Det systematiska abstrakta tänkandet, befriat från sinnlighet och känsla är en smal och övergående företeelse. Det framträder och försvinner.

Konstnären ser hur något blir till. Återupplever tillblivandet i dragen hos det betraktade. Konstnärens själ, människans själ, är något som vill förverkligas, fullkomnas

Förståndet dödar genom att fastställa.

Analysera, definiera, ordna och avgränsa till orsak och verkan. Motsatsen är att skapa. Mottsättningen är den som mellan gestalt och naturlag, liknelse och begrepp, symbol och formel.

Till historiens anletsdrag hör allt som man hittills bedömt efter personliga måttstock – nytta och skada, trevligt och otrevligt, statsformer, ekonomier, krig, konstarter, vetenskap, gudar, matematik och moral.
Allt som framträtt är en symbol och uttryck för en mentalitet. Det msåte ses med människo-kännarens blick, det får inte tolkas som lagbundenhet. Dess betydelse måste kännas och upplevas.

”Allt förgängligt är enbart en liknelse.”

Fysionomik är en andlig porträtteringskonst

Data och siffror är enbart medel, inte mål.

Minspel, hållning, gång, talandet, handstil – sådant är viktigt för människo-kännaren. Kroppen med alla dess förgängliga manifestationer är uttryck för själen. Men att vara människo-.kännare kan också vara att förstå de storslagna mänskliga organismer, kulturer, att förstå deras minspel, handlingar, språk, liksom man förstår enskilda människans.

Varje system är en själsbekännelse. Vare sig det sker i form av ren vetenskap eller i arkitektonisk gestalt. Själva prestationen tillhör ett ytskikt, men under ligger det omedvetna utvecklingen mot en fullbordad formbyggnad som ett uttryck för tillvaron och dess uppblomstring och vissnande, dess relation till konstarter, myter och kulturer inom samma kultur.

Dagens vetenskap måste vara delområden av en omfattande fysionomik rörande allt mänskligt. I varje vetenskap, genom målsättning och stoff, berättar människan om sig själv. Vetenskaplig erfarenhet är andlig självkännedom.