Ödet framträder hos visionären som tillblivandets levande idé. Idén om ödet behärskar historiens hela världsbild.
Kausaliteten är föremålens existensform och förvandlar upplevelserna värld till välavgränsade ting, egenskaper och relationer. Det är förståndets form.

Idén om ödet låter sig inte analyseras, beskrivas, definieras, den upplevs som något inre. Man kan kanske inte begripa den eller så känner man den som hos den tidiga människan, de betydande personerna, den troende, den kärleksfyllde, konstnären, diktaren.

Ur medvetandets försök att kontrollera och övervinna det oundvikliga slutet, döden inom sinnenas värld, föds kausalitetens princip.
Livsångesten försöker värja sig mot ödet genom att trotsa det och konstruera en annan värld.
Genom att hölja den synliga världens yta med ett nät av orsak och verkan skapar man den övertygande bild av tidlös varaktighet, ”ett vara” som postuleras med det abstrakta tänkandets gripenhet och högstämdhet.
Tendensen bygger på känslan att vetande är makt som verkar vara välkänd i alla mogna kulturer. Därmed menas makt över ödet.
Den abstrakta lärdomen uppträder som ett omedvetet hat mot ödets makter, mot det ogripbara. Det rena förnuftet förnekar alla möjligheter utanför sig själv. Här uppträder ett evigt strid mellan det strikta tänkandet och den stora konsten. Det ensa sätter sig till motvärn. Det andra ger sig hän.

Man ska vara försiktig med att förståndsmässigt inkorporera det tillblivande i det som har varit, den levande riktningen i den stela utsträckningen. Det vi ser är ju inte hela världen.

Det som varit och det tillblivande innesluter varandra och betingar varandra beroende på om man betraktar historien eller skapar den.

Det verkar som principen om orsak och verkan får först genom den ursprungligare idén om ödet sin historiska och levande möjlighet att uppträda som ett tyranniskt tänkandet form och system inom högt utvecklade kulturer.

Ödet finns vid sidan och utanför begreppen. Man kan inte vidröra livet med ur livet härledda begrepp.

Kausalitet är det öde som har varit stelnat i förståendet former och inte längre organiskt.

Verklig historia är ödesmättad. Man kan ana framtiden, ana dess hemligheter, men man kan inte beräkna den.

Kausal, orsak och verkan är utan hemligheter utan riktning. Den som försöker sig på att förklara världen med kausala erfarenheter tror sig kunna förklara allt levande i perspektivet av orsak och verkan. Men den som tar in omvärlden och låter det påverka sinnena och tar emot totaliteten av intrycken och ignoerar kausalitetens stela mask genom att inte tänka efter, för henne är tiden inte någon gåta utan något som man i sitt inre är förvissad om, ödet självt. Dess riktning, dess icke omvändbarhet framstår som meningen med den historiska synen på världen. Två bilder av världen är möjliga, öde eller kausalitet, kan beskrivas som antingen livskänsla eller kunskaps väg, med andra ord som dynamiken i det tillblivande eller som systemet i det som varit.

Båda kan bilda utgångspunkt för fullständiga och slutna världar eller perspektiv, men ingen av dom är de enda.

Idén om ödet visar sig i en själs världslängtan, dess önskan att nå fullbordan, bestämmelsernas förverkligande. Ingen är helt främmande för detta.