Ödet är ett ord för obeskrivbar inre visshet. Upplevelsen ska inte förväxlas med fatalism eller predestination och kunskaper om det beskrivbara, lagbundna; det som blir tydligt genom ett fysikaliskt eller kunskapskritiskt system, genom tal, genom begreppsanalys.
Idén om ödet kan bara kommuniceras med konstnärliga medel, genom bild, en tragedi, film, musik. Den ena kräver analys, en förstörelse, sönderdelning. Det andra är helt igenom skapelse, skapande.

Systematiken förstår sig på omdömen, observation, uppmärksamhet, minne, men tiger om det som ligger i orden hopp, lycka, förtvivlan, ånger, tillgivenhet, trots.

Idén om ödet växer fram. Den kräver livserfarenhet, inte vetenskaplig kunskap. Det är en visionens förmåga, inte beräkningen och intelligensens.
Det finns en organisk logik, en instinktiv, drömsäker logik inom tillvaron i mottsättning till den o-organiska logiken för förståndet och det förståeliga. Det finns en (tids)riktningens logik gentemot en logik för rummet och det utsträckta.

Stilen, vanan, hos individen omfattar handlande, tänkande, hållning och sinnelag. Ett övergripande livsuttryck inom kulturernas existens. Som valet för andlig kommunikation.
Som till exempel skulptur, fresk, oljemålning, vår tids media och film, TV och där den för första gången framträder över hela världen. (Internet möjligheters).
Det innefattar talekonst, skriftspråk, typiska dräkter, förvaltning, samfärdsel och umgängesformer. (Den nya tidens teknik, som man ju bara sett en början av. Dess möjligheter.)

En kultur har sin religiösa, vetenskapliga, politiska, sociala, ekonomiska och själsliga stil. Mentalitet. Sätt. Vana.

Stilen eller vanan, är egenarten i yttre framträdande, utvecklingsgång, varaktighet i den yttre världen vi ser, varigenom varje exemplar, individ i varje utvecklingsstadium skiljer sig från andra exemplar, individer. Det är totaliteten av fysiska och geografiska villkor där individen lever. Vanor. Det man gör av vardagslag. Livslängd och tempo i utvecklingen.

Språket innehåller ord som öde, förbannelse, slump, under, bestämmelse. Ingen hypotes eller vetenskap kan komma nära känslorna som förknippas med dessa ords mening och klang. De är symboler, inte begrepp.

En mentalitet, idén om tillvaron är närbesläktad med övertygelsen och känslan av ett öde; upplevt som riktat, inte omvändbar. Som det som nås då det möjliga förverkligas. Detta upplevs som vagt och oroande.

Det verkar som om de politiska, andliga och konstnärliga utvecklingen uppträder med jämna rytmer. Kan det betyda något? De perioder som vi kallar barocken, joniken osv, de stora matematiska systemen, skulpturkonsten, mosaiken, måleriet.

Vad innebär de enskilda kulturernas livslängd på tusen mot individens sjutio år?

Varje storstad förkroppsligar och symboliserar en och samma livskänsla genom sin planering, gatubild, sitt arkitektoniska språk, privata och offentliga byggnader, typer av torg, gator, fasader, färger, ljud och nattliga stämningar.