7.
Vi i västerlandet hänvisar ofta till grekerna och pratar om deras idéer i universella termer. Men det är viktigt att komma ihåg att när grekerna pratade om mänskligheten, menade de barbaren i motsats till hellenen.
Det som var långt borta existerade inte för greken. Hembygden var inte mer än det han kunde se från stadens borg. Det som låg utanför var främmande. Rentav fientligt. I bokstavlig mening var det grekiska tänkandet allt annat än universellt. De kände obehag, ångest och rädsla inför utvidgningen av de pyttesmå stadsstaterna till politisk organiserade landskap. De antika småstäderna försökte istället förbittrat förinta varandra. Greken vågade heller inte segla utanför Medelhavet och i sitt sinne utgjorde hans lilla värld hela världen.
Grekens tänkande lede alltså till resultat som var viktiga för greken. Men i grekernas fotspår har de västerländska filosoferna inbillat sig att de formulerat satser som är giltiga för alla människor i alla tider. Och den västerländska människan i allmänhet tror fortfarande att hon är kronan på den mänskliga utvecklingen. Insikten om att så inte är fallet ställer mänskligheten inför en ny epok.

6.
Vad behärskar människans medvetande? Vår föreställning om världen idag tillåter ett orsaksförhållande, helt enkelt att något händer på grund av något annat. Men man är inte allmänt övertygad om att en sådan här ordning kan omfatta världsalltet. Universum.

5.
Världsordningens hemligheter försöks hela tiden formuleras förståndsmässigt. Förklaringarna säger ofta mer om politiska, personliga och religiösa ståndpunkter än om världen. Måttstockarna kan vara ”förnuftets herravälde”, ”humanitet”, ”de flestas lycka”, ”ekonomisk utveckling”, ”upplysning”, ”folkens frihet”, ”världsfreden”. Man tycker att föregångna epoker och andra människor inte förstått eller förstår de rätta och inte uppnått målet.

4.
Det ligger en inbillning i att man inte betvivlar sitt eget vetande eftersom man inte anar så mycket som kan betvivlas. Om man hade fått en smula kännedom och erfarenhet av hur ofullkomlig man är, så hade man förmodligen inte inbillat sig att man nästan uppnått förmåga att bedöma alltsammans.
Bristen är orsak till högmod.

Man gör sig själv till världens skiljedomare och avgör saker kategoriskt. Man pratar och agerar som om man var mittpunkten för världens händelser. Bokläsandet gör det inte bättre om man blir kär i sina egna tankar och benägen till meningslösa ordbyten, snarare än att det får en att inse sina egna fel och brister.

3.

En grundfråga för människan är i fall hon förmår genomföra en tankens gestaltning.
Att tänka är inte att agera! Till tänkandet hör formulerandet av önskvärda mål och sökandet efter de medel som leder till målet. Det sker på grundval av eftertanke, av råd man bett om, om omsorgsfullt bedömande. Det finns inga på förhand givna svar. Inga garantier. Finns det en sanning bortom den som är dold bakom beslutet och verkställandet i relation till målet? Vi kan inte ge några sådana svar.

Försiktighet får inte uppskjuta allt och splittra tankarna med osäkerhet. Försiktighet är inte heller en väntan i att träffa det bästa avgörandet.

“Det bästa är fiende till det som är bra nog.”

Verkställigheten avslutar tanken och ger den dess hela mening. Det är i dessa stunder som man visar sig vara ledare och vägvisare. Försiktigheten bör vara dynamisk, förenad med styrka för att förhindra modfälldhet inför svårigheter och hinder.

2.

Om det som sker framför våra ögon inte ses som en samlad bild av fakta, utan som något tillblivande, går fokus från vad fakta är, till vad det antyder. För människan själv innebär det att hon går från något som endast är, till något som blir till.
Det är skillnad på den som ser sitt liv som en del av ett större livsförlopp och den som ser sitt liv som något avslutat och definitivt. För den senare finns ingen historia. Ingen förändring. Hur uppfattas en sådan verklighet? Vad händer om en hel nations medvetande bygger på en sådan ahistorisk mentalitet?

1.

Finns det en framgångens logik? En möjligheternas filosofi? Kan man skissera ödet – det ännu inte genomgångna? Finns det en universell lag – ett abstrakt mönster om livets och organismers utveckling? Kan man göra ett utkast till en sådan livets lag? Finns det en sådan allmän logik? Finns det en överordnad struktur på verkligheten som är oberoende av den synliga ytans enskilda händelser? Finns det i livet självt stadier som måste genomgås och det i en viss följd som inte tillåter undantag? Vad finns det för möjligheter och begräsningar med en sådan slutsats?