Det systematiska sättet att betrakta världen nådde sin höjdpunkt på 1800-talet. Fysionomiken har sin glanstid framför sig.

Morfologi (formlära) för det mekaniska och utsträckta, som upptäcker och ordnar naturlagar och kausalförhållanden, kallas systematik. Morfologin för det organiska, historien och livet, för allt som innehåller riktning och öde, kallas fysionomik.

Naturforskaren finner bara kvantiteter utan tidslig riktning som han mäter, prövar och ordnar. Bara det kvantitativa går att fånga bestämt.
Historiska iakttagelser behöver andra slags organ, som människokännedom och erfarenhet.

För den moderna människan är naturvetenskapen lättfattlig medan historiesynen är svår. Yttringar av mekanisk tänkande om världen som inriktar sig på matematiska avgränsningar, logiska distinktioner, naturlagar och kausalitet visar sig tidigt i varje civilisation. Fast i början som vaga och spridda, inbäddade i det religiösa världsmedvetandet. De får efterhand en strängare karaktär av myndiga och dominanta drag liksom alla tillkämpade och av människans natur hotade övertygelser.
Obemärkligt genomsyras individens världsbild av begreppen som ordnar de enkla sinnesintrycken till ett mekaniskt sammanhang av kausal och räknemässig art. Till slut leds det vakna medvetandet hos storstadens kulturmänniska fram till ett ständigt tvång att tänka i naturlagar. Knappast någon protesterar mot fördomen.

Att förklara historien naturligt, det vill säga genom, lidelser, geni, den starkare armén, omständigheter och så vidare, verkar vara en syn på verkligheten som inskränker sig till storstadsmänniskan under sena epoker.

En spänning mellan en vetenskaplig-modern och konstnärlig syn förkommer under varje sen epok.

I ett tidigt skede är omvärlden dunkel. Den är helt igenom organisk värld fylld av godtycke, fientlighet och nyckfulla makter, en helhet som är ogripbar, gåtfull och oberäknelig.

Gestalten är något tillblivande, rörligt och förgängligt. Läran om gestalter är läran om förvandlingen. Läran om metamorfoser är därför nyckeln till alla naturens tecken.

Det finns ingen exakt gräns mellan det som har varit och det tillblivande. Varje sett att förstå innehåller båda. Historia upplevs av den som ser båda som ett blivande, som något som fullbordas. Motsatsen är att se på saken som något redan fullbordat.

I två människors betraktande spelar det förflutna alltid olika roller och det är tillräckligt för att de inte ska kunna enas angående uppgift eller metod.