna och personliga, det inre och det yttre, det världshistoriska och det biografiska.

Livets riktning är inte omvändbar. Det ligger en hemsk mening i uttrycket ”försent”. Här i ligger grunden till varje tragisk vändning.

Varje kultur, människa äger nödvändigtvis sin egen idé om ödet och varje stor kultur är inte något annat än förverkligandet av en enda, unik mentalitet. Det som vi kallar skickelse, tillfällighet, försyn, öde, det som ingen helt kan förmedla till en främmande, vars liv ger uttryck åt denna egna idé, det som egentligen inte går att beskriva med ord, utgör just denna unika, aldrig upprepade själsförfattning, denna mentalitet, som var och en betraktar som alldeles självklar.

Det är inte det abstrakta tänkandet utan de dominerande konstarterna, religionens samtida släktingar, som ger nyckeln till tidens problem.