Framgångens logik

144.

I varje verk som presenterar hela människan, hela meningen med livet, ligger ångest och längtan nära varandra, men de förblir två skilda ting.
Den kausala sidan, ångest sidan, tillhör konstens förråd av motiv, utbildat genom stränga skolor och genom lång hantverklig erfarenhet, omsorgsfullt vidarefört, allt det begripliga lärbara, talmässiga, all logik i fråga om färger och linjer, nyanser, byggnad, ordning, alltså det språk som utbildas av lärare, mästare och epoken.
Den andra sidan har riktning och motsätter sig, den som rör konstartens utveckling och öde och motsätter sig regler och konsekvenser inom dess formspråk, uppträder som ”geni”; enskilda konstnärers personliga gestaltningskraft, kreativa lidelse, djup och bredd, till skillnad från den strikta formbehärskningen.

143.

Tankevärlden inrättas efter stark påverkan från (ett genom) språket (slipat tänkande).

138.

Det som inte finns i upplevelsen och känslan utan bara i tänkandet får oundvikligen en rumslig beskaffenhet (begreppslig karaktär).

137.

Idealisten har en skyggvördnad, beskådande och accepterar ödmjukt hemligheterna. Realisten skyggar för det otillgängliga, han vill behärska, mekanisera, oskadliggöra. Han vill upphäva kusligheterna genom besvärjelse, genom begreppens magi.

136.

I en djupare mening förstör människan när hon skapar i den reella världen, genom konstaterande i det andliga.

135.

Det ligger ett litet mått av hat, avundsjuka i den tankeprocess som tvingar in någonting i måttens och lagarnas område och formvärld. Man dödar det levande genom att infoga det i rummet som saknar liv.

134.

Egenskaperna utsträckning, avgränsning och kausalitet innebär en besvärjelse och ett bindande av främmande makter med hjälp av den egna mentaliteten. Ett förståndets ordnade princip.

133.

Strävan av att förstå, mäta kausalt allting, skapar det som kallas tid, fjärran från den äkta livskänslan, vilket gör den stadsbetonade tänkandet helt anorganiskt och lika dominerande som vilseledande.

132.

Tid tydliggörs av musik bättre än ord och poesi bättre än prosa, det har det organiskas karaktär till skillnad från det döda rummet.
Rum är ett begrepp, tiden är obegriplig.

131.

Allt levande äger riktning, böjelser, önskningar, en rörlighet som är besläktad med längtan, men som inte har något att göra med fysikens rörelse.
Det levande är odelbart, o-omvändbart, unikt, går inte att upprepa och är obestämbart till sitt förlopp.

Syndicate content