Den unga, aggressiva, aningsfulla mentaliteten kämpar med ett mystiskt världsmedvetande med dunkla och demoniska, liksom en oskuld, för att långsamt mogna fram mot ett rent och klart uttryck för en äntligen erövrad och förstådd tillvaro.
Ju närmare en kultur, en människa, kommer middagshöjden i sin existens, desto manligare, kärvare, mera behärskad och mättat blir dess allt säkrare formspråk, desto precisare i sin känsla av kraft, desto klarare blir dragen. Under den tidiga epoken, tillvaron, är allt vagt, förvirrat, sökande, uppfyllt av både barnslig längtan och ångest.
När civilisationens, människans gubbålder närmar sig slocknar den själsliga elden. Trots avtagande förmåga vågar man (som under klassisk epok igen) på de stora skapelserna, mentaliteten återvänder.
Under romantisk epok återvänder man till barndomen. Till slut förlorar den lusten att leva vidare och längtar till ett urtidsmässig mystiskt och dunkel, till moderskötet, till graven.
Där återfinns förtrollningen i en ”andra religiositet” men en ny innerlighet, med tidiga, drömmande, ängsliga uttryck, för sin ensamhet i denna värld.

En kultur vaknar då en mäktig mentalitet vaknar och skiljer ut sig, då den skapar en gestalt ifrån det gestaltlösa, något begränsat och förgängligt av det gränslösa och förblivande. Dess blomstring sker inom ett begränsat landskap. En kultur dör när den har förverkligat alla sina möjligheter i from av språk, trossystem, konstarter, stater, vetenskaper och därmed efterhand återvänder till det själsliga urtillståndet.
Men dess levande tillvaro, en rad stora epoker då fullbordandet fortskrider i sträng följd, är en djup, inre, passionerad kamp för att hävda idén gentemot yttre kaotiska makter och inre omedvetna gömställen dit den krupit undan.
Varje kultur kämpar mot materiens motstånd och idéns undanflykter. Varje kultur står i symbolisk och mytisk relation till det utsträckta, rummet, skådeplatsen, scenen, vari den söker sitt förverkligande. När målet nåtts och idén fullbordas, då stelnar plötsligt kulturen. Dess krafter bryts och övergår i civilisation.
[Den kan sträcka sig under sekler och årtusenden så som i Kina, Indien och den Islamiska världen. Under kejsartiden stod kejsar världen skenbart ungdomlig, rik och mäktig och skymde österns unga arabiska kultur.]

En historiesyn helt fri från den systematiska metoden, kausalprincipen finns ännu inte. Det metoder återstår att finna. Det är uppgiften. Det vill säga att omsorgsfullt blottlägga den inre byggnaden av de organiska enheter genom vilka och i vilka världshistorien, livet utspelar sig. Att särskilja de nödvändiga från tillfälligheterna, att förstå vad tilldragelserna utrycker och tolka det bakomliggande språket.

Vi bör skilja mellan en kulturs idé, embryot till alla dess möjligheter och dess konkreta framträdande. Historien ger oss bilden av dess förverkligande. En kulturs historia är det fortskridande förverkligande av dess möjligheter. Fullbordandet betyder slutet.

Några kulturer når blomning, andra utvecklas till hälften eller kvävs i sin linda

Kan man komma åt kulturens urgestalt, en ideal form? Kan man frigöra och fånga dess gestalt som ligger till grund för de enskilda kulturerna?

Den enskilda människans historia kan kännas igen i förloppen av de enskilda kulturerna som följer på varandra, växer upp bredvid vararandra, berör vararandra, överskuggar och förtrycker vararandra.

Kulturernas biografier är världshistorien. Den långa historien om den kinesiska eller den antika kulturen är en parallell till den korta historien om den enskilda människan, djuret, trädet eller blomman.

När historien ses som en organism utgör betraktarens tillfälliga position ingen gräns. Framtiden förefaller då inte helt formlös och obestämd.

Kan man hitta en form i historien som ligger till grund för tillblivandet?

Det finns konkret data och fakta från 6000 års skriftlig mänsklig historia. Däri finns högkulturernas fenomen och urformer förborgat. När dessa blivit förstådda har de inre formerna blivit klara för oss.

Experiment avgör för alltid. Man förnekar inte tiden, men man bortser från den. Historia bygger på övertygelsen om motsatsen.