Det som konstateras är tidlöst – existerande och ständigt giltigt

Den historiska bilden framstår mekaniskt förståndsmässig och kausal desto mer man betraktar det som har varit. Det tillblivande tillåter mer upplevelse och konstnärlig formulering.

Det blivande har inget begrepp. Bara det livlösas kan fångas. Livet, det rena tillblivandet är utan gränser. Det ligger bortom området för orsak och verkan, lag och mått.

Det lagbundna är antihistoriskt. Det utesluter slumpen. Naturlagar är former för en undantagslös nödvändighet.

Allt som sker är unikt och upprepas inte. Det kännetecknas av riktning, tid, icke-omvändbarhet. Det som skett hör oåterkalleligt till det förgångna och står som det som har varit i motsatts till det kommande så som stelnat i mottsättning till det levande. Känslan och upplevelsen av detta är världsångesten.

Att konstatera är en akt av upplevelse som resulterar i det lagbundna.
Att betrakta är en akt av upplevelse som genom att fullbordas själv är historia.

Vi ska betrakta nutiden i totalbilden av världshistorien. Överblicka människans fenomen från största avstånd. I en vy över alla kulturer, också den egna.

Det är möjligt att skissera en bild av världen som inte är beroende av betraktarens placering i tid och hans intressen i en speciell kultur.

Idag pågar ett arbete med att avrunda och förfina. Istället för de stora skapelserna.

De enkla begreppen består i att mycket är outsagt. De förblir otillgängliga för de som inte tillhör den egna kretsen.